En av vår tids mest begåvande regissörer är David Cronenberg. Han har en utvecklad känsla för både det yttre och inre. I sina tidiga filmer arbetade han ofta med teman om människans förhållande till tekniken, som i Flugan, Crash, eXistenZ.
Han nya film A Dangerous Method är en biografisk berättelse om Jung, Freud och Jungs patient fröken Spielrein som Jung har en kärlekshistoria med. Den ingår i Interfilms nominerade filmer så jag ska väl inte orda för mycket om den här, men Cronenberg hade intressanta reflektioner på presskonferensen alldeles nyss.
Filmen talar
Som regissör ser han inte sin roll som ett ensamarbete. Just den tanken är inte unik, men han menade också att filmen och manuset talar om för honom vad den behöver.
-Folk frågar mig varför jag inte ”Cronenbergade” filmen, men min hängivenhet är helt och hållet gentemot berättelsen och manuset. Så har jag alltid arbetat. Det är en magisk sak jag måste fånga som regissör.
På den korta presskonferensen hade Cronenberg också en fantastisk reflektion om svårigheter med att skildra berättelser som går tillbaka i tiden.
-Antikens folk är som aliens för oss. Vi kan inte förstå dem. Deras värld är stängd för oss. Att gå hundra år tillbaka i tiden är möjligt, men svårt att visa varje tids genuina anda. Det har mycket med skådespelarnas förmåga att göra. Inte alla har möjlighet att transformera sig själva till en annan tid. Vissa skådespelare hör enbart hemma i vår tid.
Inte så Cronenbergsk
Cronenberg har lyckats utmärkt med sin casting: Viggo Mortensen, Kiera Knightley och Michael Fassbinder transformerar sig så att vi får en genuin känsla av både tiden som karaktärerna levde i, kärleken som väcktes mellan läkare och patient och konflikten som utbröt mellan de tre.
En reporter frågade om Cronenbergs fans kommer att bli besvikna när han inte är så Cronenbersk. Han svarade att han själv har en del fans men att Jung och Freud har fler. Vi får se.
Susanne Wigorts Yngvesson
lektor i etik, teologiska högskolan i Stockholm
ledamot av den ekumeniska juryn vid filmfestivalen i Venedig 2011