Förra årets vinnare av Svenska kyrkans ungdomsfilmpris, norska Vegas, har varit på en liten turné runt Sverige. Under Barn- och Ungdomsfilmfestivalen i Malmö nyligen (17/3), visades den traditionsenligt i St Johannes kyrka. Ett tjugotal tappra själar i alla åldrar trotsade regn och is, virade in sig i fleece-filtar och fick se Gunnar Vikenes drama om tre unga människor i extremt utsatta situationer. Festivalproducenten Cecilia Grubb och kyrkoherde Per Lidbäck introducerade.
Medelklasskyrka för utsatta?
Veckan innan (9/3) såg jag filmen med ett arbetslag i Vindhemskyrkan, Uppsala. Det blev ett samtal om hur vi kan vara kyrka bland/för utsatta när vi samtidigt är en kyrka präglad av ordnad medelklass. Filmen var en ”viktig men tung erfarenhet”, menade komminister Claes Hedström. Frågorna som filmen väckte dröjde kvar runt fikabordet flera dagar efteråt. Det var en film som både tände vrede, gav hopp och bidrog till ett öppnare samtal om det egna livet och de egna erfarenheterna.
Stockholms stift på Rio
I tisdags (5/4) bjöd 0-18 programmet i Stockholms stift på filmkväll på bio Rio vid Hornstull. Ett hundratal slöt upp till mingel och filmvisning. Ett uppskattat grepp utan tvekan och en uppföljning av höstens visning av förra årets 2010 års filmpris Sebbe. Kanske kan det bli en ny tradition, enligt stiftspedagog Anna Rödström Nygren och stiftsadjunkt Beatrice Lönnqvist, som stod bakom arrangemanget.
Nionde gången gillt
Hur var det då att se Vegas för nionde gången? Orkar man se något nytt? Ja den håller faktiskt. Första fem gångerna var det svårt att se så mycket annat än de tre huvudpersonerna. Den alltför duktiga storebrodern Thomas, som gång på gång styr upp kaos. Den utagerande Marieanne, som saknar alla spärrar och vars rop på hjälp så sällan blir hört. Och den Terje naiva Terje som är så ensam i sin egen värld.
Deras öden är så högljutt plågsamma och in-your-face. Men för varje gång träder nya saker fram. Lillebrodern Daniel som är så känslig, men ändå tar chansen till ett nytt liv när han får den. De misslyckade föräldrarna som sviker, men kanske ändå faktiskt försöker.
Den känsla som sitter kvar i kroppen när jag går ut ur biosalongen är något av den orubbliga vilja till liv som barnen i filmen ger uttryck för.
Mikael Larsson, handläggare för kulturfrågor, kyrkokansliet
