Ljus och ikonografi i Venedig


Kyrkans tidning har idag två artiklar av Susanne Wigorts Yngvesson om filmfestivalen i Venedig. Med tillstånd från Kyrkans tidning publicerar vi den ena också här, om vinnarna av det ekumeniska priset (Girimunho) och av guldlejonet (Faust).

Girimunho

Interfilms ekumeniska pris gick till den brasilianska filmen Girimunho (regi: Marins och Campolina) som handlar om Bastu, en 81-årig kvinna som får hantera döden efter sin man. Olikt flera av festivalens andra filmer så är detta en livsbejakande berättelse om tillvarons fantastiska dimensioner av ljus och mystik. Det illustreras genom det kontrastrika fotot, där varje filmruta kan frysas till en fullödig stillbild.

De första tio minuterna är så mörka att ansiktena bara skymtas i en blåsvart skuggvärld. Det är inte mycket som syns, men musiken och den raspiga sången av en annan 80-årig kvinna hörs genom natten.

Efterhand blir fotot alltmer ljust för att slutligen bada i ljus. Bildspråket påminner om fotografen Sven Nykvists arbete med ljuset i till exempel Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. 

Visdom i enkelhet

Bastu har genom ett långt liv vunnit visdom för reflektioner i all enkelhet. ”Tiden fortsätter. Det är vi som stannar”, säger Bastu i en kort betraktelse över livet på jorden som bildar en röd tråd genom berättelsen. Bastu lever med sitt barnbarn i en varm förtrolig relation. Men också de döda finns närvarande på ett självklart sätt.

I Girimunho är det andliga livet avväpnande integrerat i vardagen. Andligheten och riterna blir aldrig spekulativa eller exotiska, utan bärs upp av människorna i den brasilian-ska byn. 

Nytolkning av Faust

En annan film som också var lovande i förhållande till Interfilms kategorier var vinnaren av det stora priset Guldlejonet för bästa film, Faust, i regi av Sokurov. Det är en krävande tolkning av Goethes klassiska verk, placerad i Goethes samtid men berättad på ett kinematografiskt nyskapande sätt.

Fausts samtal med Satan är klaustrofobiskt och forsande i ett flöde av ord och bilder. Scenerna är så mättade att bioduken blir otillräcklig. Även tematiskt är filmen originell därför att den gestaltar klassiska teologiska och filosofiska frågor i en tid när flera andra seriösa filmskapare fördjupar sig i övergripande existentiell problematik, såsom ensamhet eller döden som erfarenhet. 

Fantastisk rollbesättning

Rollbesättningen är fantastisk. Skådespelarnas otroliga ansikten blir ikonografiska i förhållande till de ”eviga” frågorna om livets mening, samvetet, gott och ont. Faust ingår i en trilogi där denna utgör den sista.

En hypotes från min sida är att Sokurov, sedan Moloch (1999) som handlade om Hitler och genom produktionerna sedan dess, har velat analysera nihilismens konsekvenser. Sokurov är själv uppvuxen i Sovjetunionen där hans tidiga produktioner förbjöds av regimen.

Susanne Wigorts Yngvesson

Jag ska inte avslöja slutet av Faust, men jag kan säga att det inte följer Goethes bok. Det är en öppen fråga vad som egentligen sker med Faust. Vi i juryn hade alla varsin idé om hur slutet kan tolkas.

Susanne Wigorts Yngvesson,

lektor vid teologiska högskolan i Stockholm

ledamot av den ekumeniska juryn i Venedig 2011

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *