Existentiell filmfestival i Falun


Jaha, då har man varit på ”Existentiell filmfestival” i Falun för första gången. Tanken har funnits där sen den startade för nio år sedan, men alltid är det något i vägen (typ tiden eller livet… ). Efter att ha lyckats med konstycket att gå vilse i Falun, det visade sig finnas två Mediahus, landade jag mitt i en pågående Masterclass på temat ”Att filma det osynliga”. Jag fick höra om forskning kring ögonrörelser – om vart blicken söker sig när människor ser rörlig bild. Jo, åt lite olika håll fick jag veta. Det var intressant på ett nördigt sätt, förvirrat eftersom jag inte var där från början och uppiggande eftersom det kändes som ett nytt grepp i filmfestivalsammanhang.

Få filmer och intim atmosfär

Själva poängen med Existentiell filmfestival är annars att erbjuda så få filmer som möjligt för att alla ska kunna delta i samtalen som följer efter varje visning, men ändå tillräckligt många för att man utan att rodna ska kunna kalla sig festival. Tvärtom mot Göteborgs eller Stockholms filmfestival där publiken far i skytteltrafik mellan biograferna och där jakten på biljetter, föda eller en toalett ofta tar död på varje möjlighet till djupare reflektion över vad man med lite tur just fått se.

Existentiell filmfestival är lite som Bergmanveckan på Fårö där logistik och brist på boende gör att festivalen inte kan växa . Den intima atmosfären blir ett signum, en kvalitetssäkring, en trivselfaktor men också en utmaning. Med hjälp av de andra deltagarna vrider man sin filmupplevelse ett varv till! Hjärncellerna får svettas och på tåget tillbaka infinner sig en känsla som möjligen kan definieras som lätt hjärnträningsvärk.

Svenska stjärnor

Till skillnad från stora festivaler är det svårt att uppbringa någon riktig partystämning. Inga röda mattor, ingen glamour, ingen champagne, inga internationella stjärnor. Det är högskolemiljö, Bluray-DVD:s, rödtjut för 50 kronor glaset och fullt tillgängliga svenska vardagsstjärnor. Suzanne Osten, Johanna Koljonen, Annelie Jordahl, Lars Gustafsson och Lars H Gustafsson och en rad andra kloka, initierade och filmkunniga samtalspartners och reflektörer delade med sig av sina upplevelser, tillsammans med publiken.

Filmtittandets höjd och djup 

Bristen på glitter gör inte så mycket. Existentiell filmfestival är ett sympatiskt sätt att lyfta filmtittandet till ett högre och djupare plan. Att inte slarva över filmer som är värda så mycket mer än en betald biobiljett. Tänk så här. Att producera en långfilm kan vara en process på tre-fyra år, ibland mycket längre. Ett filmteam består, även i independentproduktioner, av ett stort antal professionella människor som sammanlagt har hundratals år av utbildning och yrkeserfarenhet bakom sig.

Distributörernas risktagande

Under festivalen visades filmer som ”Det vita bandet”, ”White material”, ”Winters bone” , ”En profet”, ”Miraklet i Lourdes” och dokumentären ”Det nya livet”. Att som distributör köpa in såna titlar är ett ekonomiskt chanstagande, även om de prisats på festivaler och av kritiker. Genom ett kollektivt hårt arbete och kärlek till konstarten blir såna här filmer möjliga. Det går att prata i timmar om en enda scen i en enda film, men handen på hjärtat – hur ofta ger vi en film ens en kvarts uttalad reflektion? Vilket slöseri är inte denna brist på bearbetning av en konstnärlig upplevelse.

Det är snart tjugo år sen jag läste filmvetenskap och ”Existentiell filmfestival” gav mig lusten tillbaka att grotta ner mig i bra film, att borra ner i de oändliga betydelse- och känslolager man kan finna i t.ex. ”Winters bone” eller ”Det vita bandet”. En bra film må ta år att göra men om vi ger den tid och verkligen försöker se kan den betyda något för världen bra mycket längre.

Ylva Liljeholm, filmkonsulent, Visby

En kommentar

Tomas Axelson säger
3 maj 2011 – 09:03

Kommentar från en arrangör:

Intressant beskrivning du gör av ditt besök i Falun, där du ringar in en hel del som vi själva haft tankar om men ändå inte vetat hur det uppfattas. Du beskriver faktiskt något som är viktigt för oss. Det ska inte vara glitter och glamour utan just det djupare bearbetandet av något som arbetats fram under många år som en konstnärlig upplevelse. Mycket läsvärda tankar för oss som arbetar med festivalen.

/Tomas Axelson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *