Triers melankoli


Det är lika bra att jag säger det på en gång. Jag har en faiblesse för Lars von Triers filmer. Outtröttligt ställer han de stora frågorna om skuld, frihet och offer. I film efter film möter vi twistade Kristusfigurer. Alltid kvinnor. Alltid olika. Godis för en exeget. Att han iscensätter sig själv som excentrisk pajaskonstnär har inte stört mig. Hittills.

 

Depression och apokalyps

Melancholia, Kirsten Dunst

Så det var med vissa förväntningar som jag såg Melancholia i somras. Två gånger. Världens undergång mot brackig överklasskuliss. Svårt att tänka sig större penseldrag.

Ni känner till intrigen. Två deprimerade systrar. I del ett genomlider vi en mardrömslik bröllopsfest. I del två väntar vi på att jorden ska träffas av planeten Melancholia.

Konflikten mellan vetenskap och vidskeplighet, mellan förnuft och känsla, känner vi igen från både Riket och Anti-Christ. Liksom tidigare visar det sig att vetenskapen har fel. Kalkylen stämmer inte.  Barnets egentillverkade instrument överträffar faderns high tech teleskop. Vi går inte mot ständig tillväxt, vi går mot döden.

Kvinnorna äger

Konflikten mellan män och kvinnor känner vi igen från alla hans filmer. Här blir det dock ingen riktig match. Kvinnorna äger den här filmen. Totalt. Den naiva brudgumman står handfallen när han överges av (och överger) sin ”galna” brud (Ja, Alexander Skarsgård är lysande!). Den vetenskapstroende snuskigt rika svågern fegar ur med hustruns tabletter timmarna innan smällen.

Visst finns det enstaka voyeuristiska inslag, där Triers ”male gaze” slår igenom. (Varför måste Kirsten Dunst ligga naken i månskenet?) Men på det stora hela skulle jag ändå säga att Trier tydligare än tidigare ställer sig på kvinnornas sida. Det är deras perspektiv på tillvaron som styr berättandet.  Det är också den ”hysteriska” kvinnan som är friskast och mest samlad när slutet närmar sig. Det är hon som ser sanningen klarast. Det är hon som tar ansvar för ett värdigt avsked.

Bilden som träffar

Greppet att inleda med makalöst vackra bilder i slow motion är en sampling från Anti-Christ. Några av bilderna ter sig närmast identiska. Samma Charlotte Rampling släpar sig genom leran på flykt från undergången (nu med ett barn i famnen).

Det är de här bilderna som sitter kvar i mig två månader efteråt. Det är här som Trier träffar som allra hårdast. Världens vräkigaste bröllop ger noll skydd mot förintelsen. Kampen att lyfta foten för ytterligare ett steg precis lika svår i brudklänning som i exempelvis mjukisbyxor. Svårare.

Melancholia är de starka bildernas film, där också musiken spelar en huvudroll. Temat från Wagners Tristan och Isolde dundrar bombastiskt genom hela filmen. (Det var ju där han halkade så väldigt snett på den ökända presskonferensen i Cannes i våras, när han försökte skämta bort vurmen för tysk romantik med att han var nazist!).  Är det för att gestalta att den västerländska livsform som kallas passion är på väg att gå under, som SvDs recensent föreslog? Det är inget dumt tolkningsförslag.

Fasaden måste rämna

Melancholia är en svidande uppgörelse med borgerlighetens konventioner, med ambitionen att till varje pris upprätthålla fasaden. Bröllopsfesten ska genomföras även om bruden alldeles uppenbart vill något annat. Och vad föreslår systern minuterna innan kraschen?  Ett glas vin och Mozarts requiem! Screw that hälsar Trier. Det duger inte som förhållningssätt i tillvarons gränssituationer. Vad återstår då?  Leken. Barnets nakna tillit.

Mikael Larsson

Melancholia är Triers minst originella film om du frågar mig. Det är väldigt stora gester och övertydlig symbolik. Vi har både hört och sett det förr. Ändå vet jag inte riktigt vad jag varit med om när jag går ut ur salongen. Och bilderna sitter kvar på näthinnan. Lång tid

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *