Kris i barnfilmsfrågan


Det är nu ett helt år sedan en svensk film för barn i skolåldern gick upp på bio. Långfilmen om familjen Rantanens smålustiga äventyr på Hotell Gyllene knorren i fjol blev heller vare sig den kritiker- eller publikframgång som filmteamet hade hoppats på.

Fler än jag själv började använda begreppet ”kris” så snart svensk barnfilm kom på tal. För just så enkelt och nedslående är det: sedan några år tillbaka görs alldeles för få och alldeles för dåliga barnfilmer i vårt land.

Snålt med nordisk film på bio 

Det skulle nu inte behöva vara så katastrofalt att Sverige, med en lång och stolt tradition bakom sig, hade några sämre år ifall bara behovet av bra barnfilm täcktes utifrån. Men tyvärr sker icke så. De många gånger roliga, spännande och hyllade barnfilmer som görs i grannländerna får ytterst sällan premiär i vårt land utan visas bara vid enstaka tillfällen för en mycket liten, men mycket entusiastisk, festivalpublik.

Medan norska ungar vuxit upp med svenska filmer och TV-program känner våra på sin höjd till Flåklypa Grand Prix. Medan danska barn är väl förtrogna med Emil och Madicken tittar våra i bästa fall på Brødrerne Olsens svenska version; Jönssonligan.

Kärlek, död och försoning

Och det är synd. För även om inte kvantiteten imponerar så särdeles heller i våra grannländer, är den genomsnittliga kvaliteten betydligt högre än i Sverige.

Fjolårets stora festivalvinnare var till exempel norska Arild Andresens Keeper’n til Liverpool (Liverpool goalie) om tolvårige Jos jakt på tre ting: Maris kärlek, försoning med pappans död och samlarkortet på Liverpools målis – det allra värdaste. Som kanske skulle kunna lösa alla problem. Eller inte. Med sin fina balans mellan komik och allvar och sin lekfulla berättarstil är det här en sådan film som charmar alla.

Adoption och global orättvisa

Brutalare, men ändå påfallande lätthandad, är danska Vibeke Musayas Kidnappet om Simon som reser med sin mamma till sitt födelseland Kenya och som genom en rad oförutsägbara händelser håller på att råka riktigt illa ut.

Filmen berättar modigt om såväl den adopterades identitetsförvirring som de enorma orättvisor som finns mellan människor i vår värld – och är på samma gång andlöst nagelbitarspännande.

Genreöverskridande barnfilm

Danmark har ju för övrigt en stark tradition av befriande genreöverskridanden inom just barnfilmen att falla tillbaka på; stark realism bryts ofta upp av fantasy,- science fiction- eller musikalinslag på ett smått halsbrytande sätt. En klassiker är förstås Søren Kragh Jacobsens Gummitarzan, ett nyare exempel Birger Larsens Superbror.  

Kanske är det danskarnas omvittnat mer avslappnade attityd till det mesta som skapar en god grogrund för riktigt dejliga barnfilmer. Eller så är det ren ekonomi som ligger bakom framgångarna: i Danmark är en fjärdedel av filminstitutets produktionsstöd öronmärkta för barn- och ungdomsfilm medan motsvarande siffra i Sverige är en tiondel.

Oavsett anledningen så är det hög tid att svenska skolbarn också får gå på bio och se något annat än de datoranimerade kioskvältarna från väst. Och gärna lite oftare än en gång per år.

Malena Janson

filmforskare Stockholms universitet,

kritiker i Svenska dagbladet,

ledamot av juryn för Svenska kyrkans Ungdomsfilmpris  i Malmö 2011

Mer av Malena om barnkultur på barnkulturbloggen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *