Miraklet i Lourdes inleds till tonerna av Ave Maria. En stillastående kamera blickar ut över en tom matsal. Stämningen är Roy Anderssonsk med bleka färgtoner och karaktärer, som sakta intar rummet med rullstolar och käppar.
Enligt en religiös sägen uppenbarade sig Jungfru Maria för en ung bondflicka i en grotta i närheten, samtidigt som heligt vatten sprang ur en källa i berget. Sedan dess vallfärdar pilgrimer för att dricka av vattnet, med förhoppningen om att få uppleva ett läkande mirakel och befrias från sjukdomar och sorg.
Christine
Den unga MS-sjuka och rullstolsbundna Christine, spelad av Sylvie Testaud, hade hellre åkt på ”kulturresa” till Rom, men följer med till Lourdes för att det är vad som erbjuds. Lydigt besöker hon grottan, badar i det heliga vattnet och deltar i välsignelseceremonierna, även om hennes önskan verkar vara en annan. Hennes blick dras till de unga vårdarna i sällskapet, speciellt intresserad är hon av den stilige Kuno. Hon dras till kärleken, trots att hon är bunden till sin rullstol och trotsar den ensamhet hon och de andra sjuka verkar dömda till.
Dagar av längtan
De tre dagarna i Lourdes är laddade av spänd förväntan på att ett mirakel ska ske. Det blir Christine, som blir en levande symbol för allas längtan och hopp, när hon en natt vaknar och upptäcker att hon kan röra sina händer. Nästa dag kammar hon själv sitt hår och lämnar rullstolen när hon går till frukosten. Hon byter sida, från den mörka sjuka till den ljusa friska där den stora gemenskapen öppnar sig för henne. Alla förundras, också över varför just Christine blev utvald.
Gör Gud mirakel?
Frågan om Gud kan utföra mirakel driver historien framåt, men blir aldrig entydigt besvarad. Slutet är upp till betraktaren att tolka. Snarare är det gestaltningen av pilgrimerna, med Christine som den mirakulösa i centrum, som berör och ställer frågor. En samling individer, som skulle kunna vara i vilket sammanhang som helst, som längtar och vill vara en del av något större, svårt att nå. Med enkla medel, ett ord, en gest eller en blick antyds utanförskap och avundsjuka, men också drömmar.
Försonas med sitt öde
Förmågan att försonas med sitt eget öde är frågan som ställer sig över alla. På ett mänskligt plan handlar filmen om oss alla, oavsett synliga eller osynliga handikapp. Vi söker mening och lever på hoppet fast livet emellanåt kan kännas orättvist och obegripligt. För en del av oss är det lättare, för andra svårare. Hur ska vi förstå oss på Guds kärlek när vissa blir obotliga sjuka och vissa aldrig får ro i själen? Vems vilja styr?
En kärlekshistoria
Filmens regissör, Jessica Hausner, underströk i en intervju våren 2010 då filmen hade premiär i Sverige, att hon varken vill kritisera katolska kyrkan eller de pilgrimer som tror på mirakel, även om hon ifrågasätter fenomenet Lourdes, dit mer än hundratusen personer vallfärdar varje år. För henne är filmen en kärlekshistoria, som utspelar sig oroligt nära sjukdom och död, men med en lågmäld humor varken gör sig rolig på bekostnad av Lourdes eller på pilgrimerna. Att få uppleva kärleken verkar vara ett större mirakel för Christine än att förlamningen släppt.
Enkel film om de stora frågorna
Den här är en till synes enkel film, men som med de små gesternas konst behandlar de stora livsfrågorna. I den första scenen hoppas Syster Cécilie att alla ska finna lycka och lindring och glömma sin ensamhet under vistelsen, även om den bara varar några dagar. Kanske är den gemenskapen mirakel nog, även om skådeplatsen för vår längtan och våra liv lovar så mycket mer.
Kajsa Wiktorin,
skribent och kulturproducent, Stockholm
ledamot i juryn för Svenska kyrkans Ungdomsfilmpris 2010