En del har jag funderat på vad jag kan skriva om filmerna i Cannes utan att bryta mot juryreglerna. Ordföranden i Signis, den katolska filmorganisationen, heter Jos Horemans och är belgare. Han sade att det är ingen fara att berätta om filmerna, men man ska undvika att avslöja hur filmerna värderas inom juryn medan arbetet pågår. Att berätta vad man själv tycker om filmerna gjorde inget, menade han. Särskilt ifall språken var andra än franska och engelska.
Jag forsätter att skriva efter eget omdöme.
Habemus Papam
En film som väckte både munterhet och många tankar var Habemus Papam av Nanni Moretti. Jag skrattade mycket under filmen. Men det var ingenting mot skrattsalvorna som kom från katolikerna runt omkring. Nanni Moretti har gjort en historia om ett påveval, där Johannes Paulus II får en annan efterträdare än kardinal Ratzinger.
Habemus Papam liknar den gångna vinterns kassasuccé The King´s Speech. I båda filmerna är det hyggliga män som plötsligt står inför livsuppgiften att vara statschefer i omtumlande tider. Den ene blir kung, den andre påve. Medan Västerlandet svämmar över av förakt och avslöjanden av all sorts ledning är kanske den här typen av filmer ett tidstecken? Är det så att det går hem att visa på utsattheten hos individer under tunga mantlar?
Stora mäns svagheter
Berättelser om stora mäns stora dåd, välter inga biljettkiosker längre. Men deras svagheter och brister verkar kunna göra det. Det som kändispressen tjänar storkovan på, verkar även vara lukrativt för filmbranschen. Det mänskliga kanske rentav blir förstorat, liksom upprojicerat, när det hamnar en krona eller mitra ovanpå? Tveksamheten inför att vara den utvalde får en särskild tyngd när någon miljard människor väntar på att den nyvalde ska tala till dem.
Det är något distanserat med kameraföringen i påvefilmen som inte fanns i The King´s Speech. Kameran håller sig på vördnadsfullt avstånd, vilket gör att påven aldrig kommer mig så nära som kungen gjorde. Ingen kan vänta sig att det här ska vara en dokumentärfilm om Vatikanen: Petersplatsen och Sixtinska kapellet är bara kulisser för ett drama om det djupt mänskliga i att tvivla på själv när man ställs inför stora uppdrag. Därför önskar jag att det mänskliga hade fått lite mera närbild, på flera sätt. Dels med kameran, men också mer av påvens person och fördjupning av människorna runtomkring.
Infantiliserad bild av kyrkan?
För övrigt tycker jag att Habemus Papam infantiliserar. Vissa poänger är kul, andra går mig förbi. Jättejobbig är en pladdrig psykoanalytiker som får orera alldeles för länge. Han spelas av regissören själv, Nanni Moretti. Uppenbarligen har han inte kunnat klippa ner sina egna insatser.
När jag frågar kyrkligt aktiva katoliker här i Cannes vad de tycker, är de jublande positiva. De säger att livet i Vatikanen är respektfullt återgivet och att det väsentliga i kyrkans lära är tydligt. Det framgår till exempel av scenen med den helt vanliga Rom-prästen, menar de. Den okände prästen i sin lilla kyrka predikar både inkännande och befriande. Scenen i den lilla kyrkan kändes äkta och på riktigt, det håller jag med om. Även det man får se av påvens tvekan och osäkerhet talar till mig.
Olika syn i norr och syd
Problemet är scenerna inifrån Vatikanen. För mig känns de ofta uppskruvade och tillgjorda. Om jag lyssnar på min omgivning här i Cannes beror det på att jag är nordeuropé att jag ser det så. De ser annorlunda på Vatikan-scenerna. Det jag tycker är tillgjort, menar de är realistiskt. Det är som om Alperna skulle skära rakt mellan mig och dem. Habemus Papam väcker tankar som jag inte är färdig med. Vad betyder det när något är realistiskt i en spelfilm? Hur återger man djupa, äkta känslor utan att gå in i det intima (vilket filmen aldrig gör)? Diskussionen kommer säkert att fortsätta. Kanske omprövar jag Habemus Papam.
Nu har det gått några dagar och samtalen har varit långa och många i ämnet Habemus Papam. Jag har diskuterat filmen med ateister och agnostiker, reformerta, judar och muslimer, katoliker från Italien, Frankrike och Latinamerika. En person jag talade med hade varit sekreterare åt kardinaler. Även han menade att bilden av dem inte alls är infantil (som jag först tyckte) utan realistisk, varm och humoristisk.
Det karnevaliska
Två saker har fördjupats i min syn på filmen. Jag tycker fortfarande att den har longörer, men jag inser att den har kvaliteter som en kabaret ungefär. På mitten bryter det ut galenskap i filmen. Teoretikern Bachtin skulle ha sagt att den är karnevalesque. Det är en glädje som sipprar ut, en barnslig, lekfull glädje. Italienare har sagt mig att de blir glada av filmen, för en sådan glädje har de inte fått från Vatikanen på länge. Glädjen bärs till en del av musiken. Chilenskan Violeta Pana bidrar med sin sång ”Todo Gambia” som är mycket populär i den latinska världen. Hennes budskap om att förändring inte är farlig i en värld där det finns gemenskap och delande gör kardinalerna glada.
Kyrkan som teater
Detta med karnevalsyran och kardinalsglädjen är det ena. Det andra gäller teatern. Han som väljs till påve (utan att hinna få något namn) har närt en skådespelardröm genom livet. Det drar honom till teatern. Som i en saga om en orientalisk furste som klär ut sig till en man av folket ger sig påven ut i Romnatten och upptäcker teaterlivet. En del av skratten i salongen kommer av likheterna mellan kyrkan och teatern: Påven visar att han kan sina repliker. För mig är det stora i berättelsen att han trots sina talanger inte ser sig som en självklar påve. Han kan replikerna, han kan stå på scenen, men det är inte samma sak som att vara en andlig ledare. Påven inser skillnaden. Och han tvekar.
Mikael Mogren
Präst och lärare vid Faculté de Théologie Protestante i Paris.