Gastkramande maktlek


Maktlek. Barn som tvingar andra barn att snatta, skada sig själva, agera slav. Skulle tro att en och annan förälder satte i halsen när nyheten kablades ut i höstas om vad som pågår på svenska skolgårdar. Men fenomenet är knappast nytt. Varken bland barn eller vuxna. Möjligen formerna.

Brorsantricket

Play. Foto: Marius Dybwad Brandrud

Ruben Östlund låter oss bevittna ett sådant drama i nya Play. Ett gäng svarta förortskillar kör ”brorsantricket” på några yngre vita medelklasskillar. Det är ett utdraget spel med good cop, bad cop inslag där man snackar till sig inte bara mobil och mp3, utan till och med de nya Dieseljeansen. 

Tänk er ett rån som pågår under en hel dag. Där ”offren” till slut ger bort sina grejer och frågar ”får vi gå nu?”.

Kontroversiell

Filmen väckte starka reaktioner på premiären i Cannes i våras. Och visst kan jag förstå oron att den ska spela främlingsfientliga krafter i händerna. Samtidigt är Play så långt från politisk pamflett man kan komma.

Ärendet är så mycket större. Det handlar om klass och etnicitet, ja, men också om barn och föräldrar. Om den tysta massan som tittar bort. Om vad det är att vara medborgare, människa.

Gastkramande

Låter det tråkigt? Det är gastkramande. Det är sällan man känner att det här var nytt, det här har jag aldrig sett förut. Men så är det med Play. Östlund är en undersökande konstnär. Han sätter fokus på mellanrummen, periferin, det vi inte vill låtsas om, det vi kanske inte ens är medvetna om.

Kameran befinner sig ofta långt ifrån händelsernas centrum, på andra sidan en låst dörr. Vi får se det som blir kvar när personerna lämnar scenen. Och det märkliga är att där händer det grejer. Där pågår också liv.

Politisk

Det finns filmer som högljutt visar på världens ondska och mer eller mindre tvingar sin publik att ta ställning, att göra något. Typ Lilja-4-ever. Play är något helt annat.

Ruben Östlund. Foto: Anders Ryderling

Här finns ett politiskt engagemang, men inga färdiga svar. Jag skulle säga att det är en viktig film. För alla som har barn, arbetar med barn, känner barn eller bryr sig om barn. Vad gör våra föreställningar om varandra med oss? Hur kan vi bli ett ”vi”?

Blottlägger tidsandan

Ruben Östlund fortsätter det blottläggande av tidsandan som han påbörjade i De ofrivilliga, en av 00-talets bästa svenska filmer. Play är om möjligt ännu vassare. Se den!

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *