I lördags var det dags igen för Bergmansymposium i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. De många komplexa rollerna för kvinnor är något av ett signum för Bergman och nu stod kvinnligheten i fokus. Ett drygt 100-tal deltagare trotsade det vackra vädret för en heldag om denna aspekt av Bergmans värld. Bakom arrangemanget stod Hedvig Eleonora församling, Universitetskyrkan, Sensus studieförbund och Svenska kyrkan på nationell nivå.
Blandat mottagande
Maaret Koskinen, professor i filmvetenskap och en av Sveriges främsta Bergmankännare, inledde. De vackra kvinnornas betydelse för Bergmans internationella genomslag ska nog inte underskattas menade hon.
Franska filmkritiker uppskattade redan under 1950-talet Bergmans ”inträngande förståelse av det kvinnliga psyket” och inom akademin talade man om Bergmans ”kvinnoperiod”.
Men den svenska kritiken var svalare. I Herta uppfattade man att han presenterade stereotyper av kvinnan och Höök invände att tanken på Bergman som ”kvinnopsykolog” var en ”illusion, synvilla”.
Feminismen väg till en större publik
70-talets feminism innebar en återupptäckt av detta spår hos Bergman. Här menar Koskinen att Bergman såg feminismen som ett sätt att nå ut till en större publik genom att knyta an till de frågor som låg i tiden. ”Hänsynen tog död på kärleken” lär Bergman ha sagt. Men, skulle man kunna tillägga, strävan efter ett annat sätt att leva kärleken, gav stoff till många av hans pjäser.
I minnesboken Bilder gör han mer programmatiska uttalanden om kön: ”Könet är inte enhetligt, utan växande, fördubblat, kluvet”. Han har beskrivit sig själv som ”en lesbisk man, besatt av kvinnor” (en vanlig kliché från heterosexuella män som Tiina Rosenberg senare elegant plockar sönder) och gett uttryck för känslan att han innehåller ”för mycket människa”, mer än kroppen rymmer.
Androgynen och urkvinnan
Med andra ord framstår jaget hos Bergman som något gränslöst och poröst, något som inte låter sig enkelt kategoriseras (som man eller kvinna). Androgynen är också en vanlig gestalt i hans filmer och teateruppsättningar (t ex Ismael i Fanny och Alexander eller Dionysos i Backanterna). Och i programbladet till Bergmans uppsättning av Madame de Sade på Dramaten citerade man Gunnar Ekelöfs dikt ”En värld är varje människa”, helt i linje med synen på människan som något potentiellt oändligt och obestämbart.
Men parallellt med dessa gränsöverskridanden finns hos Bergman också mer eller mindre konstanta urfigurer, menar Koskinen, och ger som exempel den alltomfattande modern eller tjänsteflickan. Dock är inte heller dessa figurer särskilt konstanta, uppmärksammade den påpassliga och i högsta graden deltagande publiken (här emeritaprofessorn Birgitta Stene).
Tystnaden
Efter lunch ser vi kammarspelet Tystnaden (1963), om två symbiotiska systrar (Ingrid Thulin och Gunnel Lindblom) med son på ett hotell någonstans i Europa. Här återkommer kampen mellan motpoler, där sinnlighet ställs mot kontroll, kropp mot intellekt, med Barnet som utanförstående betraktare av en obegriplig vuxenvärld. Det är en kamp där ingen är tillfreds, där förlösningen uteblir. Ingrid Thulins rollfigur uttrycker det så här: ”Jag vill inte acceptera min roll. Man provar olika attityder och finner de alla meningslösa”.
Panelsamtalet efter filmen blir dagens höjdpunkt. Panelen visar på stor bredd, inte bara med sina olika kompetenser, utan också genom sina förhållningssätt till Bergmans konstnärskap. Moderatorer är Maaret Koskinen och kh Sven Milltoft.
Som ett sår
Leif Zern, teaterkritiker på DN, talade om sitt främlingskap inför vissa delar av Bergman, framför allt dualismen och ”det lutherska”, två bitar som faktiskt hör ihop. Det är liksom antingen ja eller nej och det onda tar väldigt ofta konkret gestalt (som biskopen i Fanny och Alexander eller som Djävulen i Djävulens öga).
Ändå kan Zern inte låta bli att suggereras av Bergmans verk (och han skrev ju boken Se Bergman 1993). Zern beskriver sitt förhållande till Bergman ”som ett sår”, som gör ont ju mer man pillar på det, men det går ändå inte att sluta.
Borgerlighetens ångest
Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap (Lund) och teatervetenskap (Stockholm) började med att konstatera att tiderna förändrats och att ”jag har inte hängt med”. Vi sitter i ett kyrkorum och pratar om Tystnaden, en film som när det begav sig väckte skandal. (I USA lanserades den som en ”sexrulle”.)
För den unga Rosenberg tillhörde Bergman knappast favoriterna. Scener ur ett äktenskap uppfattade hon närmast som obegriplig. ”Den förutsätter nästan att man varit med om några skilsmässor”. En viktig utgångspunkt för dagens tema, enligt Rosenberg, är att kvinnligheten inte behöver vara kopplad till kvinnor, utan lika gärna kan kopplas till män, film eller andra föreställningar.
Ingen universalist
I samtalet är Rosenberg noga med att betona att Bergman inte är någon universalist. Han skildrar den svenska borgerlighetens ångest, men det finns andra världar. Bergman är inte någon stor kännare av samkönad kärlek, exempelvis. (”Hans homofobi omvittnad.”)
Och han håller sig till ett begränsat antal teman: makt, sadism, familj. Det finns ingen glädje och väldigt lite humor hos Bergman, menar Rosenberg. Möjligen öppnar det sig något i ”teaterfilmerna” (Gycklarnas afton, Fanny och Alexander).
Hälften kvinna
Skådespelerskan och Bergmanaktrisen Lena Endre har betydligt positivare erfarenheter av att arbeta med Bergman. ”Han fick oss att känna att skådespeleri var världens viktigaste uppgift.” Ingen annan regissör hon arbetat med har tillåtit så mycket kreativitet och kaos.
Endre menar också att i ensemblen var det ”vi kvinnor som var tillfredsställda”, som fick de stora rollerna. Männen fick spela andra fiol. Vilket också stämmer väl överens med Tystnaden. Männen är barn, tjänstefolk, dvärgar på en revyscen. Kort sagt: de tillhör periferin.
En gång frågade Endre Bergman om hur han kunde vara så insiktsfull om kvinnor. ”Men Lena, jag är ju hälften kvinna”, lär han ha svarat. ”Med Bergman var man alltid subjekt, aldrig objekt” menar Endre, och det är ju ett betyg som heter duga när man pratar kön.
Förfulade kvinnor
Samtalet kommer in på de ”förfulade” kvinnoroller som också tillhör det Bergmanska persongalleriet (t ex Thulin i Tystnaden eller Endre i Larmar och gör sig till). Lena Endre menar att det låg något befriande i att som kvinna få vara ”som en säck”. Vad blir kvar när vi tar bort den polerade ytan? Vad innebär det egentligen att vara människa, bortom alla föreställningar och förväntningar?
Så om Bergman har vackra kvinnor att tacka för sitt internationella genomslag, så har han också gestaltat kvinnlighetens motsats. Det enda som kan frälsa den bergmanska människan är kärleken. Men det sker inte i alla filmer (för att uttrycka sig milt). Så fort man säger något om Bergman, kan man hitta exempel på det motsatta, säger Maaret Koskinen .
Gemensam uppgift
Låter som Bibeln tänker jag. För vissa av oss öppnar sig valv bakom valv. För andra av oss är det stängt, låst och konstigt. Ibland ser jag Människan. Andra gånger ser jag bara den Andre, och förstår ingenting.
Men om en sak råder inget tvivel. Att undersöka människans allra hemligaste skrymslen är en gemensam uppgift för kyrka, kulturliv och akademi. Tillsammans kommer vi längre. Och har roligare.
Mikael Larsson
Handläggare för kulturfrågor