Det är 11 september. Medierna har hela dagen varit fyllda av analyser och reflexioner. Det är tio år sedan attentaten mot World Trade Center i New York och mot Pentagon i Washington.
Det har börjat mörkna ute och ett sjuttiotal personer har sökt sig ner i Lunds domkyrkas krypta. Värmeljusen brinner på kapitälen. Arkitekturfilmfestivalen ArchFilmLund pågår för fullt och festivalen och domkyrkoförsamlingen har gemensamt bjudit in till filmkväll.
Dokumentär om lindansare
Vi ser Man on Wire, dokumentärfilmen av James March om lindansaren Philippe Petit. Berättelsen börjar redan innan tvillingtornen i New York var byggda. Som riktigt ung såg Petit ritningar av husen som skulle byggas och han blev som besatt av tanken på att gå på lina mellan tornen.
Vi får följa honom och hans medarbetare genom år av förberedelser fram till genomförandet. 1974 gör han det faktiskt! Han går fram och tillbaka mellan tornen. Det sägs att teamet glömde att filma när det verkligen skedde – så fångade var de av det som skedde. Filmen övergår till stillbilder.
Erik Saties musik bidrar till känslan av tyngdlöshet. Också vi under kryptans romanska valv svävar med Petit mellan himmel och jord. Gränsen mellan möjligt och omöjligt har flyttats lite grann. Det är inte säkert att det som verkar omöjligt inte kan ske.
Utmaning av det möjligas gräns?
Vid östaltaret från år 1123 delar vi bröd och vin till dragspelsmusik. Konstnären Lars Ekholm berättar om sina tuschmålningar av Domkyrkans torn. På nyårsnatten när raketer och champagnekorkar yr i parken runt kyrkan blir dessa torn för honom symbol för fred och fest.
Det är 11 september. Vi minns offren, bär fram den rädsla och misstänksamhet som händelserna väckt. Samtidigt har den lindansande mannen mellan tornen med sin hängivenhet och artistisk precision utmanat våra föreställningar om vad som är möjligt.
Lena Sjöstrand,
domkyrkokaplan i Lund