Skam och politik
”Utbränd” är ett svårt ord. Släkt med ”utförsäkrad” och ”utanförskap”. Politiserat. Laddat med skam. Därför är det befriande att moderatorn Annika Hagström inleder med det till synes självklara, att Rosie är en av oss, att hon finns överallt. Hon slår an tonen med att fråga panelen vad i filmen de känner igen i sina egna liv.
Två scener återkommer: dotterns berättelse om när mamman ligger på köksgolvet i fosterställning och inte längre vill leva, inte orkar ett enda steg till. Ögonblicket när Rosie återfinner sin livsgnista, när hon bara ”vet” att hon måste köra dragracing igen.
En viktig brasklapp i sammanhanget är att samtalet rör en filmisk gestaltning av verkligt liv. Vi kommer nära, genom det dokumentära greppet, men det är bara ett visst utsnitt vi får se, vi kan aldrig säga något verklighetens Rosie och Sabine. Vad är det då vi får se?
Utbrändhet som friskhetstecken
Elisabeth Hjort menar att ”utbrändheten” i det här fallet närmast är ett friskhetstecken, ett svar på en kvinnoroll som är omöjlig, att som ensam förälder ansvara för ett sjukt barn. ”Det borde finnas ett kollektivt stöd!”
Kirsten Grönlien Zetterqvist ser ett klassiskt mönster där kvinnan mitt i karriären ställs inför ett avgörande val. Vad gör man när det som inte får hända händer? Här blir förhållningssättet avgörande. Böjer hon sig under sitt öde eller väljer hon det aktivt? Att Rosie har samma blick när hon talar till sin son som när hon sitter i bilen talar för den senare. Det är en väldig skillnad mellan ”förbannad plikt” och ”kallelse” säger LarsÅke. Är det jag som ger eller blir jag plundrad?
Könade livsval
Kunde filmens Rosie ha valt annorlunda? Självklart. Det är det många som gör. Man kan lägga av, ge upp. Eller lämna. Som Pappan. Och då står kvinnan ensam kvar, med sin passion men utan ett eget rum, påpekar Elisabeth.
Men ändå inte helt ensam, inflikar LarsÅke. Mitt i krisen på andra sidan jordklotet, vet hon att hon vill hem till sina nära, att det faktiskt finns en plats att återvända till där hon får stöd och näring.
I filmen säger Rosie att hon inte har någon plats för kärlek i sitt liv, inte ens i fantasin. Men samtidigt gestaltar filmen så otroligt mycket kärlek i varje handling. Aldrig får vi se ens ett uns av irritation mot sonen.
Vad kan omgivningen göra?
Men när sammanbrottet är ett faktum, vad gör man då? Då behövs ett vikarierande hopp, säger LarsÅke, som i detta fall blir dottern. Kirsten ser ett otroligt samspel mellan moderskraft och dotterkraft. Ung och äldre behöver varandra. Tillsammans är det jämförbart med bilens 8000 hästkrafter.
”Nu är det på mig det händer om det här ska gå bra”, säger dottern. Ett till synes tungt ok för en dotter. Men samtidigt är det Rosie som har uppfostrat henne till detta.
Sabines peppning är ganska hårdför mellan varven. Elisabeth menar att Sabine gör detta i kraft av relationen. Annars är det omöjligt. Och samtidigt kan det inte bara hänga på familjen. Vi behöver vidga cirklarna. Nu är många sjuka under väldigt stark press. Utbrändhet är också ett samhällsproblem.
Det kollektivet kan göra är att vara där, anser Kirsten, veta att såhär är det. Det här är en delad situation. Det här händer oss alla. Vi är alla inne i bilden. ”Utbränd, utförsäkrad, utanför” – orden leder fel.
LarsÅke ser att det är mycket spark i baken och inte så mycket hålla om i det stöd som Sabine ger sin mamma. Balansgången mellan passivitet och aktivitet är svår för omgivningen, både i familjen, i kyrkan och, som bekant, i försäkringssystemen. Det finns en påtaglig risk för regression om man bara håller om. Som att somna på fjället.
Filmens evangelium
Ett av kriterierna för Svenska kyrkans filmpris är att filmen ska kunna tolkas i ljuset av evangeliet. Vilket möjligt evangelium såg då panelen i filmen? Här var det Kirsten som tydligast satte ner foten. ”För mig är det evangeliska i filmen att den skildrar människan som paradoxal, att hon får vara både stark och svag”.
Elisabeth medger att hon först var först lite orolig över det lyckliga slutet. Men kyrkan är klokare än så. Nu sitter vi och pratar om de som inte fick köra.
Hur gick det sen?
Samtalet handlar om en film och vad den väcker av igenkänning i oss alla. Men det är ändå svårt att komma ifrån frågan om hur det gick sen, när pensionspengarna är uppkörda och livet ska gå vidare.
Sista kvarten bjuder Annika upp Rosie Millberg till panelen och frågar hur det känns nu? Vad har du lärt dig av filmen, var det inte svårt att ha en fotograf hemma hela tiden? ”Jovisst. Absolut. Det var hemskt irriterande först och jag var beredd att hoppa av. Det blir väl inget av det här. Jag som har ett så tråkigt liv. Men till slut blev filmteamet som en del i familjen.
Och jag har lärt mig massor. Som att stå så här inför er. Otänkbart för några år sen. För mig kom vändningen så sent som en månad innan körningen på Mantorp, för ett år sen. Någonting hände i kroppen då. Nu är det lätt att fylla på.”
Med de orden avslutas samtalet och jag känner att jag är glad och stolt över att vara med. Se människan, ur alla möjliga vinklar, det är det vi ska ägna oss åt i kyrkan och lite varstans i samhället!
Mikael Larsson,
Handläggare för kulturfrågor