Juniljuset och försommarvärmen leder mig motvilligt in i Filmstadens svala mörker. Jag ska på tröskeln till semestern se filmen Tree of life, som bara genom sitt namn väcker en prästs nyfikenhet.
Ett febrilt sorl fyller den väl tilltagna biosalongen och popcornlukten blandas med en nästan fullsatt salong. Förväntan ligger i luften. Bakom mig dryftas sommarens planer. En kvinna frågar en annan: – Ska du till USA i sommar? Ja, New York är bra. Där gör jag mig förstådd…
Inte långt därefter börjar filmen rulla och retoriska frågor från Jobs bok tar täten. Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det om du har ett så stort förstånd. Vem har fastställt hennes mått – du vet ju det? Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne? Var fick hennes pelare sina fästen, och vem var det som lade hennes hörnsten, medan morgonstjärnorna tillsammans jublade alla Guds söner höjde glädjerop. (38:4-7).
Trons visshet och tvivlets tyranni
Jobs frågor avspeglar väl filmens ambivalens: Trons trevande visshet och tvivlets obevekliga tyranni. Nådens ordning och Naturens lag har i filmen ingått äktenskap, utan tycke. Kanske fanns det där när kärleken var ung och utan solk, men långt innan betraktaren fick tillgång till manuset måste förälskelsen mellan mor (Chastain) och far (Pitt) ha svalnat.
Guldpalmsvinnaren är såväl bedövande vacker som rysligt kuslig. Miljön och personporträtten i 50-talets DDT-sprutande USA, är både klockrena och förutsägbara. Den arbetande dominante fadern finns där med sin tysta hemmafru och tre kuvade söner. Men där är också barnets skarpa blick. Den som avslöjar allt och alla.
En obeskrivbar upplevelse
Jag undrar dock var flickorna är? Tjejerna är nämligen märkligt frånvarande i filmen. I bästa fall är det en medveten och ironisk kritik av landets och religionens förhärskande patriarkat, men i värsta fall är det en omedveten frukt av samma sak. Att försöka återge filmens innehåll är lika meningslöst som att recensera en upplevelse, för det är det filmen är. Den går inte att beskriva. Verkligheten är helt enkelt alltid större än bilden och bilden helt enkelt alltid större än ordet. I synnerhet gäller det barnens möda att, i filmen, skapa ordning där kaos råder.
De dysfunktionella relationerna återspeglas övertygande genom rena orgier av ljud-, ljus- och mörkerspel. Oceaners djup och galaxers längd, fångade av kamerallinsens skarpa blick, hjälper oss biobesökare att närma oss något av människosläktets oändliga frågor om början och slut, vem och varför och varthän? Och slutligen, finns Gud och vem är då denne(a)?
Förlust som nav
Döden och förlusten av en son och en bror är filmens nav. Önskan om att kunna lämna över sin smärta till Gud och erfarenheten av att inte vara förstådd, och i livet sedd, blir påtaglig. En bön om att i Guds händer överlämna… övergår plågsamt snart i ord som Herren tager och Herren giver… Denna fundamentalistiska trostolkning blir en överlevnadsstrategi för fadern som inte hann säga förlåt till sitt barn och därtill lämnade ett testamente av skam (sin skam) till sitt barn.
Denna insikt bränner lika påtagligt som vulkanens röda lava, på biosalongens vita duk. Och att denna skuld är just lika gammal som jordens innersta, verkar filmen skapare Terrence Malick, vilja övertyga om. Hettan visar ingen gräns.
Ground Zero
Hos den vuxne brodern (Sean Penn) skymtar dödens högkvarter, Ground Zero, förbi under det att livet långt senare kommer ikapp honom en dag i New York. Bryskt hämtar hans barndom hem honom och han når den punkt då han måste välja livet eller döden. Utgången tycks dubbel.
En viskande och drömsk röst följer oss betraktare genom hela filmen med frågor om svek och vad vi betyder för varandra. Men i viskningen finns också vädjan till denna Någon (min tolkning) om att lyssna och svara på våra frågor om tillhörighet och att bli sedd. Helt enkelt längtan att bli förstådd, som kvinnan i bänkraden bakom mig formulerade det.
Kamp mellan liv och död
Hotet om en dold och oförstående Gud återfinns i bilder från massiva ökenpartier och karga landskap. Men hoppet om en livgivande kraft är minst lika starkt i foton av evolutionens långa och envetna väg. Uråldriga träd, i holistiska cirkelformationer, ger kraft till Sean Penns credo a´la Gaia: Jag letar efter dig och jag ska finna dig! Du talade till mig genom henne, träden, innan jag visste att jag älskade dig och trodde på dig.
Hela hans barndom passerar sedan revy: Lek på gräs och sår på fot. Glädjen och smärtan finns där, hand i hand genom livet. Hoppet finns också uttryckt, kanske som starkast, när Penn som barn (McCracken), vågar ifrågasätta sin far genom att sluta kalla honom Sir.
Önskan att bli förstådd
Och vid dagens slut får filmen, sin speciella inramning av kvinnan i raden snett bakom mig i biosalongen. Hennes önskan om att på semestern, när livet kanske är som mest dyrbart, få bli förstådd är så mänsklig och så djupt förståelig. Det handlar ju om att med egna ord få bli någon i mötet med den andre. Också Gud…
Kanske är det så, att det filmen vill berätta är just något om vikten av att bli förstådd som människa. Att bli sedd just så man är i ljuset av sitt Livsträd.
Vi kan ju inte vara några andra, än de vi är just nu. Och det är faktiskt inte vi själva som rår över vår födelse och vårt tidiga blivande, som Job skriver. Men vad är det då vi rår över: Livet? Döden? Början? Slutet? Framtiden…
Ja, vad råder vi över?
Ylva Leitzinger, studentpräst i Göteborg,
har utarbetat samtalsmetodiken Tala film – tala liv tillsammans med Annika Broman, Sensus Göteborg