Archive for november, 2011

Kvinnlighet hos Bergman

Nov 22

I lördags var det dags igen för Bergmansymposium i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. De många komplexa rollerna för kvinnor är något av ett signum för Bergman och nu stod kvinnligheten i fokus. Ett drygt 100-tal deltagare trotsade det vackra vädret för en heldag om denna aspekt av Bergmans värld. Bakom arrangemanget stod Hedvig Eleonora församling, Universitetskyrkan, Sensus studieförbund och Svenska kyrkan på nationell nivå.

Blandat mottagande

Maaret Koskinen, professor i filmvetenskap och en av Sveriges främsta Bergmankännare, inledde. De vackra kvinnornas betydelse för Bergmans internationella genomslag ska nog inte underskattas menade hon.

Maaret Koskinen. Foto: privat.

Franska filmkritiker uppskattade redan under 1950-talet Bergmans ”inträngande förståelse av det kvinnliga psyket” och inom akademin talade man om Bergmans ”kvinnoperiod”.

Men den svenska kritiken var svalare. I Herta uppfattade man att han presenterade stereotyper av kvinnan och Höök invände att tanken på Bergman som ”kvinnopsykolog” var en ”illusion, synvilla”.    

Feminismen väg till en större publik

70-talets feminism innebar en återupptäckt av detta spår hos Bergman. Här menar Koskinen att Bergman såg feminismen som ett sätt att nå ut till en större publik genom att knyta an till de frågor som låg i tiden. ”Hänsynen tog död på kärleken” lär Bergman ha sagt. Men, skulle man kunna tillägga, strävan efter ett annat sätt att leva kärleken, gav stoff till många av hans pjäser.

I minnesboken Bilder gör han mer programmatiska uttalanden om kön: ”Könet är inte enhetligt, utan växande, fördubblat, kluvet”. Han har beskrivit sig själv som ”en lesbisk man, besatt av kvinnor” (en vanlig kliché från heterosexuella män som Tiina Rosenberg senare elegant plockar sönder) och gett uttryck för känslan att han innehåller ”för mycket människa”, mer än kroppen rymmer.

Androgynen och urkvinnan

Med andra ord framstår jaget hos Bergman som något gränslöst och poröst, något som inte låter sig enkelt kategoriseras (som man eller kvinna). Androgynen är också en vanlig gestalt i hans filmer och teateruppsättningar (t ex Ismael i Fanny och Alexander eller Dionysos i Backanterna). Och i programbladet till Bergmans uppsättning av Madame de Sade på Dramaten citerade man Gunnar Ekelöfs dikt ”En värld är varje människa”, helt i linje med synen på människan som något potentiellt oändligt och obestämbart.

Men parallellt med dessa gränsöverskridanden finns hos Bergman också mer eller mindre konstanta urfigurer, menar Koskinen, och ger som exempel den alltomfattande modern eller tjänsteflickan. Dock är inte heller dessa figurer särskilt konstanta, uppmärksammade den påpassliga och i högsta graden deltagande publiken (här emeritaprofessorn Birgitta Stene).

Tystnaden

Efter lunch ser vi kammarspelet Tystnaden (1963), om två symbiotiska systrar (Ingrid Thulin och Gunnel Lindblom) med son på ett hotell någonstans i Europa. Här återkommer kampen mellan motpoler, där sinnlighet ställs mot kontroll, kropp mot intellekt, med Barnet som utanförstående betraktare av en obegriplig vuxenvärld. Det är en kamp där ingen är tillfreds, där förlösningen uteblir. Ingrid Thulins rollfigur uttrycker det så här: ”Jag vill inte acceptera min roll. Man provar olika attityder och finner de alla meningslösa”. 

Sven Milltoft

Panelsamtalet efter filmen blir dagens höjdpunkt. Panelen visar på stor bredd, inte bara med sina olika kompetenser, utan också genom sina förhållningssätt till Bergmans konstnärskap. Moderatorer är Maaret Koskinen och kh Sven Milltoft.    

Som ett sår

Leif Zern, teaterkritiker på DN, talade om sitt främlingskap inför vissa delar av Bergman, framför allt dualismen och ”det lutherska”, två bitar som faktiskt hör ihop. Det är liksom antingen ja eller nej och det onda tar väldigt ofta konkret gestalt (som biskopen i Fanny och Alexander eller som Djävulen i Djävulens öga).

Ändå kan Zern inte låta bli att suggereras av Bergmans verk (och han skrev ju boken Se Bergman 1993). Zern beskriver sitt förhållande till Bergman ”som ett sår”, som gör ont ju mer man pillar på det, men det går ändå inte att sluta.  

Borgerlighetens ångest

Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap (Lund) och teatervetenskap (Stockholm) började med att konstatera att tiderna förändrats och att ”jag har inte hängt med”. Vi sitter i ett kyrkorum och pratar om Tystnaden, en film som när det begav sig väckte skandal. (I USA lanserades den som en ”sexrulle”.) 

För den unga Rosenberg tillhörde Bergman knappast favoriterna. Scener ur ett äktenskap uppfattade hon närmast som obegriplig. ”Den förutsätter nästan att man varit med om några skilsmässor”.  En viktig utgångspunkt för dagens tema, enligt Rosenberg, är att kvinnligheten inte behöver vara kopplad till kvinnor, utan lika gärna kan kopplas till män, film eller andra föreställningar.  

Ingen universalist

I samtalet är Rosenberg noga med att betona att Bergman inte är någon universalist. Han skildrar den svenska borgerlighetens ångest, men det finns andra världar. Bergman är inte någon stor kännare av samkönad kärlek, exempelvis. (”Hans homofobi omvittnad.”)

Och han håller sig till ett begränsat antal teman: makt, sadism, familj. Det finns ingen glädje och väldigt lite humor hos Bergman, menar Rosenberg. Möjligen öppnar det sig något i ”teaterfilmerna” (Gycklarnas afton, Fanny och Alexander).    

Hälften kvinna

Skådespelerskan och Bergmanaktrisen Lena Endre har betydligt positivare erfarenheter av att arbeta med Bergman. ”Han fick oss att känna att skådespeleri var världens viktigaste uppgift.” Ingen annan regissör hon arbetat med har tillåtit så mycket kreativitet och kaos.

Endre menar också att i ensemblen var det ”vi kvinnor som var tillfredsställda”, som fick de stora rollerna. Männen fick spela andra fiol. Vilket också stämmer väl överens med Tystnaden. Männen är barn, tjänstefolk, dvärgar på en revyscen. Kort sagt: de tillhör periferin.  

En gång frågade Endre Bergman om hur han kunde vara så insiktsfull om kvinnor. ”Men Lena, jag är ju hälften kvinna”, lär han ha svarat. ”Med Bergman var man alltid subjekt, aldrig objekt” menar Endre, och det är ju ett betyg som heter duga när man pratar kön.

Förfulade kvinnor

Samtalet kommer in på de ”förfulade” kvinnoroller som också tillhör det Bergmanska persongalleriet (t ex Thulin i Tystnaden eller Endre i Larmar och gör sig till). Lena Endre menar att det låg något befriande i att som kvinna få vara ”som en säck”. Vad blir kvar när vi tar bort den polerade ytan? Vad innebär det egentligen att vara människa, bortom alla föreställningar och förväntningar?

Så om Bergman har vackra kvinnor att tacka för sitt internationella genomslag, så har han också gestaltat kvinnlighetens motsats. Det enda som kan frälsa den bergmanska människan är kärleken. Men det sker inte i alla filmer (för att uttrycka sig milt). Så fort man säger något om Bergman, kan man hitta exempel på det motsatta, säger Maaret Koskinen .

Gemensam uppgift

Låter som Bibeln tänker jag. För vissa av oss öppnar sig valv bakom valv. För andra av oss är det stängt, låst och konstigt. Ibland ser jag Människan. Andra gånger ser jag bara den Andre, och förstår ingenting.

Mikael Larsson

Men om en sak råder inget tvivel. Att undersöka människans allra hemligaste skrymslen är en gemensam uppgift för kyrka, kulturliv och akademi. Tillsammans kommer vi längre. Och har roligare.   

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor

Filed Under: krönika

Gastkramande maktlek

Nov 17

Maktlek. Barn som tvingar andra barn att snatta, skada sig själva, agera slav. Skulle tro att en och annan förälder satte i halsen när nyheten kablades ut i höstas om vad som pågår på svenska skolgårdar. Men fenomenet är knappast nytt. Varken bland barn eller vuxna. Möjligen formerna.

Brorsantricket

Play. Foto: Marius Dybwad Brandrud

Ruben Östlund låter oss bevittna ett sådant drama i nya Play. Ett gäng svarta förortskillar kör ”brorsantricket” på några yngre vita medelklasskillar. Det är ett utdraget spel med good cop, bad cop inslag där man snackar till sig inte bara mobil och mp3, utan till och med de nya Dieseljeansen. 

Tänk er ett rån som pågår under en hel dag. Där ”offren” till slut ger bort sina grejer och frågar ”får vi gå nu?”.

Kontroversiell

Filmen väckte starka reaktioner på premiären i Cannes i våras. Och visst kan jag förstå oron att den ska spela främlingsfientliga krafter i händerna. Samtidigt är Play så långt från politisk pamflett man kan komma.

Ärendet är så mycket större. Det handlar om klass och etnicitet, ja, men också om barn och föräldrar. Om den tysta massan som tittar bort. Om vad det är att vara medborgare, människa.

Gastkramande

Låter det tråkigt? Det är gastkramande. Det är sällan man känner att det här var nytt, det här har jag aldrig sett förut. Men så är det med Play. Östlund är en undersökande konstnär. Han sätter fokus på mellanrummen, periferin, det vi inte vill låtsas om, det vi kanske inte ens är medvetna om.

Kameran befinner sig ofta långt ifrån händelsernas centrum, på andra sidan en låst dörr. Vi får se det som blir kvar när personerna lämnar scenen. Och det märkliga är att där händer det grejer. Där pågår också liv.

Politisk

Det finns filmer som högljutt visar på världens ondska och mer eller mindre tvingar sin publik att ta ställning, att göra något. Typ Lilja-4-ever. Play är något helt annat.

Ruben Östlund. Foto: Anders Ryderling

Här finns ett politiskt engagemang, men inga färdiga svar. Jag skulle säga att det är en viktig film. För alla som har barn, arbetar med barn, känner barn eller bryr sig om barn. Vad gör våra föreställningar om varandra med oss? Hur kan vi bli ett ”vi”?

Blottlägger tidsandan

Ruben Östlund fortsätter det blottläggande av tidsandan som han påbörjade i De ofrivilliga, en av 00-talets bästa svenska filmer. Play är om möjligt ännu vassare. Se den!

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Recension

Livet på kyrkogården

Nov 16

Ulf Boström och Jan-Olov Granqvist har gjort något så ovanligt som en livsbejakande film om döden. I Tills döden skiljer oss åt får vi följa livet på Alhems kyrkogård i Skellefteå under ett år. Gnistrande vinter. Spirande vår. Blomstrande sommar. Och eftertänksamhetens höst.

Döden som arbete

I centrum står kremeraren Mats Forsgren. Till arbetsuppgifterna hör också att gräva gravar, sätta upp gravstenar, plantera, vattna, möta sörjande. Hur är det att ha döden som arbete och varför väljer man en sådan bransch till att börja med?

Det blir personligt, men aldrig någonsin sentimentalt. Som film fungerar det också osedvanligt bra. Oväntade vinklar, bländande vackra bilder.

Visas under allhelgonahelgen

Filmen fick Svenska kyrkans kulturstipendium 2006 och sändes på SVT 2007. Varje allhelgonahelg sedan dess visas den i församlingsgården till Alhems kyrka. Fredag och lördag håller man öppet hus med fika, samtal och filmvisning (varje heltimme mellan 10 och 17).

Enligt diakon Ulrika Ögren är filmen ett uppskattat och efterfrågat inslag i helgfirandet.  I församlingen använder man även filmen i sina Leva vidare grupper (det som tidigare kallades sorgegrupper).

Filmen kan köpas med institutionella rättigheter på produktionsbolagets  hemsida för 250 kr.

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Filmtips

Kris i barnfilmsfrågan

Nov 14

Det är nu ett helt år sedan en svensk film för barn i skolåldern gick upp på bio. Långfilmen om familjen Rantanens smålustiga äventyr på Hotell Gyllene knorren i fjol blev heller vare sig den kritiker- eller publikframgång som filmteamet hade hoppats på.

Fler än jag själv började använda begreppet ”kris” så snart svensk barnfilm kom på tal. För just så enkelt och nedslående är det: sedan några år tillbaka görs alldeles för få och alldeles för dåliga barnfilmer i vårt land.

Snålt med nordisk film på bio 

Det skulle nu inte behöva vara så katastrofalt att Sverige, med en lång och stolt tradition bakom sig, hade några sämre år ifall bara behovet av bra barnfilm täcktes utifrån. Men tyvärr sker icke så. De många gånger roliga, spännande och hyllade barnfilmer som görs i grannländerna får ytterst sällan premiär i vårt land utan visas bara vid enstaka tillfällen för en mycket liten, men mycket entusiastisk, festivalpublik.

Medan norska ungar vuxit upp med svenska filmer och TV-program känner våra på sin höjd till Flåklypa Grand Prix. Medan danska barn är väl förtrogna med Emil och Madicken tittar våra i bästa fall på Brødrerne Olsens svenska version; Jönssonligan.

Kärlek, död och försoning

Och det är synd. För även om inte kvantiteten imponerar så särdeles heller i våra grannländer, är den genomsnittliga kvaliteten betydligt högre än i Sverige.

Fjolårets stora festivalvinnare var till exempel norska Arild Andresens Keeper’n til Liverpool (Liverpool goalie) om tolvårige Jos jakt på tre ting: Maris kärlek, försoning med pappans död och samlarkortet på Liverpools målis – det allra värdaste. Som kanske skulle kunna lösa alla problem. Eller inte. Med sin fina balans mellan komik och allvar och sin lekfulla berättarstil är det här en sådan film som charmar alla.

Adoption och global orättvisa

Brutalare, men ändå påfallande lätthandad, är danska Vibeke Musayas Kidnappet om Simon som reser med sin mamma till sitt födelseland Kenya och som genom en rad oförutsägbara händelser håller på att råka riktigt illa ut.

Filmen berättar modigt om såväl den adopterades identitetsförvirring som de enorma orättvisor som finns mellan människor i vår värld – och är på samma gång andlöst nagelbitarspännande.

Genreöverskridande barnfilm

Danmark har ju för övrigt en stark tradition av befriande genreöverskridanden inom just barnfilmen att falla tillbaka på; stark realism bryts ofta upp av fantasy,- science fiction- eller musikalinslag på ett smått halsbrytande sätt. En klassiker är förstås Søren Kragh Jacobsens Gummitarzan, ett nyare exempel Birger Larsens Superbror.  

Kanske är det danskarnas omvittnat mer avslappnade attityd till det mesta som skapar en god grogrund för riktigt dejliga barnfilmer. Eller så är det ren ekonomi som ligger bakom framgångarna: i Danmark är en fjärdedel av filminstitutets produktionsstöd öronmärkta för barn- och ungdomsfilm medan motsvarande siffra i Sverige är en tiondel.

Oavsett anledningen så är det hög tid att svenska skolbarn också får gå på bio och se något annat än de datoranimerade kioskvältarna från väst. Och gärna lite oftare än en gång per år.

Malena Janson

filmforskare Stockholms universitet,

kritiker i Svenska dagbladet,

ledamot av juryn för Svenska kyrkans Ungdomsfilmpris  i Malmö 2011

Mer av Malena om barnkultur på barnkulturbloggen.

Filed Under: krönika

Finskt i Luebeck

Nov 11
Det blev finska Sixpack Movie som kammade hem det ekumeniska priset vid de 53 Nordiska filmdagarna i Luebeck förra helgen. Låter som en film som leker med stereotyperna för det finska. Regissören Ville Jankeri låter oss tillbringa en dag med Helsingfors gatufilosofer, när de dricker öl, är uttråkade och, på tvärs med clichén, pratar konstant.

Juryn såg varma hjärtan under karaktärernas råa yta och menade att filmen konfronterar oss med ”våra fördomar om losers” (en formulering som för övrigt förutsätter att ”vi” inte tillhör den kategorin). Vidare ansåg man att filmen visade dessa manliga gestalter i full värdighet, hur de tar ansvar för varandra och vilken innerliga vänskap de visar varandra. I juryn fanns bl a Julia Helmke, Hannover och Juha Rajamäki, Helsingfors.

Flykten från Bastöj

Den stora vinnaren blev Flykten från Bastöj, som fick både NDR-priset och publikpriset. Stellan Skarsgård glänser i huvudrollen som despotisk internatföreståndare. Filmen utspelar sig på en institution för missanpassade pojkar på en ö i Oslofjärden vid 1900-talets början. En ny pojke kommer dit och vänder upp och ner på ordningen.

Vi har hört berättelsen förut i olika varianter (Den nya människan, Klaus Härö, Ondskan, Tomas Alfredsson), men här finns skärpa, intensitet och framför allt, trovärdighet i varje detalj. Slutscenen får kuslig aktualitet efter vad som hände på Utöja i somras. Filmen öppnade Göteborgs filmfestival senast och är verkligen sevärd.  

Anders Grönros melodram Jag saknar dig fortsätter sitt publika segertåg och la beslag på ungdomsfilmpriset.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet

Bergman och kvinnligheten

Nov 9

För tredje året i rad arrangerar Hedvig Eleonora Kyrka vid Östermalmstorg Bergmansymposium, lördagen den 19/11. I år handlar det om Bergman och kvinnligheten. Inte ”Bergman och Kvinnan” med stort K eller ”Bergman och kvinnorna”, som var många.

Bergman var tidig med att skapa komplexa, existentiellt tunga rollgestalter för kvinnor. Den kvinnlighet han filmar fram har också en gränsöverskridande kvalitet, som innefattar både den stora och den lilla världen, för att tala med Herr Ekdahl i Fanny och Alexander.

Tiina Rosenberg och Lena Endre

Medverkande under dagen är bland andra Tiina Rosenberg, professor i Genusvetenskap och teatervetenskap, ledande inom svensk queerforskning.  Skådespelerskan Lena Endre behöver knappast presenteras, med otaliga Bergmanproduktioner på meritlistan. Leif Zern är teaterkritiker på DN. Liksom tidigare år medverkar också kh Sven Milltoft och Bergmankännaren Maaret Koskinen, professor i filmvetenskap.

Det blir en heldag, kl 10-17, med föreläsning, visning av filmen Tystnaden och panelsamtal. Symposiet äger rum i den kyrka där Ingmar Bergmans far en gång var kyrkoherde. Kyrkan och miljön runt omkring är därför något av ett Bergmanland.

För program och information om anmälan, se http://bergmansymposium.se/ 

För mer information, kontakta  Kajsa Wiktorin på tel 0730 720 100 eller e-post kajsa.wiktorin@gmail.com

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet