Världen enligt Spork


Igår var det dags för filmvisning igen i Vindhemskyrkan. Såg Spork med en grupp konfirmandledare och deras ledare. Lite spännande att se vad ”ungdomarna” tyckte om årets Ungdomsfilmpris. Efter filmen hade vi ett samtal där vi kom mycket längre än gilla eller dissa. I samtalet deltog också Malena Janson (filmforskare och kritiker) och Lena Olsson Fogelberg (programledare för 0-18 programmet på kyrkokansliet).

Längtar till Oz

Spork

Spork handlar alltså om 14-åriga Spork som bor i en trailerpark med sin storebror någonstans i de amerikanska sydstaterna. Spork trivs inte med sitt liv, inte med sig själv. Hon har inga vänner, hon drömmer om Oz, en plats bortom molnen, långt från denna vita slum.

Dessutom är hon född hermafrodit, eller intersexuell med modernt språkbruk, inte direkt ett plus om man vill hitta någon att hänga med på denna skolgård. Ramberättelsen går ut på att Spork får ett uppdrag och hittar en tillhörighet. Hon ska lära sig dansa och jag behöver väl inte säga att hon vinner den avslutande danstävlingen. Men hon gör det på sitt eget sätt. Framför allt vinner hon en ny blick på sig själv och bryter sin isolering. Hon försonas med att vara Spork och upptäcker att Oz finns inuti.

Uppdrag vänskap

När vi går en första runda efter filmen är den återkommande känslan: hopp, lycka, mod, glädje. ”Det är en modig film, annorlunda” tycker Ida Lundehed. ”Man blir glad av att se den. Den är jobbigt i början, men sen löser det sig”, säger David Yates. Verkar som att vi prickat in en riktig feel-good, om än skruvad och väldigt långt från den amerikanska drömmen.

Kan inte någon av dina vänner vinna tävlingen och ge dig pengarna, undrar Spork lätt naivt. Omöjligt säger Tootsie, alla har sina egna drömmar, 200 $ är en förmögenhet för oss ”ghettokids”. Där någonstans får Spork sitt uppdrag, där sträcker hon sig utanför sig själv. Hon som inte haft någon vän vet plötsligt exakt vad en verklig vän är och gör.

Lek med fördomar

Malena Janson

I juryns motivering till priset heter det att ”filmen leker skoningslöst med våra fördomar och hyllar rätten att vara annorlunda. Alla är lika olika och det är som det ska”. Malena Janson satt i juryn och bidrog till den formuleringen (läs hennes krönika från juryarbetet här). I samtalet lyfter hon fram just leken med fördomar. Det afroamerikanska tjejerna dansar så sjukt bra, de vita medelklasstjejerna är så absurt inskränkta. Genom överdrifter och twistar gör filmen våra fördomar tydliga.

Filmen kan uppfattas som en drift med hela highschoolgenren. Men med en viktig skillnad, menar Malena: Spork moraliserar inte över sina karaktärer. Visserligen detroniseras Betsy Byotch, skolans egen Britney Spears, på slutet. Men hon bestraffas inte, som brukligt är.

Världen ur barnets perspektiv

Lena Olsson Fogelberg lägger märke till att man hela tiden påminns om att detta är fiktion genom ritade solar och moln. Världen skildras som en saga, utifrån barnets perspektiv. I Sporks trailerpark finns det till exempel bara två husvagnar mitt ute i ödemarken. Det är inte ”realistiskt” i vanlig mening, utan så som denna fjortonåring upplever sitt hem.

På gympalektionen när grabbarna ska ta av sig tröjorna så är Sporks vän Charlie, inte bara ett huvud kortare än sina klasskompisar. Han ser minst 5 år yngre ut än de andra, vilket är precis som det kan kännas inuti, även om det inte ser ut så utifrån. Det här är en film där barnets blick påverkar både vad som berättas och hur det berättas.

Spork växer

Mikael Larsson

Själv konstaterar jag att det här är en film som växer. Det finns en dynamik mellan de lågmälda samtalen och de spektakulära dansnumren som blir tydligare vid en andra visning. Här finns också massor av uppslag för teologen, inte minst genom referenserna till musikalen ”Trollkarlen från Oz”, som antar närmast mytiska proportioner.

Spork har vuxit upp med ”The Wiz”, den svarta versionen från 1976! Lätt chock när hon upptäcker att för andra är Dorothy vit. Och lång väg innan hon kommer fram till att himmelriket, the Emerald City, finns inuti.

Gilla?

Vad tyckte då just de här 16-17 åringarna i Vindhemskyrkan en regnig tisdagkväll i maj? ”Inte på min 10 i topp, men en intressant film. Värd att se.” ansåg Ida Lundehed. Och det kan nog vara så att det här är en film som bjuder lite motstånd. Skruvad, stora penseldrag, men också med ett genuint allvar. Inte en film som går på omdelbar knockout, men som växer i samtalet och som kan få oss att skratta åt oss själva.

Och när kommer den till Sverige? Inte denna vecka. Går upp på amerikanska biografer i höst. Först därefter förhandling med europeiska distributörer. Hör jag nåt kommer det här först!

Mikael Larsson, handläggare för kulturfrågor

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *