En ganska snäll man har beskrivits som en skandinavisk lillkusin till filmer som Pulp fiction och Snatch (SvD). Regissören Hans Petter Moland är norsk films internationella stjärnskott med filmer som The Beautiful Country och Aberdeen i ryggsäcken. Manus är skrivet av danske Kim Fupz Aakezon, som också låg bakom Annette K Olesens lysande drama Förbrytelser (2004). Det hela toppas med Stellan Skarsgård i den paradoxala huvudrollen som ”snäll mördare”. Upplagt för succé med andra ord. Men infrias förväntningarna?
Skapa ett liv
Det börjar med att huvudpersonen Ulrik blir utsläppt från ett 12-årigt fängelsestraff efter mordet på sin hustrus älskare. Han är vilsen, sliten och ofräsch på typiskt Skarsgårdsk manér. Utmaningen är att skapa ett liv. Något eget. Det är inte så lätt.
Den lokala gangsterpampen som hjälper honom att komma igång har en tydlig plan för honom. Ulrik ska hämnas på tjallaren som satte dit honom. Men Ulrik är inte den han en gång var. Han försöker vara snäll, foga sig efter andras förväntningar. Men kommer på att han vill något annat.
Kvinnornas man
Kvinnorna bokstavligen rusar mot honom när han tar sina första steg i frihet. Hyresvärdinnan. Exhustrun. Kollegan. Alla har en idé om vem han ska vara, vad han ska göra. Det blir mycket totalt avmytologiserat sex. Tänk skruvad filmatisering av Birgitta Trotzigs De utsatta.
Det är meningen att vi ska skratta. Ni som inte gillade brutala oljeriggsarbetaren Jan i Breaking the waves får se något annat här, mannen som sexuellt offer. Men vem är det egentligen vi ska skratta åt? Knappast Ulrik i alla fall. Han försöker ju bara vara ”snäll”, eller?
Vad är det att vara ”god”?
Och det är väl detta som liksom är filmens underliggande klo. Vad är det att vara ”snäll”, ”god”, egentligen? Hur snett kan det inte bli när man låter andra välja åt en! Och hur fria är vi i vardagens små beslut?
Här sägs det i feel-good filmens form. Ulrik hittar en riktning till slut. Och solen spricker upp. Inte bara som en vag antydan i Sebbe. Utan tveklöst. Odiskutabelt.
Gabrielpriset
Danska kyrkan gav filmen sitt Gabrielpris i slutet av maj. (Priset instiftades 2002 av Landsföreningen av Menighedsrådsmedlemmer och delas ut på danska motsvarigheten till kyrkomötet. Urvalet är alla nordiska filmer som haft dansk biopremiär under det senaste året.)
Juryn beskriver filmen som: ”syret, sindssygt, kulsort, groteskt, smukt og rørende, fuldstændigt uforudsigeligt og derfor konstant fascinerende er denne film”. (Läs hela motiveringen här.) Med andra ord en oförutsägbar film om hur komplex för att inte säga motsägelsefull en människa kan vara.
En ganska snäll man vann priset i konkurrens med två riktiga storfilmer, Susanne Biers Oscarsnominerade drama Hämnden (som Ylva Leitzinger recenserat här) och Pernille Fischer Christensen En familj.
Sevärd
Den svenska kritiken har varit minst blandad och mycket handlar väl om vilken sorts humor man gillar. Absolut sevärd tycker jag även om den inte gav mig någon av mina största filmupplevelser.
Danska kyrkan går än en gång förbi förhandsfavoriterna och väljer en film som inbjuder oss att skratta (inkännande) med anti-hjältens taffliga försöka att vara ”god”.
Mikael Larsson
handläggare för kulturfrågor