Archive for april, 2011

Between 2 fires

Apr 28

Ikväll den 28/4 är det premiär för blytunga svensk-polska flyktingdramat Between 2 Fires. Filmen utspelar sig i Kiruna och visar svensk asylpolitik från dess sämsta sida. Regissören Agnieszka Lukasiak kom till Sverige som 7-åring och har tidigare gjort dokumentären Bortglömda (2006) omprostitution.

Between 2 Fires belönades med ekumeniska juryns pris vid de nordiska filmdagarna i Lübeck i november 2010 med följande motivering:

Marta, a young woman, flees Belorussia in search of protection from violence and abuse. In Sweden, where she hopes to find refuge, she encounters cold administrative structures and only rare moments of human warmth. Agnieszka Lukasiak, the director, and her protagonist Magda Poplawska succeed in depicting the manifold aspects of the situation which asylum seekers encounter in an authentic way. Marta preserves her human dignity even though she is forced to make sacrifices in a bureaucratic and cold system. 

Mikael Larsson

Filed Under: Nyhet

Barnsoldater i olika skepnader

Apr 16

Det är svårt att tänka sig något mer utsatt än ett kidnappat barn som ser sina föräldrar mördas och sen tvingas ut i krig. När Maria i ”White material” försöker försvara sitt hem, ett kaffeplantage i ett icke namngivet afrikanskt land är det just såna trasiga barn och tonåringar hon ställs emot.

I slutet ser vi barnen, drogade på mediciner som de stulit från byns apotek, slaktas i sömnen av motståndarna. De har tagit sig in i Marias hem, lagt sig på familjens soffor och sängar, armarna omslutna kring gosedjur och kuddar. De möter döden när de för kanske första gången i sitt liv sover på och med något mjukt. Det är ohyggligt brutalt.

Barnsoldater och svart pedagogik

Under Existentiell filmfestival i Falun möter vi barnsoldater i flera olika skepnader, inte bara den där trasiga svarta drogade tolvåringen med tom blick. I ”Det vita bandet” finns Klara, ledare för byn barn och kanske den som ligger bakom de ohyggliga händelser som drabbar byn.

Barnen i filmen uppvisar samma blanka ansikten och tomma blick som barnsoldaterna i Afrika. Barnen i ”Det vita bandet” är präglade av det som Alice Miller kallade ”den svarta pedagogiken”. Den bygger på fysisk aga, utfrysning och skam. I filmen är det byn präst, Klaras pappa, som tuktar sin stora barnskara på det sättet. I Herrens och kärlekens namn förstås, men med konsekvenser som bara är av ondo.

Barnsynen i kristen fostran

Samtalet efter visningen av ”Det vita bandet” leddes av regissören Suzanne Osten och barnläkaren Lars H Gustafsson. Inte oväntat blev det festivalens bästa samtal, åtminstone av de jag deltog i. Lars H Gustafssons funderade inledningsvis kring hur ”kristen uppfostran” kom att associeras med den svarta pedagogiken.

I andra religioner fanns föreställningar om barn som gudomliga och heliga. De skulle därför skyddas från allt ont. Det var tabu att slå ett barn för då slog man ut det budskap från Gud som barnet bar till sina föräldrar.

Men den kristna världen valde ett annat sätt att se på barnet där arvssynden stod i fokus och barnet behövde formas och tuktas med stränghet. Hur kunde det bli så undrade Lars H Gustafsson men den diskussionen kom tyvärr inte igång.  Det verkade vara en fråga som eventuella teologer och präster i publiken inte ville rota i. Filmkritikern Fredrik Sahlin uttryckte när samtalstiden nästan var slut att han tyckte att kyrkan kom för lindrigt undan.

Nyckelscen om korsfäst fågel

 Det finns en nyckelscen i ”Det vita bandet” som diskuterades länge. Filmen utspelar sig strax innan första världskrigets utbrott, i en liten by på landet. Oförklarliga olyckor sker och ingen vet vem som ligger bakom.

I byn finns en given hierarki. Doktorn, prästen och godsägaren står överst, männen står alltid över kvinnorna, barnen skall tuktas. Här förekommer ständiga övergrepp; fysiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar. Det är männen med makt som utsätter sina kvinnor och barn.

I slutet av filmen anar vi att det är barnen, med prästens dotter Klara i spetsen, som ligger bakom de märkliga olyckorna. Vi har också fått se att det är hon som klipper huvudet av prästens burfågel och lämnar den, som korsfäst, på hans skrivbord. Kort därefter ska hon ta nattvarden för första gången. Prästen ger var och en av de blivande konfirmanderna av vinet. När han kommer till Klara tvekar han länge. Ett ögonblick tror vi att han inte tänker ge henne av vinet, men till slut gör han det.

Under samtalen diskuterades den här scenen flitigt. Det kom upp flera tolkningar men den mest intressanta var den att Klara nu blev konfirmerad, inte av Gud men av sin far som insett att det är hon som dödad fågeln.

Hon bestått provet som ung barnsoldat, hon hade visat sig värdig att i Jesu namn kunna utöva det våld som krävs för att ge den som behöver en ”kristen uppfostran” och därmed blivit en pålitlig förvaltare av samhällsordningen.

Flickan som räddar familjen

Den unga flickan Ree i ”Winters bone” gör sin resa i en miljö där den enda vägen ut är att ta värvning och bli kanonmat i Irak eller Afghanistan. Men sin egentliga värnplikt gör hon hemma i sitt white trash-land (storslagen med utfattig Missourisk landsbygd) när hon för att rädda sin familjs gård från utmätning, utmanar den försvunne pappans kriminella vänner. Hon behöver deras hjälp och hon får den så småningom, när hon visat sig vara värdig.

Barnsoldaten som superhjälte

Ett udda inslag i programmet var ”Kick ass”, en actionkomedi som också är en hyllning till serietidningsvärlden och alla superhjältar. Filmen fick en hel del uppmärksamhet när den kom, just för att så mycket brutalt våld utövas av en liten tjej i filmen, en minisuperhjälte kallad ”Hit-girl” som hjälper vår wanna-be-hjälte ”Kick-ass” att bekämpa ondskan.

Här möter vi en barnsoldat av en annan sort. ”Hit-girl” går i gång på vapen, hon gillar att döda – fast bara bad guys – och hon har ett tydligt uppdrag. I slutet, när det väl är slutfört, kan hon bli barn igen, återta sitt egentliga namn och börja skolan.

Barnsoldat blir man för att man inte har något val. Det är en överlevnadsstrategi. Innan Existentiell filmfestival förknippade jag barnsoldater med Afrika. Nu ser jag dem överallt. Barn som krigar på sitt sätt för att överleva en ohållbar situation.

Ylva Liljeholm, filmkonsulent, Visby

Filed Under: krönika

Existentiell filmfestival i Falun

Apr 16

Jaha, då har man varit på ”Existentiell filmfestival” i Falun för första gången. Tanken har funnits där sen den startade för nio år sedan, men alltid är det något i vägen (typ tiden eller livet… ). Efter att ha lyckats med konstycket att gå vilse i Falun, det visade sig finnas två Mediahus, landade jag mitt i en pågående Masterclass på temat ”Att filma det osynliga”. Jag fick höra om forskning kring ögonrörelser – om vart blicken söker sig när människor ser rörlig bild. Jo, åt lite olika håll fick jag veta. Det var intressant på ett nördigt sätt, förvirrat eftersom jag inte var där från början och uppiggande eftersom det kändes som ett nytt grepp i filmfestivalsammanhang.

Få filmer och intim atmosfär

Själva poängen med Existentiell filmfestival är annars att erbjuda så få filmer som möjligt för att alla ska kunna delta i samtalen som följer efter varje visning, men ändå tillräckligt många för att man utan att rodna ska kunna kalla sig festival. Tvärtom mot Göteborgs eller Stockholms filmfestival där publiken far i skytteltrafik mellan biograferna och där jakten på biljetter, föda eller en toalett ofta tar död på varje möjlighet till djupare reflektion över vad man med lite tur just fått se.

Existentiell filmfestival är lite som Bergmanveckan på Fårö där logistik och brist på boende gör att festivalen inte kan växa . Den intima atmosfären blir ett signum, en kvalitetssäkring, en trivselfaktor men också en utmaning. Med hjälp av de andra deltagarna vrider man sin filmupplevelse ett varv till! Hjärncellerna får svettas och på tåget tillbaka infinner sig en känsla som möjligen kan definieras som lätt hjärnträningsvärk.

Svenska stjärnor

Till skillnad från stora festivaler är det svårt att uppbringa någon riktig partystämning. Inga röda mattor, ingen glamour, ingen champagne, inga internationella stjärnor. Det är högskolemiljö, Bluray-DVD:s, rödtjut för 50 kronor glaset och fullt tillgängliga svenska vardagsstjärnor. Suzanne Osten, Johanna Koljonen, Annelie Jordahl, Lars Gustafsson och Lars H Gustafsson och en rad andra kloka, initierade och filmkunniga samtalspartners och reflektörer delade med sig av sina upplevelser, tillsammans med publiken.

Filmtittandets höjd och djup 

Bristen på glitter gör inte så mycket. Existentiell filmfestival är ett sympatiskt sätt att lyfta filmtittandet till ett högre och djupare plan. Att inte slarva över filmer som är värda så mycket mer än en betald biobiljett. Tänk så här. Att producera en långfilm kan vara en process på tre-fyra år, ibland mycket längre. Ett filmteam består, även i independentproduktioner, av ett stort antal professionella människor som sammanlagt har hundratals år av utbildning och yrkeserfarenhet bakom sig.

Distributörernas risktagande

Under festivalen visades filmer som ”Det vita bandet”, ”White material”, ”Winters bone” , ”En profet”, ”Miraklet i Lourdes” och dokumentären ”Det nya livet”. Att som distributör köpa in såna titlar är ett ekonomiskt chanstagande, även om de prisats på festivaler och av kritiker. Genom ett kollektivt hårt arbete och kärlek till konstarten blir såna här filmer möjliga. Det går att prata i timmar om en enda scen i en enda film, men handen på hjärtat – hur ofta ger vi en film ens en kvarts uttalad reflektion? Vilket slöseri är inte denna brist på bearbetning av en konstnärlig upplevelse.

Det är snart tjugo år sen jag läste filmvetenskap och ”Existentiell filmfestival” gav mig lusten tillbaka att grotta ner mig i bra film, att borra ner i de oändliga betydelse- och känslolager man kan finna i t.ex. ”Winters bone” eller ”Det vita bandet”. En bra film må ta år att göra men om vi ger den tid och verkligen försöker se kan den betyda något för världen bra mycket längre.

Ylva Liljeholm, filmkonsulent, Visby

Filed Under: krönika

Passionsfilm: Kärlekens väg

Apr 13

Det lackar mot påsk och det betyder passionsfilm i Hedvig Eleonora församling i Stockholm. Årets tema är Kärlekens väg och man visar film med efterföljande musik, samtal och dans.

Veckans första tre filmer utspelar sig alla på den den afrikanska kontinenten. En gemensam tematik är att kärleken kostar på. Människorna ställs inför väldigt svåra val, där den egna övertygelsen prövas.  Vad är vi beredda att offra för trons och kärlekens skull?

Mån 18/4 visas franska White Material, om den vita plantageägaren Maria (Isabelle Huppert) som vägrar lämna gården trots livsfara under brinnande inbördeskrig. Efter filmen pianoimprovisation av Johan Graden och reflektion av Susanne Wigorts Yngvesson.

Tis 19/4 visas Susanne Biers Oscarsbelönade Hämnden, som recenserats här av Ylva Leitzinger. Mikael Persbrandt spelar biståndsarbetaren som vill hjälpa andra men inte ser sin egen son. Efter filmen textläsning av Karin Nyberg Fleischer och orgelimprovisation av Gregory Lloyd.

Ons 20/4 visas guldpalmsbelönade Om gudar och människor, som recenserats här av Mikael Mogren. Här möter vi en grupp franska munkar i Algeriet som bestämmer sig för att stanna när inbördeskriget bryter ut.

Tors 21/4 visas slutligen och traditionsenligt Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna om prästen Tomas som förlorat sin tro. Efter filmen dansimprovisation av Virpi Pahkinen till orgel av Ulf Norberg.

Fri entré till detta digra program!

Mer info av Kajsa Wiktorin, tel 0730 – 720 100

Mikael Larsson

Filed Under: Nyhet

Vegas runt Sverige

Apr 11

Förra årets vinnare av Svenska kyrkans ungdomsfilmpris, norska Vegas, har varit på en liten turné runt Sverige. Under Barn- och Ungdomsfilmfestivalen i Malmö nyligen (17/3), visades den traditionsenligt i St Johannes kyrka. Ett tjugotal tappra själar i alla åldrar trotsade regn och is, virade in sig i fleece-filtar och fick se Gunnar Vikenes drama om tre unga människor i extremt utsatta situationer. Festivalproducenten Cecilia Grubb och kyrkoherde Per Lidbäck introducerade.

Medelklasskyrka för utsatta?

Veckan innan (9/3) såg jag filmen med ett arbetslag i Vindhemskyrkan, Uppsala. Det blev ett samtal om hur vi kan vara kyrka bland/för utsatta när vi samtidigt är en kyrka präglad av ordnad medelklass. Filmen var en ”viktig men tung erfarenhet”, menade komminister Claes Hedström. Frågorna som filmen väckte dröjde kvar runt fikabordet flera dagar efteråt. Det var en film som både tände vrede, gav hopp och bidrog till ett öppnare samtal om det egna livet och de egna erfarenheterna.

Stockholms stift på Rio

I tisdags (5/4) bjöd 0-18 programmet i Stockholms stift på filmkväll på bio Rio vid Hornstull. Ett hundratal slöt upp till mingel och filmvisning. Ett uppskattat grepp utan tvekan och en uppföljning av höstens visning av förra årets 2010 års filmpris Sebbe. Kanske kan det bli en ny tradition, enligt stiftspedagog Anna Rödström Nygren och stiftsadjunkt Beatrice Lönnqvist, som stod bakom arrangemanget.

Nionde gången gillt

Hur var det då att se Vegas för nionde gången? Orkar man se något nytt? Ja den håller faktiskt. Första fem gångerna var det svårt att se så mycket annat än de tre huvudpersonerna. Den alltför duktiga storebrodern Thomas, som gång på gång styr upp kaos. Den utagerande Marieanne, som saknar alla spärrar och vars rop på hjälp så sällan blir hört. Och den Terje naiva Terje som är så ensam i sin egen värld.

Deras öden är så högljutt plågsamma och in-your-face. Men för varje gång träder nya saker fram. Lillebrodern Daniel som är så känslig, men ändå tar chansen till ett nytt liv när han får den. De misslyckade föräldrarna som sviker, men kanske ändå faktiskt försöker.

Den känsla som sitter kvar i kroppen när jag går ut ur biosalongen är något av den orubbliga vilja till liv som barnen i filmen ger uttryck för. 

 Mikael Larsson, handläggare för kulturfrågor, kyrkokansliet

Filed Under: krönika

Animera mera!

Apr 6

Animationsverkstad
Screen workshop på Kraftstationen

I samarbete med Kraftstationen erbjöd BUFF 2011 en workshop i leranimation fredagen den 18 mars. Cecilia Actis och Mia Hulterstam från Dancing Animation ledde ett tiotal ungdomar i processen från idé till färdig film. Det krävs ca 25 bilder per sekund för att göra animerad film så tålamod och koncentration i kombination med glädje och kreativitet var viktiga ingredienser i skapandet.

De färdiga filmerna visades på biografen Victoriateatern lördagen den 19/3. Tack alla inblandade för en fantastisk och inspirerande eftermiddag på Kraftstationen. Animera mera!

Animationsverkstad

Animationsverkstad

Nils Lundström

pedagog Kraftstationen

jurymedlem för Svenska kyrkan Ungdomsfilmpris 2011

Filed Under: Nyhet