Archive for mars, 2011

Intervju med BUFF jury

Mar 29

Maria Lundström, informatör vid Lunds stiftskansli, intervjuar juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris. Läs intervjun här. Artikeln publicerades först i förra numret av Kyrkans tidning, på stiftssidan.

Filed Under: Intervju

Coolaste tacktalet

Mar 22

Sporks regissör J.B. Ghuman Jr. stod för det i särklass coolaste tacktalet under prisutdelningsceremonin vid Barn- och Ungdomsfilmfestivalen i Malmö. Klart det ska vara danstack till dansfilm!

Watch and enjoy!

Dancing on my own according to J.B. Ghuman Jr.

Regissörens tack till Svenska kyrkan.

Mer om samtliga priser kan ni läsa på BUFF bloggen.

Mikael Larsson

Filed Under: Nyhet

Övertygande humor om bisarr värld

Mar 21

Juryarbete går vanligen ut på att utse den bästa filmen – punkt. Det är sällan helt enkelt; åsikterna om vad kvalitet är går ofta isär och det kan leda till såväl givande som irriterande jurydiskussioner. Men uppdraget är glasklart.

Annorlunda juryarbete

Arbetet med att utse vinnaren av Svenska kyrkans pris vid BUFF barn- och ungdomsfilmfestival i Malmö blev mer komplicerat eftersom kriterierna är fler. Den vinnande ungdomsfilmen ska naturligtvis ha ett högt konstnärligt värde men också kunna ses i ljuset av evangeliet samt användas i kyrkans ungdomsverksamhet.

Det ledde till att min kritikerfavorit, som jag skulle ha förordat i en ”vanlig” jury, räknades ut på ett ganska tidigt stadium. (Den hette All that I love och var en makalöst vacker och livssprittande berättelse om kärlek, musik och politik i Polen 1981.) Men det ledde också till mer nyanserade och empatiska jurydiskussioner än jag är van vid. Här gällde det inte att bara torgföra sin personliga smak utan att leva sig in i den unga publik runtom i landet som kommer att se och diskutera filmen. 

Tjejer på kant med tillvaron

Av sammanlagt åtta filmer kom vi att diskutera fyra särskilt ingående. Intressant nog handlade samtliga dessa om tjejer på kant med tillvaron. Aurélie (Aurélie Laflamme’s diary) har känt sig som en alien alltsedan hennes pappa dog och hoppas att hon snart blir hämtad tillbaka till sin hemplanet där hon förhoppningsvis trivs bättre med livet.

Emilia (Run, sister, run!) är trött på det stora ansvar hon förväntas ta i familjen sedan mamma flyttat utomlands och flippar – under starkt inflytande från en nyfunnen vän – ut fullständigt. Emma (Apflickorna) utkämpar en lågmäld men stenhård kamp för att återta kontrollen över sin tillvaro sedan den viljestarka Cassandra kommit in i hennes liv.

Spork, slutligen, i J B Ghumans vinnarfilm med samma namn, lever inledningsvis i såväl andlig som fysisk misär med fattigdom, död mamma och identitetsförvirring som några inslag.

Inga offer

Men trots uppenbara svårigheter framställs ingen av tjejerna som ett offer. De agerar, de förändrar och förbättrar sin situation. Och deras historier berättas med ett konsekvent infallsrikt och energiskt filmspråk som är fullständigt övertygande. Och allra mest övertygade i det avseendet Spork: sällan har jag sett en film göra så stor humor av så hemska saker – och ändå fungera. Fungera därför att det komiska alltid står att finna i omgivningen runt vår (anti)hjältinna, därför att vi därigenom får syn på det bisarra i hennes (och mångas) värld och därför att svärtan alltid finns närvarande. Den stora styrkan ligger således i en effektiv kontrastverkan.

Årets vinnare vid BUFF är en film som den unga publiken kommer att älska och somliga av den mindre unga publiken möjligen kommer att haja till inför. Att den kommer att ge starka känsloupplevelser och generera intressanta samtal är jag övertygad om.

Malena Janson

Forskare och filmkritiker med inriktning mot barn- och ungdomsfilm

Filed Under: krönika

Färgsprakande dansfest

Mar 18

Spork

Årets Ungdomsfilmpris går till amerikanska Spork, en kaxig film om rätten att vara annorlunda.

Spork är 14 år och lever med sin storebror i en husvagn. Hon har sin egen stil och i hennes ögon framstår världen som lätt absurd. Hon söker sig till skolans afroamerikanska gäng och bestämmer sig för att lära sig dansa.

Juryns motivering
Välkomna in i Sporks hårda skruvade värld. Rapp, kaxig och färgsprakande leker filmen skoningslöst med våra fördomar och hyllar rätten att vara annorlunda.  Alla är lika olika och det är som det ska!

Dubbelt Norge 

Norska invigningsfilmen A Liverpool goalie kammade hem bådedet nyinstiftade internationella priset och Malmö stads barnfilmspris.

Ungdomsjuryns pris gick till Anders Grönros film Jag saknar dig om Cilla och Tina.  Hur lever man vidare när när ens tvillingsyster dör? Har nog aldrig hört en publik gråta så mycket och länge som till denna film. (Filmen bygger på Peter Pohls Augustbelönade ungdomsroman Jag saknar dig jag saknar dig från 1993.)

Håll ögonen öppna för intervjuer och blogginlägg från jurymedlemmen Malena Janson och publikreaktioner på Spork.

Filed Under: Nyhet

Polsk punk

Mar 18

Vi har ett resultat! Som vi håller på en liten stund till. Prisutdelningen början kl 19 i Malmö Rådhus.

Och hur känns det då? Jo väldigt bra måste jag säga. Fantastiskt lyxigt att tala film i tre dagar och märka hur konstupplevelsen förstärks och vidgas i samtalet.

Tjejerna tar plats

Några tendenser i år? Tjejerna är i klar majoritet. Och vi får ett ganska brett spektrum tycker jag. Den ”vanliga” tjejens alienation (Aurélie Laflamme’s diary), den präktigas revolt (Run sister run), den sörjandes förtvivlan (Jag saknar dig), maktspelet mellan ”vänner” (Apflickorna) och hermafroditens sökande efter tillhörighet (Spork). En annan tendens är att det i väldigt hög utsträckning handlar om enkönade världar. Det blir väldigt grabbigt i både My Brothers och Tilva Rosh. Pojke – flicka verkar inte så intressant just nu.

Polsk punk anno 1981

Den film som stack ut mest under torsdagen var polska All that I love, som också var Polens bidrag till Oscarsgalan. En väldigt vacker film om att vara ung i Polen 1981. Några killar startar ett punkbank och skriver texter om frihet. När Solidaritetsrörelsen växer blir det plötsligt allvar och idealen ställs på prov. Här får vi se hur politiken griper in i kärleken. Vi möter också se den enda goda föräldern bland årets nominerade filmer, militärpappan som ger kommunismen ett mänskligt ansikte och offrar sig för sin son utan knot. Klart sevärd, klockren ingång till en lektion om moderna politiska ideologier. Men kanske inte en ungdomsfilm.

Mer än så säger jag inte.  Snart börjar prisutdelningen…

Mikael L

Filed Under: Filmtips, krönika

UFOn och skejtare

Mar 17

Andra festivaldagen bjöd på stor bredd. Samtidigt som det blir tydligt att grundfrågorna är desamma var vi än befinner oss.

UFO – jag?

Hör jag verkligen hemma här eller är jag bara på besök från en annan planet? Det undrar huvudpersonen i kanadensiska Aurélie Laflammes diary. Roligt när en alldeles vanlig fjortonårig tjej får ta plats. När hon får vara lite osäker och avig, men ändå har en prins som väntar på henne. Intressantare än det kanske låter. Och med en varm ton.

Serbiska skejtare

Stämningen i serbiska Tilva Rosh är mörkare. Vi möter ett gäng skejtare som inte riktigt vet vart de ska ta vägen med sina liv. Finns det något mer än att filma jack-ass stunts? Under den grabbiga ytan lurar livsledan, en längtan efter att känna något över huvud taget. Scenerna på arbetsförmedlingen är obetalbara om ni frågar mig. Där kommunicerar regissören rakt över nationsgränserna.

Makt och vänskap

Svenska Apflickorna avslutar dagen. Prisades ju dubbelt i Göteborg (Nordiska priset och Fiprescipriset) och visades även i Berlin nyligen. Om vänskapen/maktspelet mellan två tjejer som tränar i samma Voltigelag. Bitvis är det riktigt obehagligt. Här har vi långa bergmanska tagningar med mycket tystnad och stark intensitet.  En oförutsebar film.

Ta mig!

En av förfilmerna stack ut:  svenska Ta mig av Crazy Pictures. Minns ni Egalias döttrar, sjuttiotals klassikern om omvända världen (där männen lägger upp skägget)? Män är kvinnor och tvärtom. Här utspelar det sig i skolans omklädningsrum. Två killar snackar sex. Om att ställa upp även om det gör lite ont. Om att inte vara en hora. Det är väldigt konsekvent genomfört och det blir effektivt tycker jag. Även om det inte alls är nytt eller originellt hajar jag ändå till. Fortfarande. Trots alla genusstudier.

Mikael Larsson

Filed Under: Filmtips, krönika

BUFF invigd

Mar 16

Årets barn och ungdomsfilmfestival i Malmö har öppnat!

Norsk feelgood

Det började norskt. Förfilmen The Last Norwegian troll är en animerad variation av Bockarna Bruse med Max von Sydow som rösten till ett övervintrat troll. Roligt, vackert och med glimten i ögat.

Det fortsatte med norsk feelgood i öppningsfilmen The Liverpool goalie. Om nörden som övervinner rädslan och vinner matteprinsessan. Amelie från Montmartre klippning när vi får se alternativa händelseförlopp, hur fantasierna skenar inuti. Rappt och fräscht trots att vi hört historien många gånger förr.

Juryn

Svenska kyrkan har en jury också. Martin Jern från produktionsbolaget Dansk skalle. Hans senaste film Odjuret gick upp så sent som i fredags och hans film Fjorton suger, fick det ekumeniska priset vid barn och Ungdomsfilmfestivalen i Zlin 2005.

Malena Janson är filmforskare vid Stockholms universitet med inriktning mot barn och ungdomsfilm. Avhandlingen Bio för barnens bästa? handlar om svensk barnfilm som fostran eller fritidsnöje. Nu skriver hon om svensk barnTV. Hon är också filmkritiker för Svenska Dagbladet sen 1999.

Nils Lundström, pedagog vid Kraftstationen, en ungdomsgård i kyrklig regi, är med för tredje året. Och jag, som arbetat med Svenska kyrkans filmpriser sedan 2008 men nu sitter i juryn  för första gången.

Bröder och systrar

Juryn hann med några filmer före invigningen. Starka syskonrelationer och frånvarande föräldrar präglade alla filmer. I kortfilmen Blodssystrar möter vi två 20 åriga tjejer från Almegården här i Malmö. Vi får se hur de busar, kramas. Sen börjar de berätta om hur de kidnappats i Azjerbadjan som nioåringar och blivit utsatta för misshandel och våldtäkt. Den ganska flamsiga publiken blev då knäpp tyst kan jag säga.

Irländska My brothers handlar om tre bröder vars pappa håller på att dö. Den äldsta brodern får vara både mamma och pappa verkar det som, lite som Johnny Depp i Gilbert Grape. En martyr, som kokar inuti visar det sig, missnöjd med sin lott i livet. De ger sig ut på en resa där det händer väldigt många saker, men där det underliggande projektet är att försonas med faderns död och med varandra.

Tjejen som inte passar in

I amerikanska Spork står en tjej i centrum. Hon har väldigt fula glasögon och inga kompisar. Hon bor i en husvagn med sin hyfsat nerdekade storebror. De vita Britney Spears kopiorna förpestar livet på skolan. Hon söker sig till det afroamerikanska gänget och bestämmer sig för att vara med i skolans danstävling.

Den här historien har vi också hört förut. Det roliga med den här versionen är att vi verkligen får se tillvaron genom Sporks ögon. Och tack och lov slipper vi en slutlig makeover a la Grease eller The Babes of St Trinian. Spork behåller sina glasögon filmen igenom.

Nu blir det franskt med Aurelie Laflamme’s dagbok, om en annan tjej som tror att hon är en alien för att hon inte passar i gruppen. Vem har inte gjort det?

Mikael Larsson, handläggare för kulturfrågor, kyrkokansliet Uppsala

Filed Under: Filmtips, krönika, Nyhet

Mamma bakom ratten 8 mars

Mar 10

Äntligen! Två kvinnor har historiskt lyckats komma över den spärr som teoretiskt möjliggör en kvinna som biskop här i Göteborgs stift. Och äntligen är den fyra timmars långa hearing över i domkyrkans kor. Ja, tankarna är många och frågorna hopar sig lika påtagligt som det snöoväder som väntas västkusten under kvällen.

Från domkyrkan till Doc Lounge

Med raska steg förflyttar jag mig genom stan för att om möjligt genskjuta kylan och tankarna kring den bistra verkligheten för många yrkesverksamma kvinnor i vårt land. Mitt mål för kvällen är nått: Klubben Doc Lounge på en av Göteborgs Långgator gläntar på sin slitna ytterdörr och bjuder varmt in den som vill och är intresserad till en filmfest en trappa upp. Jag ska ikväll på internationella kvinnodagen äntligen få se dokumentärfilmen Mammas comeback, som fick kyrkans filmpris under Göteborg Filmfestival. 

Förfilm om pojklek

Kontrasten är enorm: Från Domkyrkans guldkantade fond till en sliten filmlokals nakna vara. Den skumma belysningen i biosalongen får liv av ett dussintal ljuslyktor och genom sångerskan Vidyas suggestiva röst. I´m gonna change the world. Sjunger hon. I´m gonna be the love. I´m going to change the world, with who I am. På förfilmen bredvid leker viktorianska flickor stumt pojkars lekar men straffas och låses in. Deras enda räddning är att klä ut sig till pojkar. Då är allt gott. Det är ett klockrent intro till dokumentären om Rose-Marie ”Rosie” Millbergs comeback som dragracingförare.

Bilden känns igen

Temat med en utbränd dryga 50-årig kvinna som inte får jobb, med några skilsmässor bakom sig och som lever sitt liv helt för sina barn känns plågsamt bekant och jag undrar en kort sekund hur filmskaparen Åsa Ekman ska hitta ut ur den bubblan.  Den bubbla/det hem Rosie delar med så många kvinnor, generation efter generation. Hennes credo är övertygande genom orden: - Nu vill jag göra min sak. Vilken kvinna har inte uttalat de orden? Eller… – Jag måste köra nu jag har inget att förlora. Och… – Jag hoppas att jag får tillbaka mitt driv.

Hitta sin egen motor

Rosies längtan tillbaka till sina 400 km/tim tryck i ryggen blir för mig en metafor för människans behov av att hitta sin egen motor i livet och vikten av att själv få sitta vid ratten. Också när det går alldeles för fort och livet bara rusar förbi. När denna totala närvaro av livet tar plats inom oss då växer också hoppet om en framtid för människan, kvinnan, samhället och kyrkan. Och förutsättningen för detta skeende är att vi måste våga ta plats i livet, vårat eget och varandras som Rosies dotter Sabine vågade.

Hopp för kvinnan och kyrkan

Sabine vågade bry sig, tränga sig på likt en vitsippa om vårvintern. – Jag var mer rädd när allt stod stilla, säger hon och jag känner så väl igen mig. Det är väl därför jag blev så glad efter filmens slut, efter den mättade tystnaden i biosalongen och den kraftfulla applåden. Med delad sälta på över hundra kinder 81 minuter senare känner jag att det finns hopp för kvinnan, människan och kyrkan, som inte alls står där hon stod för drygt 50 år sedan, inte alls. Det finns de kvinnor som vågar ta plats och sätta sig vid ratten. Äntligen!

Ylva Leitzinger

Studentpräst Göteborg

Filed Under: krönika

Filmfestivalerna duggar tätt

Mar 8

Våren är filmfestivalernas tid! 

Idag öppnar Tempo Dokumentärfestival i Stockholm med Jag är min egen Dolly Parton. Ett av årets teman, In treatment, ställer frågan om det dokumentära kan fungera terapeutiskt. Alltså om vi genom film- och radiodokumentärer kan bearbeta livstrauman.
 
 
Flyktingfrågor  på Tempo
Det internationella perspektivet är stark och flera filmer handlar om migrations- och flyktingfrågor. Bland annat visas danska kortfilmen Denied (Victoria fredag 19.30,) om 80 irakiska asylsökande, som sökte sin tillflykt till Brorsons kyrka i Köpenhamn för att undvika utvisning. Men då skickade den danska regeringen in en polisstyrka i kyrkan mitt i natten. 
 
BUFF i Malmö
Nästa vecka är det internationell Barn- och Ungdomsfilmfestival i Malmö (15-19/3).  Svenska kyrkan finns på plats för att dela ut ett ungdomsfilmpris och det kommer ni att höra mycket om här.
 
 Existentiell filmfestival i Falun om Identitet och Utsatthet
13-15/4 är det dags för Existentiell filmfestival i Falun som i år har temat ”Identitet och utsatthet”. Vad betyder det för individen att tillhöra en grupp (klass, etnicitet, genus, religion)? Det är något som problematiseras i en rad  filmer som visas på festivalen: Winter’s bone, White material, Miraklet i Lourdes (Läs Kajsa Wiktorins recension här).
En lång rad gäster bidrar till samtalet. Regissören Suzanne Osten, kritiker Fredrik Sahlin, barnläkaren Lars H Gustafsson för att bara nämna några.

 

Bakom festivalen står Högskolan Dalarna, Studieförbundet Bilda GävleDala, Film i Dalarna, Sigtunastiftelsen och  Filmcentrum. Det finns fortfarande platser kvar.

Exist i Åbo

I Åbo arrangerades för fjärde året festivalen Exist 11-12/2. Formatet är mindre än Falun, men ambitionen med existentiella samtal är detsamma. I år visades fem filmer, bl a dokumentären Capitalism: a love story, danska dramat Kunsten att Graede i Kor samt amerikanska actionefilmen The Book of Eli. I panelsamtalen deltog bl a filmforskaren Sofia Sjö (som har skrivit om Messiasgestalter i science fiction genren). Årets program är tyvärr inte tillgängligt på webben.

Filed Under: Nyhet

Miraklet i Lourdes

Mar 8

Miraklet i Lourdes inleds till tonerna av Ave Maria. En stillastående kamera blickar ut över en tom matsal. Stämningen är Roy Anderssonsk med bleka färgtoner och karaktärer, som sakta intar rummet med rullstolar och käppar.

Enligt en religiös sägen uppenbarade sig Jungfru Maria för en ung bondflicka i en grotta i närheten, samtidigt som heligt vatten sprang ur en källa i berget. Sedan dess vallfärdar pilgrimer för att dricka av vattnet, med förhoppningen om att få uppleva ett läkande mirakel och befrias från sjukdomar och sorg.

Christine

Den unga MS-sjuka och rullstolsbundna Christine, spelad av Sylvie Testaud, hade hellre åkt på ”kulturresa” till Rom, men följer med till Lourdes för att det är vad som erbjuds. Lydigt besöker hon grottan, badar i det heliga vattnet och deltar i välsignelseceremonierna, även om hennes önskan verkar vara en annan. Hennes blick dras till de unga vårdarna i sällskapet, speciellt intresserad är hon av den stilige Kuno. Hon dras till kärleken, trots att hon är bunden till sin rullstol och trotsar den ensamhet hon och de andra sjuka verkar dömda till.

Dagar av längtan

De tre dagarna i Lourdes är laddade av spänd förväntan på att ett mirakel ska ske. Det blir Christine, som blir en levande symbol för allas längtan och hopp, när hon en natt vaknar och upptäcker att hon kan röra sina händer. Nästa dag kammar hon själv sitt hår och lämnar rullstolen när hon går till frukosten. Hon byter sida, från den mörka sjuka till den ljusa friska där den stora gemenskapen öppnar sig för henne. Alla förundras, också över varför just Christine blev utvald.

Gör Gud mirakel?

Frågan om Gud kan utföra mirakel driver historien framåt, men blir aldrig entydigt besvarad. Slutet är upp till betraktaren att tolka. Snarare är det gestaltningen av pilgrimerna, med Christine som den mirakulösa i centrum, som berör och ställer frågor. En samling individer, som skulle kunna vara i vilket sammanhang som helst, som längtar och vill vara en del av något större, svårt att nå. Med enkla medel, ett ord, en gest eller en blick antyds utanförskap och avundsjuka, men också drömmar.

Försonas med sitt öde

Förmågan att försonas med sitt eget öde är frågan som ställer sig över alla. På ett mänskligt plan handlar filmen om oss alla, oavsett synliga eller osynliga handikapp. Vi söker mening och lever på hoppet fast livet emellanåt kan kännas orättvist och obegripligt. För en del av oss är det lättare, för andra svårare. Hur ska vi förstå oss på Guds kärlek när vissa blir obotliga sjuka och vissa aldrig får ro i själen? Vems vilja styr?

En kärlekshistoria

Filmens regissör, Jessica Hausner, underströk i en intervju våren 2010 då filmen hade premiär i Sverige, att hon varken vill kritisera katolska kyrkan eller de pilgrimer som tror på mirakel, även om hon ifrågasätter fenomenet Lourdes, dit mer än hundratusen personer vallfärdar varje år. För henne är filmen en kärlekshistoria, som utspelar sig oroligt nära sjukdom och död, men med en lågmäld humor varken gör sig rolig på bekostnad av Lourdes eller på pilgrimerna. Att få uppleva kärleken verkar vara ett större mirakel för Christine än att förlamningen släppt.

Enkel film om de stora frågorna

Den här är en till synes enkel film, men som med de små gesternas konst behandlar de stora livsfrågorna. I den första scenen hoppas Syster Cécilie att alla ska finna lycka och lindring och glömma sin ensamhet under vistelsen, även om den bara varar några dagar. Kanske är den gemenskapen mirakel nog, även om skådeplatsen för vår längtan och våra liv lovar så mycket mer.

Kajsa Wiktorin,

skribent och kulturproducent, Stockholm

ledamot i juryn för Svenska kyrkans Ungdomsfilmpris 2010

Filed Under: Recension