En film juryn har sett och som vi inte slutar att diskutera är We Need to Talk about Kevin. Regissören Lynne Ramsay berättar historien om ett med västerländska mått mätt framgångsrikt par i amerikanska övre medelklassen. De har allt: Två barn, stort hus i en villastad, han tjänar mycket pengar, hon är uppmärksammad författare. Enda solfläcken verkar vara sonen Kevin som inte relaterar till familjelivet annat än genom data-spel, Robin Hood-sagor, eller bågskytte. Som 16-åring blir han massmördare.
Vem är problemet?
En drivkraft i diskussionerna om filmen är att försöka utröna vem som är problemet. Att mamman är känslomässigt distanserad och kontrollerad är uppenbart. Liksom att pappan helst vill skämta och leka bort problem den tid han är hemma. I juryn är jag den ende som är född och uppväxt norr om Alperna. Möjligen spelar det in.
I morse handlade diskussionen om huruvida pappan är skuld till det som händer. Flera av de andra i juryn menade att han inte sätter gränser, han låter Kevin hållas när han tydligt borde visa vad som är problemet. För mig var diskussionen en upplevelse, det kändes som att något jag funderat över under mina två år som lärare i Frankrike fick en slags förklaring.
Fransk skolhierarki
Det franska hierarkiska och ofta rätt patriarkala sättet att se på utbildning, familj och uppfostran skiljer sig mycket från det jag varit med om i Sverige och Nordamerika. Jag upplever att mina franska kollegor erbjuder gjutformar för studenterna. De kan inte många namn på studenterna och de hälsar inte (åtminstone inte första året).
Föreläsningarna går ut på att leverera en faktabas, ett system som liksom redan finns där. När det är gjort för dagen lämnar läraren rummet. De som inte förstår vad som sägs måste lösa det på något sätt, annars hänger de inte med. Studenter som är på banan kan få lärarens uppmärksamhet genom att göra inlägg som är korta, eleganta föredrag. De övriga får gå hem och försöka komma ikapp. Annars hamnar de utanför gjutformen.
I Sverige och i det USA där jag har levt är normen att en uppfostrare ska locka fram växtkraften i barn och studenter så att de kan utvecklas på sitt eget sätt. Så fungerar det ju inte alltid, men det är idealet. En pappa som Kevins tror jag är en vanlig typ på nordliga breddgrader, åtminstone i önskedrömmen (fast där är han mer närvarande).
Våld=gränser?
Att våldet i filmen kommer av att Kevins pappa inte sätter gränser kanske är en latinsk förklaring? I alla fall sätts det mycket gränser i fransk uppfostran. Vinterns franska debatt om barnaga släppte loss många argument för att slå barn både i hem och skola. De som ville ha en förändrad lag tog ofta Sverige som exempel.
En Suède, där kan man uppfostra barn utan att man behöver slå dem, hette det i debatten. Så vitt jag vet har det inte blivit någon lagändring i Frankrike. Agandet fortsätter.
Min katolske präst- och jurykollega Martin från Buenos Aires menar att filmens Kevin inte är så ovanlig. Padre Martin är rektor för en skola med tusen barn i en förort. Han säger att vissa barns hårdhet inte upphör att förvåna honom. Jag håller med. Barn kan vara mycket elaka.
Uppväxtens betydelse
Sen talade vi om vad som är med från början och vad som kommer av uppväxten. Jag tyckte att Kevins föräldrar gjorde sitt bästa för att få till en bra barndom. Den var inte olik flera av idealen i västerländskt medelklass. Jag tycker att Kevin hade curlingföräldrar.
Martin var helt negativ och menade att Kevin hade en iskall mor och en frånvarande far. Ja naturligtvis hade det blivit en annan historia (eller ingen alls) ifall han vuxit upp i en by med många olika sorters vuxna att relatera till. Nu vilar ansvaret tungt på föräldrarna, som mentalt verkar bo i det slott som pappan menar att deras villa är.
Att säga att hans iskalla barndom gjorde honom till den han blev, tycker jag inte håller. Hans syster hade ju samma föräldrar och var helt annorlunda.
För mig väcker filmen tankar om att vi inte föds som oskrivna blad. Även barn är förpräglade på olika sätt. Vissa grundmönster tycks människan ha med sig från början, iallafall om man läser Aristoteles, Augustinus och Luther.
