Allt tar slut – Om Triers moraliska ansvar


Allt tar slut. Mörker. Tomhetens tomhet. Dit har von Trier fört mig i biosalongen. En gnutta hopp tändes mot slutet. Skulle ändå Melancholia missa jorden? Skulle mänskligheten räddas av universums lagar och krafter. Nej. Inte som i Tintin och den mystiska stjärnan eller Tove Janssons Kometen kommer.

Von Triers berättelse för oss fram till och över avgrunden. Det är skrämmande. Det är provocerande. Eller kanske till och med omoraliskt. Har inte von Trier som skapare ett ansvar för vad hans berättelse gör med oss? Har han inte ett ansvar att stärka vårt hopp? Den frågan bär jag med mig efter att ha läst Hanna Stenströms inlägg här.

Apokalyptikens hopp

Hanna Stenström ger oss en god inblick i den apokalyptiska genren och vilken funktion den har haft i en kristen kontext. Apokalyptiken har, något förenklat, skänkt hopp i svåra tider. De hot vi står inför som kan tyckas oöverstigliga är inte slutgiltiga. Det finns något bortom hoten. Livet ska segra. Håll ut genom mörker och smärta. Livet är större.

Det finns någon i vilkas händer allt vilar, universums skapare och livgiverska. Denne någon har i döden på ett kors följt oss längst in i tomheternas tomhet för att lägga döden under sig. Så blir Kristus det frö som i dödens och gravens mörker trotsigt gror till ett liv som aldrig dör. Korset ett livets träd med rötter rakt ner i döden.

Avgörande för den kristna apokalyptiken är denne någon. Gud. Skapare, livgiverska, försonare och befriare. Ytterst har hoppet sin grund i Gud som uppenbarat sig i Kristus. Var har hoppet sin grund i ett universum utan Gud? Kan man se Melancholia som en den extrema humanismens apokalyptik? Det blir mörkt. Allt tar slut.

Extrem humanism

Med extrem humanism syftar jag på det filosofen Charles Taylor i sin bok Secular Age beskriver som den förståelse av människans livsvillkor som idag i stor utsträckning präglar det västerländska samhället. Grundligt beskriver Taylor hur det gått till när Gud blivit överflödig för vårt sätt att se på och förhålla oss till tillvaron. 

Allt har sin grund i människan: värderingar, mål och mening – så ser den extrema humanismens världsbild ut. Ett avsakraliserat universum. Det är i ett sådant universum som von Trier skapar sin berättelse.

Aniaras outhärdliga sanning

Von Trier använder filmens dramaturgiska form och uttryck för att kompromisslöst blottlägga våra livsvillkor i detta universum. Den närmast outhärdliga sanning vi ställs inför för tankarna till Harry Martinsons Aniara:

Stjärnhimlens eviga mysterium

och den celesta mekanikens under

är lag men inte evangelium. 

Barmhärtigheten gror på livets grunder.

Så föll vi ned på Lagens sanna bud

och fann vår tomma död i Mimas salar.

Den gud vi alla hoppats på till slut

satt kränkt och sårad kvar i Doris salar.  

Så lyder delar av den 102a sången i Aniara. Universums lagar är inte evangelium. Naturen är likgiltig inför vår ångest, smärta och kamp. Allt ordnar sig inte. Martinsson och von Trier rör sig i samma avsakraliserade apokalyptiska universum även om uttrycken och frågorna på många sätt skiljer sig åt. Gemensamt blottlägger de dock människans livsvillkor inför dödens och tomhetens ofrånkomliga realitet.

Leken som skydd?

Som Mikael Larsson skriver låter von Trier oss möta karaktärer som får representera olika sätt att förhålla sig till hotet om undergång. Det enda som består till slutet är leken och fantasin.

Så ser vi tre människor, två systrar och ett barn, tätt tillsammans under några pinnar som i fantasin blir en skyddande grotta, samtidigt som döden i form av planeten Melancholia brutalt krossar allt.

Det är en fruktansvärd bild. Men också en bild av mänsklig närhet och kärlek. Under pinnarna förmår de dela rädslan och ta ansvar för barnet.

Kontrast till Tove Jansson

Parallellen till Tove Janssons Kometen kommer är tydlig, berättelsen om hur Mumindalens karaktärer hanterar rädslan inför hotet om en komet som är på väg mot jorden. Janssons skildring av Mumintrollet som när slutet närmar sig söker efter Sniff skulle kunna vara ord som beskriver von Triers drömska och skrämmande bilder:

”Sex minuter kvar… det var svårt att springa i sanden, det gick långsamt som i en mardröm. Den heta luften brände i ögonen och halsen blev alldeles torr…”. Muminfamiljen söker skydd i en grotta. Där hör de det ”rullade ekot av krossade berg och mark som har brutits itu”.

Men jorden går inte under. Berättelsen slutar med att de åter vandrar ut ur grottan och Mumintrollet konstaterar att ”jag tror alltsammans finns kvar… kom så går vi och tittar efter”. Von Triers familj vandrar aldrig ut ur sin grotta igen. Ingenting finns kvar.

Triers moraliska ansvar

Så är von Trier moraliskt oansvarig? Borde hans apokalyptik ge rum för hoppet? Mot bakgrund av mitt resonemang måste jag säga nej. En apokalyptik som inte drivs av sanningen ger inget hopp som är värt att leva av. Von Triers drama blottlägger något som är sant.  Den hjälper oss att avslöja billigt hopp som inte står ut med sanningen. I den värld vi lever i tvingas vi stå ut med att slutet inte alltid är gott.

Von Triers slut är tyvärr en skildring av hur alltför många människors liv slutar. Men mitt nej är inte entydigt. Inte är Tove Janssons berättelse ett exempel på ytligt hopp? Visst skildrar även den något som är sant. Och vad gör von Triers skildring med mig och med oss? Står vi ut med sanningen? Står jag ut med den?

Frågorna bär jag med mig in i den gemenskap, som likt systrarna och barnet, försöker bygga grottor som skydd mot världens ondska. Och där under valven i högmässans trotsiga liturgi förenas vi i vårt Kyrie eleison – Herre förbarma dig. Och jag hoppas och tror att livet en gång för alla har segrat över döden.

Jonas Ideström

Teol Dr, vik lektor i kyrkovetenskap, Uppsala Universitet

Komminister i Vallentuna församling

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *