Äntligen! Två kvinnor har historiskt lyckats komma över den spärr som teoretiskt möjliggör en kvinna som biskop här i Göteborgs stift. Och äntligen är den fyra timmars långa hearing över i domkyrkans kor. Ja, tankarna är många och frågorna hopar sig lika påtagligt som det snöoväder som väntas västkusten under kvällen.
Från domkyrkan till Doc Lounge
Med raska steg förflyttar jag mig genom stan för att om möjligt genskjuta kylan och tankarna kring den bistra verkligheten för många yrkesverksamma kvinnor i vårt land. Mitt mål för kvällen är nått: Klubben Doc Lounge på en av Göteborgs Långgator gläntar på sin slitna ytterdörr och bjuder varmt in den som vill och är intresserad till en filmfest en trappa upp. Jag ska ikväll på internationella kvinnodagen äntligen få se dokumentärfilmen Mammas comeback, som fick kyrkans filmpris under Göteborg Filmfestival.
Förfilm om pojklek
Kontrasten är enorm: Från Domkyrkans guldkantade fond till en sliten filmlokals nakna vara. Den skumma belysningen i biosalongen får liv av ett dussintal ljuslyktor och genom sångerskan Vidyas suggestiva röst. I´m gonna change the world. Sjunger hon. I´m gonna be the love. I´m going to change the world, with who I am. På förfilmen bredvid leker viktorianska flickor stumt pojkars lekar men straffas och låses in. Deras enda räddning är att klä ut sig till pojkar. Då är allt gott. Det är ett klockrent intro till dokumentären om Rose-Marie ”Rosie” Millbergs comeback som dragracingförare.
Bilden känns igen
Temat med en utbränd dryga 50-årig kvinna som inte får jobb, med några skilsmässor bakom sig och som lever sitt liv helt för sina barn känns plågsamt bekant och jag undrar en kort sekund hur filmskaparen Åsa Ekman ska hitta ut ur den bubblan. Den bubbla/det hem Rosie delar med så många kvinnor, generation efter generation. Hennes credo är övertygande genom orden: – Nu vill jag göra min sak. Vilken kvinna har inte uttalat de orden? Eller… – Jag måste köra nu jag har inget att förlora. Och… – Jag hoppas att jag får tillbaka mitt driv.
Hitta sin egen motor
Rosies längtan tillbaka till sina 400 km/tim tryck i ryggen blir för mig en metafor för människans behov av att hitta sin egen motor i livet och vikten av att själv få sitta vid ratten. Också när det går alldeles för fort och livet bara rusar förbi. När denna totala närvaro av livet tar plats inom oss då växer också hoppet om en framtid för människan, kvinnan, samhället och kyrkan. Och förutsättningen för detta skeende är att vi måste våga ta plats i livet, vårat eget och varandras som Rosies dotter Sabine vågade.
Hopp för kvinnan och kyrkan
Sabine vågade bry sig, tränga sig på likt en vitsippa om vårvintern. – Jag var mer rädd när allt stod stilla, säger hon och jag känner så väl igen mig. Det är väl därför jag blev så glad efter filmens slut, efter den mättade tystnaden i biosalongen och den kraftfulla applåden. Med delad sälta på över hundra kinder 81 minuter senare känner jag att det finns hopp för kvinnan, människan och kyrkan, som inte alls står där hon stod för drygt 50 år sedan, inte alls. Det finns de kvinnor som vågar ta plats och sätta sig vid ratten. Äntligen!
Ylva Leitzinger
Studentpräst Göteborg