Hjälte i en annan tid
En vild tanke som jag har är att gestalter som Kevin har varit hjältar i många filmer och sagor. Men då har de varit krigare i tider när dödandet producerade heder och uppskattning. Det är inget försvar av en massmördare, bara ett konstaterande att Kevins iskalla blixtrande beräkningar och avsaknad av medkänsla, sannolikt också utmärkte Alexander den store, Fredrik den store, Jeanne d´Arc och alla andra som med historisk slentrian brukar benämnas som stora.
Ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag att We Need to Talk about Kevin är en hoppfull film. Trots allt det elände som Kevin har spridit omkring sig, verkar han kunna komma till besinning. Det antyds iallafall. Även mamman som vill göra allting rätt och är kontrollerad till tusen, tycks genomgå en förändring. Det är ingen vanlig amerikansk quick fix-story, utan snarare en strimma nåd i ett kompakt betonggjutet bunkerby-liv.
Söndag med volontärerna
Söndag morgon i Cannes gick jag till Reformerta kyrkans gudstjänst 10.30. Där var redan hälften av juryn (de andra tre är katoliker) och massor med människor som jag träffat under veckan. De är församlingsmedlemmar som jobbar som volontärer i interfilm under festivalen. De bemannar montern i Festivalpalatset och de gör massor med kringarbete.
En stor sak är att ta hand om alla gäster. Förutom jurymedlemmar kan det vara personal från den protestantiska organisationen Interfilm i Tyskland eller Schweiz; eller reformerta kyrkans medarbetare från andra håll. Det var till exempel de reformertas president i Frankrike som predikade i gudstjänsten.
Hon som hjälper oss med presskontakterna upptäckte jag plötsligt på orgelläktaren. På söndagarna är hon kantor. Det var nattvard och den fullsatta kyrkan ställde sig i en stor ring efter väggarna och gav brödet och vinet till varandra. Under tiden sjöng vi Härlig är jorden med fransk text. Jag gillar så som gudstjänsten var upplagd: Det var församlingens ordinarie gudstjänst som höll även för långväga gäster. Den var inte omgjord för att passa denna dag, alltså ingen ”happening”.
När vi kom ut ur kyrkan var gatan redan full med människor. De hade kommit ut från katolska kyrkans mässa, längre ner på gatan. Där träffade jag andra hälften av dem som arbetar frivilligt, alltså katolikerna. Även katolska kyrkan hade långväga gäster från sin filmorganisation (Signis) och från sin kyrkoledning. Till exempel hade katolska franska biskopskonferensens sekreterare åkt ner från Paris.
Annars är det något gemensamt med äldre damer i kyrkan, oavsett konfession och nationalitet. De vet att hugga i när det behövs, organisera och planera. Det var mycket kvinnokraft över den här härliga syskonträffen på gatan mellan kyrkorna. Det är inte svårt att fatta hur beroende arbetet i Cannes är av att människor ställer upp och jobbar gratis.
En studie i sektgemenskap
Det är något som är vajsing med det sociala livet i Västerlandet. På söndag eftermiddag visades Sean Durkins film Martha Marcy May Marlene. Den är en studie i att sekter inte behöver ha med religioner att göra. Det är gemenskapen som får sekterna att funka. Martha hamnar i en sekt med unga kvinnor och män. Någon kult eller annan religiös yttring är inte beskriven.
På ytan jobbar de tillsammans i lantbruket och har det mysigt ungefär som i amishfolket enligt gängse slentrian. Så är det inte när man kommer djupare in i sekten, mer tänker jag inte avslöja. Hur som, Martha flyr men hamnar i ett välmående, välmenande, västerländskt vitmålat villaliv. Där är det svårt för hennes hunger efter gemenskap att bli tillfredställd.
Samma vita villa-interiör kunde ha använts för att spela in We Have to Talk about Kevin, eller Sleeping Beauty. Även dessa filmer problematiserar västerländsk privatisering.
Mörkt pedofildrama
I den vita villans källare kunde också lille Wolfgang vara instängd bakom madrasser och säkerhetsdörrar. Han är den ena av två huvudpersoner i ett mycket mörk österrikiskt pedofildrama. Regissör är Markus Schleinzer och filmen heter Michael efter namnet på den man som officiellt är den ende som är bosatt i villan.
Jag frågade jury- och prästkollegan Martin från Argentina om filmen Michael skulle kunna utspelas i Latinamerika:
– Non, c’ est impossible, svarade han. Vi bor i byar. Den ensamhet och isolering som den filmen beskriver har jag aldrig mött hos oss.
Jag tänker: Västerlandet står inför en rejäl utmaning.
Mikael Mogren
Präst och lärare vid Faculté de Théologie Protestante i Paris.