Barnsoldater i olika skepnader

Det är svårt att tänka sig något mer utsatt än ett kidnappat barn som ser sina föräldrar mördas och sen tvingas ut i krig. När Maria i ”White material” försöker försvara sitt hem, ett kaffeplantage i ett icke namngivet afrikanskt land är det just såna trasiga barn och tonåringar hon ställs emot.

I slutet ser vi barnen, drogade på mediciner som de stulit från byns apotek, slaktas i sömnen av motståndarna. De har tagit sig in i Marias hem, lagt sig på familjens soffor och sängar, armarna omslutna kring gosedjur och kuddar. De möter döden när de för kanske första gången i sitt liv sover på och med något mjukt. Det är ohyggligt brutalt.

Barnsoldater och svart pedagogik

Under Existentiell filmfestival i Falun möter vi barnsoldater i flera olika skepnader, inte bara den där trasiga svarta drogade tolvåringen med tom blick. I ”Det vita bandet” finns Klara, ledare för byn barn och kanske den som ligger bakom de ohyggliga händelser som drabbar byn.

Barnen i filmen uppvisar samma blanka ansikten och tomma blick som barnsoldaterna i Afrika. Barnen i ”Det vita bandet” är präglade av det som Alice Miller kallade ”den svarta pedagogiken”. Den bygger på fysisk aga, utfrysning och skam. I filmen är det byn präst, Klaras pappa, som tuktar sin stora barnskara på det sättet. I Herrens och kärlekens namn förstås, men med konsekvenser som bara är av ondo.

Barnsynen i kristen fostran

Samtalet efter visningen av ”Det vita bandet” leddes av regissören Suzanne Osten och barnläkaren Lars H Gustafsson. Inte oväntat blev det festivalens bästa samtal, åtminstone av de jag deltog i. Lars H Gustafssons funderade inledningsvis kring hur ”kristen uppfostran” kom att associeras med den svarta pedagogiken.

I andra religioner fanns föreställningar om barn som gudomliga och heliga. De skulle därför skyddas från allt ont. Det var tabu att slå ett barn för då slog man ut det budskap från Gud som barnet bar till sina föräldrar.

Men den kristna världen valde ett annat sätt att se på barnet där arvssynden stod i fokus och barnet behövde formas och tuktas med stränghet. Hur kunde det bli så undrade Lars H Gustafsson men den diskussionen kom tyvärr inte igång.  Det verkade vara en fråga som eventuella teologer och präster i publiken inte ville rota i. Filmkritikern Fredrik Sahlin uttryckte när samtalstiden nästan var slut att han tyckte att kyrkan kom för lindrigt undan.

Nyckelscen om korsfäst fågel

 Det finns en nyckelscen i ”Det vita bandet” som diskuterades länge. Filmen utspelar sig strax innan första världskrigets utbrott, i en liten by på landet. Oförklarliga olyckor sker och ingen vet vem som ligger bakom.

I byn finns en given hierarki. Doktorn, prästen och godsägaren står överst, männen står alltid över kvinnorna, barnen skall tuktas. Här förekommer ständiga övergrepp; fysiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar. Det är männen med makt som utsätter sina kvinnor och barn.

I slutet av filmen anar vi att det är barnen, med prästens dotter Klara i spetsen, som ligger bakom de märkliga olyckorna. Vi har också fått se att det är hon som klipper huvudet av prästens burfågel och lämnar den, som korsfäst, på hans skrivbord. Kort därefter ska hon ta nattvarden för första gången. Prästen ger var och en av de blivande konfirmanderna av vinet. När han kommer till Klara tvekar han länge. Ett ögonblick tror vi att han inte tänker ge henne av vinet, men till slut gör han det.

Under samtalen diskuterades den här scenen flitigt. Det kom upp flera tolkningar men den mest intressanta var den att Klara nu blev konfirmerad, inte av Gud men av sin far som insett att det är hon som dödad fågeln.

Hon bestått provet som ung barnsoldat, hon hade visat sig värdig att i Jesu namn kunna utöva det våld som krävs för att ge den som behöver en ”kristen uppfostran” och därmed blivit en pålitlig förvaltare av samhällsordningen.

Flickan som räddar familjen

Den unga flickan Ree i ”Winters bone” gör sin resa i en miljö där den enda vägen ut är att ta värvning och bli kanonmat i Irak eller Afghanistan. Men sin egentliga värnplikt gör hon hemma i sitt white trash-land (storslagen med utfattig Missourisk landsbygd) när hon för att rädda sin familjs gård från utmätning, utmanar den försvunne pappans kriminella vänner. Hon behöver deras hjälp och hon får den så småningom, när hon visat sig vara värdig.

Barnsoldaten som superhjälte

Ett udda inslag i programmet var ”Kick ass”, en actionkomedi som också är en hyllning till serietidningsvärlden och alla superhjältar. Filmen fick en hel del uppmärksamhet när den kom, just för att så mycket brutalt våld utövas av en liten tjej i filmen, en minisuperhjälte kallad ”Hit-girl” som hjälper vår wanna-be-hjälte ”Kick-ass” att bekämpa ondskan.

Här möter vi en barnsoldat av en annan sort. ”Hit-girl” går i gång på vapen, hon gillar att döda – fast bara bad guys – och hon har ett tydligt uppdrag. I slutet, när det väl är slutfört, kan hon bli barn igen, återta sitt egentliga namn och börja skolan.

Barnsoldat blir man för att man inte har något val. Det är en överlevnadsstrategi. Innan Existentiell filmfestival förknippade jag barnsoldater med Afrika. Nu ser jag dem överallt. Barn som krigar på sitt sätt för att överleva en ohållbar situation.

Ylva Liljeholm, filmkonsulent, Visby