UFOn och skejtare


Andra festivaldagen bjöd på stor bredd. Samtidigt som det blir tydligt att grundfrågorna är desamma var vi än befinner oss.

UFO – jag?

Hör jag verkligen hemma här eller är jag bara på besök från en annan planet? Det undrar huvudpersonen i kanadensiska Aurélie Laflammes diary. Roligt när en alldeles vanlig fjortonårig tjej får ta plats. När hon får vara lite osäker och avig, men ändå har en prins som väntar på henne. Intressantare än det kanske låter. Och med en varm ton.

Serbiska skejtare

Stämningen i serbiska Tilva Rosh är mörkare. Vi möter ett gäng skejtare som inte riktigt vet vart de ska ta vägen med sina liv. Finns det något mer än att filma jack-ass stunts? Under den grabbiga ytan lurar livsledan, en längtan efter att känna något över huvud taget. Scenerna på arbetsförmedlingen är obetalbara om ni frågar mig. Där kommunicerar regissören rakt över nationsgränserna.

Makt och vänskap

Svenska Apflickorna avslutar dagen. Prisades ju dubbelt i Göteborg (Nordiska priset och Fiprescipriset) och visades även i Berlin nyligen. Om vänskapen/maktspelet mellan två tjejer som tränar i samma Voltigelag. Bitvis är det riktigt obehagligt. Här har vi långa bergmanska tagningar med mycket tystnad och stark intensitet.  En oförutsebar film.

Ta mig!

En av förfilmerna stack ut:  svenska Ta mig av Crazy Pictures. Minns ni Egalias döttrar, sjuttiotals klassikern om omvända världen (där männen lägger upp skägget)? Män är kvinnor och tvärtom. Här utspelar det sig i skolans omklädningsrum. Två killar snackar sex. Om att ställa upp även om det gör lite ont. Om att inte vara en hora. Det är väldigt konsekvent genomfört och det blir effektivt tycker jag. Även om det inte alls är nytt eller originellt hajar jag ändå till. Fortfarande. Trots alla genusstudier.

Mikael Larsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *