Archive for juni, 2011

Kärlekens begränsningar?

Jun 15

Save me

Under HBTQ-festivalen i Göteborg 1-5 juni 2011, visades filmen Save me från 2007 i regi av Robert Cary. Bakom arrangemanget stod Skolkyrkan i Göteborg, EKHO, Haga församling, HBTQ-ungdomsgruppen, Suicidprevention i väst och Sensus. Det var första gången filmen visades på en biograf i Sverige och uppslutningen blev god. Cirka 90 personer gick in i biomörkret trots det otroliga festivalvädret.

Familjens svar på suicidförsök

Filmen porträtterar Mark, en ung man i en destruktiv miljö. Vi möter honom första gången i ett rus av kokain och sexuell spänning. Han tar in på ett motell med en annan man och när den andre mannen lämnar, blir Mark kvar på rummet och försöker avsluta sitt liv.

Marks evangelikala familjs reaktion på suicidförsöket, sexualiteten och drogerna blir en plats hos ett medelålders par som har som livsuppgift att få unga homosexuella män att bli heterosexuella. 

Välkommen till Genesis House!

Filmen fortsätter med ett smärtsamt porträtt av vardagslivet för en handfull unga män, deras kamp mot lusten, med Gud och med att finna en anledning att orka leva vidare.  

Varför visar kyrkan en film som Save me? För att det handlar om människor som vill vara med Gud, men inte kan. Människor som söker sin gudsrelation, men inte får. Människor som längtar efter en djupare mening, men möts av helvetets eldar. 

Kärlekens begränsningar?

För många är det vardag att få höra att Guds kärlek har begränsningar och den begränsningen gäller dig – den är till och med ditt eget fel! Det är lätt att titta på amerikansk film och tänka ”det händer inte i Sverige, vi har inte den typen av evangelikal konservatism här”. Men det händer här också. Det händer i hela Sveriges kristenhet och i Svenska kyrkan 2011.

Att finnas med i ett sammanhang som HBTQ-festivalen, som främst är en kulturfestival, blir för den sakens skull oerhört viktigt. Det blir en symbol för en kyrka som vågar stå för alla människors lika värde och rättigheter och en uppmaning och uppmuntran till kristna i Sverige att stå upp för det goda och kämpa mot förtryck.

What would Jesus do?

Frågan vad Jesus skulle göra blir lätt lite töntig tycker jag personligen, men jag vet att Han aldrig var tyst när människor blev förminskade, undanputtade eller bortglömda.

Se Save me! Visa den i ungdomsgrupper och konfirmandgrupper. Visa den i diakonigruppen och internationella gruppen. Visa den som fortbildning i arbetslag och kyrkoråd och gör en analys av församlingens värld – var i vår församling finns människorna i Save me? Ser vi dem någonsin? Och på vilket sätt ser vi dem?

Johanna Öhman,

komminister med ansvar för HBTQ-frågor,

Skolkyrkan i Göteborg

Filed Under: krönika

Filmsamtal om försoning

Jun 14

I torsdags (9/6) var det filmsamtal om försoning på Fyrisbiografen i Uppsala.  Marius van Niekerk visade sin dokumentärfilm Mitt mörka hjärta om fyra krigsveteraners uppgörelse med sin historia.

Efter visningen ledde Mikael Olsson, (programledare för radioprogrammet Konflikt) ett panelsamtal med Marius van Niekerk (filmens huvudperson), Else Berglund, (Svenska kyrkan, psykosocialt katastrofbistånd,) Ulf Gustavsson, Röda korset, (psykoterapi för traumatiserade flyktingar) samt Henning Melber, ordförande för Dag Hammarskjöldstiftelsen (gick med i antikoloniala frihetsrörelsen SWAPO i Namibia 1974).

Tvångsrekryterad som 17-åring

Marius van Niekerk tvångsrekryterades som 17-åring till fallskärmsjägarna i den sydafrikanska armén. Han deltog i Sydafrikas krigsinterventioner i Angola och Namibia. Filmen berättar om hur han tillsammans med tre av sina forna fiender återvänder och hur de tillsammans bearbetar minnen från kriget.

Mitt mörka hjärta är en  stark och gripande film som väcker viktiga frågor . Vad är det för värld vi lever i där unga människor, innan de haft sin första kärleksrelation, hjärntvättas och utrustas med gevär som medför makt och uppdrag att döda? I filmen frågar en av de tidigare soldaterna: ”Varför krigade vi? Vilket var målet?” och de konstaterar att det vet vi fortfarande inte.

Fortfarande traumatiserad

När Marius nu får frågan om han fortfarande anser sig vara traumatiserad svarar han ”ja”. Man kan aldrig helt lämna det man varit med om i livet, men man kan lära sig att leva med det. Det svåraste är nog att hitta tillbaka till sina känslor. I krig, liksom i andra utsatta situationer, är en av människans naturliga försvarsmekanismer att stänga av känslorna.

Om känslorna inte stängs av klarar man inte av att till exempel utföra det soldaten förväntas göra. Därför gömmer man undan sitt känsloliv. Det krävs sedan uthålligt och medvetet arbete för att hitta tillbaka till de egna känslorna och att lära sig att uttrycka och använda dem. Det här är en stor svårighet i relationen till andra människor, inte minst de närmaste, när man ska försöka leva ett vanligt liv igen.

Förövarens perspektiv?

De fyra soldaterna var förövare, men de var och är också offer. I panelsamtalet framfördes synpunkten att perspektivet var för snävt, det var bara förövare som sökte försoning för egen del och dessutom var de alla män. Marius berättade då att hans ursprungliga idé var att söka kontakt med människor som varit utsatta för kriget, inte medagerande i det. Detta visade sig inte vara möjligt. Men erfarenheten att förövaren också är offer kunde flera vittna om, till exempel från Röda korsets tramabehandling där man ofta möter människor som själva deltagit i krigshandlingar.

”Leka krig?”

Hur är det då med försoningen? Är det möjligt att försonas? Marius och hans tre kamrater ger stundtals ganska olika intryck. De andra förstår inte alltid Marius allvar och intensitet. I den avslutande scenen återerinrar sig två av dem en händelse från kriget och ”leker krig” genom att skutta runt, att sikta på låtsas och låta som vapen.

Den var vi många som reagerade på. Jag kan å ena sidan tänka att de inte förmår ta sina känslor på allvar, men å andra sidan också att det är ett sätt att släppa på all spänning som finns inom dem. Helt klart är att de fyra idag lever i väldigt olika kontexter och att sammanhanget, omgivningen har stor betydelse för möjligheten att bearbeta svåra upplevelser.

Konkret försoningsarbete

Anna Andersmark från kyrkokansliet delgav under det avslutande samtalet erfarenheter från försoningsarbete i Liberia. På den direkta frågan vad man gör, berättar Anna att man möts i olika konstellationer och man ger uttryck för, uttalar,”jag var där”, ”jag dödade henne”, eller något annat som är sant för den enskilde.

Olika symboliska uttryckssätt, till exempel att skriva ner på en lapp och sedan bränna upp det, används också. När en människa förmår se och uttrycka det man gjort blir förutsättningarna att kunna gå vidare i livet bättre. Anna fick också förmedla till Marius att filmen används och är värdefull för dem som arbetar med försoningsarbetet i Liberia.

Vad kan vi göra?

Lena Bohman

På väg hem i den varma försommarkvällen konstaterade jag att blev det tydligt att kyrkan är en viktig kraft i försoningsarbetet. Det finns försoning, men i mänsklig gemenskap är den allt för ofta omöjlig att nå.

En avslutande reflektion handlade om att det här gällde individer, men kan vi göra något mer övergripande, strukturellt? Och Marius svar, som enligt min förståelse är kärnan i hans budskap, blev: Vi måste arbeta för fred. Vi kan inte fortsätta att lösa konflikter med våld. Våld föder alltid mer våld. Vi måste lösa konflikter på alla nivåer med dialog.

Lena Bohman,

ärkebiskopens teologiska sekreterare,

kyrkokansliet, Uppsala

Filed Under: Filmtips, krönika

Tree of Life

Jun 13

Tree of life

Juniljuset och försommarvärmen leder mig motvilligt in i Filmstadens svala mörker. Jag ska på tröskeln till semestern se filmen Tree of life, som bara genom sitt namn väcker en prästs nyfikenhet.

Ett febrilt sorl fyller den väl tilltagna biosalongen och popcornlukten blandas med en nästan fullsatt salong. Förväntan ligger i luften. Bakom mig dryftas sommarens planer. En kvinna frågar en annan: – Ska du till USA i sommar? Ja, New York är bra. Där gör jag mig förstådd…  

Inte långt därefter börjar filmen rulla och retoriska frågor från Jobs bok tar täten. Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det om du har ett så stort förstånd. Vem har fastställt hennes mått – du vet ju det? Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne? Var fick hennes pelare sina fästen, och vem var det som lade hennes hörnsten, medan morgonstjärnorna tillsammans jublade alla Guds söner höjde glädjerop. (38:4-7).

Trons visshet och tvivlets tyranni

Jobs frågor avspeglar väl filmens ambivalens: Trons trevande visshet och tvivlets obevekliga tyranni. Nådens ordning och Naturens lag har i filmen ingått äktenskap, utan tycke. Kanske fanns det där när kärleken var ung och utan solk, men långt innan betraktaren fick tillgång till manuset måste förälskelsen mellan mor (Chastain) och far (Pitt) ha svalnat.

Guldpalmsvinnaren är såväl bedövande vacker som rysligt kuslig. Miljön och personporträtten i 50-talets DDT-sprutande USA, är både klockrena och förutsägbara. Den arbetande dominante fadern finns där med sin tysta hemmafru och tre kuvade söner. Men där är också barnets skarpa blick. Den som avslöjar allt och alla.  

En obeskrivbar upplevelse

Jag undrar dock var flickorna är? Tjejerna är nämligen märkligt frånvarande i filmen. I bästa fall är det en medveten och ironisk kritik av landets och religionens förhärskande patriarkat, men i värsta fall är det en omedveten frukt av samma sak. Att försöka återge filmens innehåll är lika meningslöst som att recensera en upplevelse, för det är det filmen är. Den går inte att beskriva. Verkligheten är helt enkelt alltid större än bilden och bilden helt enkelt alltid större än ordet. I synnerhet gäller det barnens möda att, i filmen, skapa ordning där kaos råder.

De dysfunktionella relationerna återspeglas övertygande genom rena orgier av ljud-, ljus- och mörkerspel. Oceaners djup och galaxers längd, fångade av kamerallinsens skarpa blick, hjälper oss biobesökare att närma oss något av människosläktets oändliga frågor om början och slut, vem och varför och varthän? Och slutligen, finns Gud och vem är då denne(a)?

Förlust som nav

Döden och förlusten av en son och en bror är filmens nav. Önskan om att kunna lämna över sin smärta till Gud och erfarenheten av att inte vara förstådd, och i livet sedd, blir påtaglig. En bön om att i Guds händer överlämna… övergår plågsamt snart i ord som Herren tager och Herren giver… Denna fundamentalistiska trostolkning blir en överlevnadsstrategi för fadern som inte hann säga förlåt till sitt barn och därtill lämnade ett testamente av skam (sin skam) till sitt barn.

Denna insikt bränner lika påtagligt som vulkanens röda lava, på biosalongens vita duk. Och att denna skuld är just lika gammal som jordens innersta, verkar filmen skapare Terrence Malick, vilja övertyga om. Hettan visar ingen gräns.

Ground Zero

Hos den vuxne brodern (Sean Penn) skymtar dödens högkvarter, Ground Zero, förbi under det att livet långt senare kommer ikapp honom en dag i New York. Bryskt hämtar hans barndom hem honom och han når den punkt då han måste välja livet eller döden. Utgången tycks dubbel.

En viskande och drömsk röst följer oss betraktare genom hela filmen med frågor om svek och vad vi betyder för varandra. Men i viskningen finns också vädjan till denna Någon (min tolkning) om att lyssna och svara på våra frågor om tillhörighet och att bli sedd. Helt enkelt längtan att bli förstådd, som kvinnan i bänkraden bakom mig formulerade det.

Kamp mellan liv och död

Hotet om en dold och oförstående Gud återfinns i bilder från massiva ökenpartier och karga landskap. Men hoppet om en livgivande kraft är minst lika starkt i foton av evolutionens långa och envetna väg. Uråldriga träd, i holistiska cirkelformationer, ger kraft till Sean Penns credo a´la Gaia: Jag letar efter dig och jag ska finna dig! Du talade till mig genom henne, träden, innan jag visste att jag älskade dig och trodde på dig.

Hela hans barndom passerar sedan revy: Lek på gräs och sår på fot. Glädjen och smärtan finns där, hand i hand genom livet. Hoppet finns också uttryckt, kanske som starkast, när Penn som barn (McCracken), vågar ifrågasätta sin far genom att sluta kalla honom Sir.

Önskan att bli förstådd

Ylva Leitzinger

Och vid dagens slut får filmen, sin speciella inramning av kvinnan i raden snett bakom mig i biosalongen. Hennes önskan om att på semestern, när livet kanske är som mest dyrbart, få bli förstådd är så mänsklig och så djupt förståelig. Det handlar ju om att med egna ord få bli någon i mötet med den andre. Också Gud…

Kanske är det så, att det filmen vill berätta är just något om vikten av att bli förstådd som människa. Att bli sedd just så man är i ljuset av sitt Livsträd.

Vi kan ju inte vara några andra, än de vi är just nu. Och det är faktiskt inte vi själva som rår över vår födelse och vårt tidiga blivande, som Job skriver. Men vad är det då vi rår över: Livet? Döden? Början? Slutet? Framtiden…

Ja, vad råder vi över?

Ylva Leitzinger, studentpräst i Göteborg,

har utarbetat samtalsmetodiken Tala film – tala liv tillsammans med Annika Broman, Sensus Göteborg

Filed Under: Recension

Ekumeniskt pris till Hold me tight

Jun 6

Efter intensiva och givande diskussioner valde ekumeniska juryn på filmfestivalen i Zlin att ge sitt pris till den danska filmen Hold me tight regisserad av Kaspar Munk. Filmen handlar en grupp ungdomar som brottas med eviga frågor om identitet, kärlek och om hur man ska passa in.

Något går överstyr

En dag vänds allt upp och ner i en fruktansvärd situation som urartar och vars efterdyningarna  leder detta till en katastrof som ingen hade kunnat ana… Eller?

Filmen tar upp  människans ömtålighet och utmanar oss att våga ta ansvar för det vi faktiskt är ansvariga för. Vi har alltid ett val i hur vi möter vår omgivning. Ibland blir allt fel. Även då finns en möjlighet att be om förlåtelse och att ta emot förlåtelse. Så låt oss anta utmaningen och ta vårt ansvar och välja att hålla om varandra både fysiskt och psykiskt, i både stort och smått.

Juryns motivering:

”This is a contemporary story about a group of teenagers struggling with identity, love and how to fit in. One day a misunderstanding leads to a situation that goes out of control.

The story stresses the vulnerability of human life. The hope is that we always have a choice to take responsibility and to hold each other tight.”

Hedersomnämnde till The Liverpool goalie

Vi valde också att ge ett speciellt omnämnande till den norska komedin The Liverpool goalie, som tidigare i vår fick två priser vid BUFF (Internationella priset samt Malmö stads barnfilmspris).  Här kommer motiveringen:

”The inner universe of Jo, a 12 year-old boy who loves football, is depicted in a humorous way. Facing and dealing with his first crush, bullying and an over protective mother he decides not to stay in the goal but go out to catch the ball of life.”

Nils Lundström. Fotograf Kervin Tran.

Fransk tomboy

Jag personligen nämner ett par filmer till som verkligen är värda att se. Céline Sciammas Tomboy (Frankrike) är en varm berättelse om en en ung människas brottning med sin könsidentitet.

A brand new life av regissören Ounie Lecomte (Sydkorea) är ett porträtt av en flickas resa från sin biologiska familj via ett barnhem till en ny familj i annan del av världen.

On the sly (Olivier Ringer, Belgien/Frankrike) handlar om en flicka som känner sig osynlig för sina föräldrar och bestämmer sig för att rymma. Filmen är som en  monolog ur hennes perspektiv.

Nils Lundström,

medlem i ekumeniska juryn i Zlin 2011,

pedagog Kraftstationen, Malmö

Filed Under: Filmtips, krönika, Nyhet

Barn- och ungdomsfilmfestival i Zlin

Jun 2

Nu är jag på plats i tjeckiska Zlin som i år arrangerar sin 51e internationella filmfestival för barn och ungdomar. Den ekumeniska juryn består av mig själv, Nils Lundström, pedagog på Kraftstationen, Svenska kyrkan i Malmö, Lukas Jirsa, filmkritiker på The Catholic Weekly  och Ricardo Yanez från SIGNIS (World Catholic Association for Communication )
Vi ska under festivalen se 16 långfilmer tillsammans och därefter enas om en vinnare.

Nils Lundström. Fotograf Kervin Tran.

När festivalens general, Petr Koliha hälsade oss välkomna utmanade han oss att plocka fram barnen inom oss själva i mötet med filmerna. Med det tror jag att han menade den spontanitet och förväntan som barnen här på festivalen har visat. Inför varje film har de fullsatta salongerna fullkomligt exploderat i öronbedövande jubel. Jippiiiiiiiiiii –  vi ska se film tillsammas. En helt fantastisk känsla!

Filmerna berättar historier om liv, död, kärlek, svek, drömmar, identitet, frihet och fångenskap. Mötet med dessa historier och samtalen med andra festivalbesökare gör att jag förändras och utvecklas. Tusen tack till alla filmentusiaster som lär mig att leva mitt liv!

Nils Lundström, Zlin 2011

Filed Under: Nyhet