Archive for december, 2011

Någon annanstans finns överallt

Dec 29

Det händer att vi fastnar i våra liv, inte kommer loss. Vi bor kvar i byn eller trakten där vi växte upp. När vi ser oss omkring är det samma människor som vi alltid sett, men vi känner inte längre igen oss själva. Drömmen om livet har liksom hamnat på undantag. Borunda är orten, där Hans Gunnarssons bok Någon annanstans i Sverige tar plats i Kjell-Åke Anderssons filmatisering.

Trasiga människor

Någon annanstans i Sverige. Mikael Persbrandt

I ett villasamhälle någonstans, var som helst, i Sverige lever några trasiga människor, som försöker uthärda sin tillvaro. Vägen går rätt igenom byn, ändå är det som om tiden stannat och som om alla fastnat i sig själva. Filmen går i en grågul färgskala med snöslask som täcker gator och gräsmattor, moln som hänger gråtunga och bybor som knappt hälsar på varandra. Varje människa, en egen värld med tusen mil till äkta närhet och glädje.

Det har begåtts ett brott, någon har blivit dödad. Händelsen och en spänningsskapande musik av Trond Bjerknæs driver handlingen framåt, men det är karaktärerna som skapar innehållet. I en ”short cuts”-liknande historia med ögonblicksbilder sammanvävda till ett vardagsdrama möter vi den alkoholiserade Lotto-vinnaren Åke (Peter Andersson), som köper sex av sin tonårskärlek Anki (Marie Richardsson.)

Hårfrisörskan Anneli (Helena Bergström) dränker sig i sprit på pizzerian innan hon vågar ta bussen hem för att försöka hålla sin våldsamma man (Magnus Roosmann) på avstånd. Stockholmsparet (Mikael Persbrandt och Sofi Helleday) besöker föräldrarna (Sten Ljunggren och Meg Westergren) för att fira pappans 70-års-dag. De möts av en halväten smörgåstårta och en kväll framför tv:n med cigaretter och sprit.

Tomt och ensamt

Det är ödsligt, tomt och väldigt ensamt. Småkriminelle Krille (Jonas Inde) återvänder för att ta revansch, men allt går fel. Vittnet till mordet (Björn Gustafsson) förstår inte polisens frågor och berättar en helt annan historia. Och killen med de gula hörlurarna (Peter Lorentzon) ser allt, men lyssnar bara inåt och får till slut nog och bara springer och springer.    

En del av Sverige, en del av oss, av vår hembyggd och historia – som det ser ut när många av oss ”åker hem”.  Ett Sverige med stumma ansikten som kikar ut genom fönstren på sina mexitegelvillor och halvrenoverade träkåkar. Trädgårdar med gamla bilar och trädgårdstomtar. Skinnsoffor i kallt upplysta vardagsrum, halvtömda vinflaskor och kök med smutsgula skåpluckor.

Verkligt och befriande

I allt det dystra gör skådespelarna en bedrift. De smälter in i de autentiska miljöerna och blir väldigt vanliga, vi är hemma hos dem på riktigt. Det känns verkligt och det är befriande. Den längtan som sipprar igenom det osminkade, kladdiga, trevande och torftiga berör. Människor som vill, men som till synes är på flykt från sig själva och därför oförmögna till förändring.

Vardagens vedermödor ligger som ett grått nästan ogenomträngligt dis över bygden och filmen. Blickar når inte fram och undertexterna i samtalen är så starka att personerna exploderar.  Kanske skulle vi kunna stanna och konstatera att det här är en film, som inte har något försonande eller vackert att berätta, men det finns en humor, en glimt i ögonvrån som klingar Roy Andersson.

Inte minst hos Sussie Eriksson, som gör ett varmt porträtt av Konsumkassörskan Britta. Hon går en kvällskurs i engelska och för att få användning för sina språkkunskaper kan hon inte stanna kvar. När hon ger sig av får hon sällskap. Där finns hopp och möjligheter.

Tröst i dikten

Djup och tröst hittas också i diktcitat. Hårfrisörskan Annelie hämtar kraft ur titeln på Olof Lagercrantz Gunnar Ekelöf-biografi: ”Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma”, ord som hon upprepar gång på gång.  Den insikten blir så stark för henne att även hon måste få till en förändring.

Borunda och karaktärerna hänger kvar. Människor vi träffat, träffar, som kanske ibland är vi själva, när vi behöver påminna oss om att livet kan vara större.

Kajsa Wiktorin

skribent och kulturproducent av konst- och filmprojekt för ungdomar, Stockholm, juryledamot för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2010

Filed Under: Recension

Mannen från le Havre – en saga med lyckligt slut?

Dec 22

I samarbete med Folkets Bio förhandsvisades Mannen från le Havre i Jacobs kyrka den 16 december. Regissören Aki Kaurismäki säger i en intervju att människor är som bäst när allt går fel. När människor är avskalade får inre aspekter av tillvaron plats och blir synliga. I den här filmen har det gått fel för många, men allt blir ändå bra till sist. Eller, är det inte på riktigt?

Möte mellan udda existenser

Mannen från Le Havre

Marcel Marx försörjer sig som skoputsare i hamnstaden le Havre i sydfrankrike. Tillvaron är inte överdådig, men det går runt. Han lever med sin fru Arletty i en enkel lägenhet. Tillvaron förgylls av några glas på kvartersbaren tillsammans med de andra udda existenserna – så typiska för Kaurismäki. Strama, allvarliga, men också dråpliga.

Livet går sin gilla gång i det lilla samhället. När Arletty, som annars alltid står färdig med middagen varje kväll, blir allvarligt sjuk förändras allt. ”Det kan hända mirakel”, säger doktorn . ”Inte i mina kvarter”, säger Arletty och ber doktorn ljuga om hur svårt sjuk hon egentligen är.

Mannen från Le Havre

Samtidigt som hon läggs in på sjukhus kommer Idrissa, en ung pojke, som båtflykting till Le Havre. Han lyckas undkomma polisen och söker av en händelse skydd hos Marcel. Tillfälligheterna för den äldre mannen och den unge pojken, den ene europé och den andre afrikan, samman.

Till synes olika, men två människor, som under en kort tid delar sina öden. De är båda offer för sina omständigheter, men drivs av en till synes okuvlig kraft om vad som är rätt och fel. De tar varandra tyst igenom och vidare i livet.

Grannskapets solidaritet

I skuggan av polisjakten efter pojken blir kvarteren i Le havre, med baren, bageriet och grönsakshandeln, också skådeplatsen för en större historia om medmänsklighet. I grannskapet byggs en solid mur av solidaritet. Som en slags tyst överenskommelse slutar man upp kring pojken.

När polisen genomsöker grönsakshandeln lämnar grönsakshandlaren samtidigt småleende platsen med en stor vagn. Dold under frukt och grönsaker ligger Idrissa. Vännerna i kvarteret delar en plats i samhället där ingen av dem tillhör de privilegierade, men de håller samman.

Ögonblick av väntan

På flera ställen i filmen, precis som i verkligheten, finns mellanrum och korta ögonblick av väntan, där vi inte vet om det goda eller onda ska segra. Där det finns en möjlighet att välja väg. Kommer kvinnan på bageriet att avslöja var pojken är? Väljer polisen att ropa till sina kollegor att pojken ligger gömd i skrovet på båten eller ger han honom friheten. I den här filmen vinner det goda. I alla fall vill vi gärna tro det.  

När Marcel kommer till sjukhuset i slutet av filmen är det bara paketet med Arlettys gula klänning som ligger kvar på den annars tomma sängen. Var är hon själv? Har ett mirakel skett eller inte? Är det en saga eller en möjlig verklighet att det goda segrar över det onda?

Le Havre bombades av de allierade under andra världskriget och lämnades i ruiner. Just de kvarteren där filmen spelades in var de enda som inte blev förstörda under kriget. Men grävmaskinerna väntade och en vecka efter att filminspelningen var klar revs även dessa kvarter. I alla fall hinner körsbärsträdet i Marcels trädgård blomma innan filmen slutar.     

Kajsa Wiktorin

skribent och kulturproducent av konst- och filmprojekt för ungdomar, Stockholm, juryledamot för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2010

Filed Under: Recension

Motvilliga soldater

Dec 21

Har lite svårt att släppa Israel/Palestina och ser några av de senaste årens måstefilmer från området. Här kommer tre snabba (som alla är tillggängliga i Sverige):

Självmordsbombarens mänskliga ansikte

Hany Abu-Assad’s Paradise Now (2005) är en nederländsk/israelisk/tysk/fransk samproduktion om två barndomsvänner som rekryteras till självmordsbombare. Ämnet är såklart kontroversiellt. Kan man förstå en självmordsbombare? Är han eller hon också en människa, som tvivlar på sitt uppdrag, som blir förälskad under sitt sista dygn i livet?

I en scen ska vännen spela in den konventionella videohälsningen med legitimeringen av dådet. Det är bara det att tekniken hackar och han måste göra om det tre gånger. Trosvissheten bryts ner till fragment, desperation. Det som blir kvar är hälsningen till mamma.

Nedmontering av språket

Tänker att det är samma nedmontering av religiöst/ideologiskt språk som i Tunströms Juloratoriet, när man soundcheckar Fader vår i kyrkan och språket framstår som betydelselös ljudmatta. Man önskar kanske att det ska finnas något fast att hålla i, men det gör det inte.

I mina ögon är Paradise Now en problematisering av konflikten. De två vännerna turas om att tro och att tvivla. Det finns inget förhärligande av dödandet. Inte heller något demoniserande av fienden. Filmen reser ett klassiskt etiskt dilemma: är det rätt att ta till våld när alla andra vägar är uttömda? (Och hur vet vi att alla vägar verkligen är uttömda?) Frågan har ställts många gånger förr och är befogat också nu.

Filmen fick inget stöd från Israeli film foundation och det skrevs skrivelser för att upphäva Oscarsnomineringen. Debatten som följde var bitvis mycket hätsk och polariserad. I och för sig inte konstigt eftersom det bokstavligen handlar om liv och död. Men som så många gånger förr är filmen bättre än debatten.

Världen ur ett kikarsikte

Samuel Maoz Lebanon (2009) utspelar sig under Libanonkriget 1982. Vi får se världen inifrån en israelisk tank. Fyra rädda soldater. Det är klaustrofobiskt. Ingen överblick. Han som sköter kulsprutan har inte varit i strid förut. Han tvekar. De förlorar en man. Det verkar inte finnas någon plan. De får nyckfulla order. Det är krigets vansinne.

Kriget skildras alltså genom ett kikarsikte. Detta begränsade synfält är vad den rädda och motvilliga soldaten ser. Formen skapar en koncentration på just detta, soldatens upplevelse. (Vi såg ett liknande grepp i Simon Stahos Dag och natt (2004) som utspelar sig i en bil. ) Allt annat reduceras till kuliss: politiken, offren. 

Lebanon uppfattades med rätta som en anti-krigsfilm.  Den israeliske soldaten framträder här inte som en hjälte, utan närmast som ett förvirrat offer för tragiska omständigheter som han inte kan påverka. Det är ett viktigt om än inte unikt perspektiv som i förlängningen väcker frågor om soldatens ansvar i krigsmaskineriet.

Kampen att minnas

Ari Folmans Waltz with Bashir (2008) handlar också om Libanonkriget 1982, närmare bestämt om massakern i Sabra och Shatila. Berättaren var på plats, men kan inte minnas vad som hände. Nu för han en kamp mot glömskan, åker runt till vänner som var där.

Liksom i Lebanon är formspråket synnerligen effektivt. Waltz with Bashir är något så ovanligt som animerad dokumentär. Den underliggande frågan om vad som är fakta och vad som är fiktion genomsyrar hela filmen. Kan vi lita på våra minnen, på våra drömmar?  

Förfrämlinggörande

Jag tillhör de som associerar animation med barnfilm. Här omkullkastar  formspråket mina förväntningar, och effekten blir ett främliggörande inför krigets fasa, men också inför ambitionen att söka sanningen. Går det över huvud taget? Nej det gör det inte, men vi måste ändå försöka.

Om Lebanon valde det begränsade perspektivet från väldigt nära håll, gör Waltz with Bashir tvärtom. Här befinner vi oss mycket långt ifrån, 24 år senare. Ur en kör av olika röster försöker berättaren förstå något som egentligen är för svårt att ta in. Och här duckas det inte för vare sig politik eller det personliga ansvaret.

Mikael Larsson. Fotograf: Kervin Tran.

Varje gång jag besöker Israel/Palestina inser jag alltmer hur mycket som inte förstår. Paradise Now, Waltz with Bashir och Lebanon skildrar tillvaron ur den motivilliga soldatens perspektiv. Det är tre synnerligen sevärda filmer som ytterligare komplicerar bilden.   

Mikael Larsson

handläggare för kulurfrågor

Filed Under: Filmtips, krönika

Walk on water

Dec 15

Den kritikerrosade israeliska filmen Walk on water (2004) tar sin början just i vattnet, på en båt. Genom kameralinsen ser vi en man med fru och barn. Solen skiner, himlen är blå. Havet bär och lyckan är där. Familjen är samlad och sonen ler.

I nästa scen vänder allt och gälla rop på hjälp når betraktaren. Därefter salta tårar utför pojkens kind. Hans pappa föll nyss ihop, död. Ännu ett offer för israeliske Eyal, agent i Mossad, den israeliska hemliga polisen. En likadan röd giftspruta, som mot filmens slut väljs bort, användas här för att döda. Det går att tänka om. Nya tankar om livet söker form, scen för scen, i Walk on water.

Slut på våldspiralen?

Frågor ställs till betraktaren om våldets spiral kan få ett slut. Genom varsamma dialoger och genuina möten, i Martin Bubers anda, leder regissören Eytan Fox oss sakta mot en alternativ livsväg. Bort från hämndens djävulska grepp. Själva titeln på filmen avslöjar något av filmens nav. Hopp om det tillsynes omöjliga: Att kunna gå på vatten. Och det vatten som får stå som bärare av detta hopp är inte vilket vatten som helst, utan just Dödahavets vatten.

Som ett koncentrat av landets alla tårar får detta vatten i filmen bära symbolen av hopp om nya livsvägar och nya val. För landet Israel/Palestina men framför allt dess invånare. Så ser jag på filmen efter att ha tillbringat sju dagar i det heliga landet i advent. Så vill jag välja se på Walk on water för att se en framtid.

Döden förenar

Döden finns som en gemensam och förenande erfarenhet i filmens olika gestalter. Därmed också gråten och smärtan när allt gått sönder. Döden har påverkat Eyals eget liv på ett genomgripande sätt. Hans hustrus död slog ner som en bomb. Ett självmord som bokstav för bokstav, genom ett brev, ger honom både motstånd och kraft att gå vidare.

Döden kommer aldrig som en isolerad företeelse, den är som få andra händelser i livet helt genomgripande och sorgen kan få bli det som hjälper oss att se oss själva i andra. Pojken som miste sin far och Eyal blir därför varandras projektioner på filmens vita duk genom kameramannens dubbelexponering av de två. Salta tårar hittar nu sin väg också genom ett mer fårat ansikte. No man is an island. Och med Bubers fortsatta tankar: Finns det ett Du finns det ett Jag.

Hopp och ansvar

Frågan om hur hoppet åter ska få fäste i en tårdränkt jord, är en bärande fråga inom mig när jag nu återvänt från Israel/Palestina och åter ser denna film på min hemmaplan. Hur kunde det bli så fel, oss människor emellan? Alla förutsättningar för ett gemensamt och gott liv fanns för bara några generationer sedan. Och hur kan motståndet mot resignation hållas vid liv?

För mig talar filmen Walk om water om alla människors ansvar att reagera på det vi ser. Att enskilt och gemensamt ta ansvar för våra erfarenheter och handlingar.

Vänskap med nazistanhörig

I filmen följer vi agent Eyal som trots sitt uppdrag tillåter sig bli vän med sitt fall. Han tillåter sig det förbjudna; att komma nära Axel Himmelman, barnbarnet till en gammal gömd nazistofficer. Den människa han har till uppdrag att döda (”before God takes him”), för att hämnas förintelsen. Om den vänskapen är möjlig då är allt möjligt ja, till och med att gå på vatten, tänker jag. Och när tyngdlagen väl är upphävd öppnar sig oceaner av möjliga vägar. 

Regissören använder sig av tydiga bilder för hopp genom filmens resa mellan Tyskand och Israel/Palestina och många tabun och murar får ge vika. Visst måste det vara möjligt för kärleken att bryta ner murar? Visst kan nya band knytas mellan individer, familjer, religioner och nationer. Att murar kan falla blir Berlin den kanske tydligaste metaforen för och även om filmen landar i ett på ytan normativt heterohem i Israel är bottnarna fler än så.

Familjelycka?

Det är inte alls ett rosenrött skimmer över familjelyckan som knyter ihop filmen, snarare en relation som gestaltar ett fortsatt bärande av drömmar. En fortsatt, om möjligt ännu tydligare, längtan att göra drömmen verklig och sann. Att tillsammans med sin vän komma ut på ännu djupare vatten och erfara att det bär, där finns liv. Med andra ord är filmen, likt livet självt, inte tillrättalagt.

Agenten Eyals möte med nya människor ger mig hopp om att det oförsonliga ändå inte behöver vinna. Hatet kan vändas till något nytt. Axel väljer en väg han också. Inte alls utan skuld men hans fråga från filmens begynnelse får kanske ett svar. – ”Tänk på självmordsbombaren, han har också en familj.” Så sa han. Ja, vem som är ond eller god, skyldig eller oskyldig? 

Ylva Leitzinger

De frågorna besvarar inte Walk on water. Möjligtvis närmar sig filmen frågan om människans förmåga att göra både ont och gott och hur vi däri har ett ansvar att våga också det tillsynes omöjliga: Walk on water!

Ylva Leitzinger,

Studentpräst i Göteborg

Filed Under: Recension

Kaurismäkis nya om flyktingar i EU

Dec 12

Mannen från Le Havre

Aki Kaurismäkis nya film Mannen från Le Havre förhandsvisas nu på fredag den 16/12  kl 19 i S:t Jacobs kyrka i Stockholm.

Möte med papperslös flykting

I centrum för filmen står forne författaren Marcel som försonats med att det nog inte blir några fler böcker. Han har gått i frivillig exil i Le Havre och lever nu ett stilla och behagligt liv som  skoputsare (!).

En dag möter han papperslösa flyktingpojken Idrissa samtidigt blir hans hustru svårt sjuk. Plöstsligt ställs allt på ända.

Mannen från Le Havre fick ett varmt mottagande när den deltog i tävlan i Cannes och har beskrivits som ”en saga med två lyckliga slut”.

Mannen från Le Havre

Europas moraliska kris

Regissören kommenterar sin idé med filmen ovanligt öppenhjärtligt: ”Den europeiska filmen har varit dålig på att skildra den ständigt växande finansiella, politiska och framför allt moraliska kris som har lett fram den sedan länge olösta flyktingfrågan; flyktingar som försöker ta sig in i EU och den oegentliga och undermåliga behandling de utsätts för.

Jag har inget svar på problemet men jag ville ändå ta upp ämnet i denna hur som helst orealistiska film!”

Visningen är ett samarbete med Folkets bio. Filmen har svensk biopremiär på juldagen och går då upp i Stockholm, Göteborg, Lund, Malmö, Västerås, Örebro, Helsingborg och Norrköping. Den kommer till Växjö och Angered i slutet av december, till Östersund och Umeå i slutet av januari.
 
Mikael Larsson
Handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet

Hyllning till Jerusalem

Dec 9

Sista kvällen i Jerusalem träffar vi Liana Badr, journalist, författare och dokumentärfilmare. Hon är en sann kosmopolit, född i Jerusalem, uppvuxen i Jeriko, utbildad i Beirut, har levt i Damaskus, Tunis och Amman. Sedan 1994 bor hon i Ramallah och är ordförande för Ramallah Cultural Palace.

Liana Badr. Foto: Pedro

Det har blivit ett tjugotal böcker, noveller, diktsamlingar, barnböcker (varav två finns tillgängliga på engelska A Balcony over the Fakihani  och The Eye of the Mirror) och 7 filmer (t ex The gates are open. Sometimes! 2006, och  Al Quds – my city, 2010).

Med en aldrig sinande energi dokumenterar hon palestiniernas livsvillkor. Begränsningarna. Sorgen. Vreden. 

Men också det envisa hoppet. Om att en dag åter få röra sig fritt. Om fred. ”Det är som en eld inuti” säger hon. ”Jag bara måste berätta.”  

Älskad stad

Jag får hennes senaste film Al Quds – my city med mig hem. Det är en kärleksförklaring till staden Jerusalem i dokumentärfilmsformat (52 min). Hon besöker vänner, skolan hon gick i som barn. Tittar i fotoalbum. Ser palestinsk brodyrkonst. Hör barndomsvänner sjunga ABBA!  ”Jerusalem är som en färgburk. Staden har gjort mig till den jag är”.

Vi får också följa med genom en check-point. Nålsögat in till Jerusalem. Svårt att ge en rättivisande bild i några korta klipp. Köerna. Den ironiska skylten ”Enjoy your stay”. Känslan av att vara boskap som blir föst genom båsen. Den nya säkerhetsrutinerna med fingeravtrycksidentifikation. ”Som om vi vore kriminella.” 

Mikael Larsson. Fotograf: Kervin Tran.

Badr väver samman den personliga minnesresan med det politiska skeendet. Men Al Quds – my city är mer hemvideo än politisk agitation.

Muren gör något med alla som bor här. Vilken sida man än befinner sig på. Men inga murar i världen kan utsläcka Badrs kärlek till denna myllrande, komplexa stad, världens centrum.  

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: krönika

Palestinsk installationskonst

Dec 8

Dance with me. Foto: Raeda Sa'adeh

Direkt efter Amy Kronish möter vi palestinska fotografen, installations- och videokonstnären Raeda Sa’adah. I verk efter verk utforskar hon frågor om exil, främlingskap, kön, identitet.

Återkommande är brottningen mellan det partikulära (att vara muslim och arab) och det universella, allmänmänskliga. Vad är verkligt och vad är fiktion?

Dance with me

Hon har vandrat den långa vägen, som enda arabiska konststudent på israeliska och amerikanska universitet. Nu turnerar hon världen runt med sin konst. Allt är möjligt säger hon och gestaltar det t ex med installationen ”Dance with me”, där hon dansar med ett kranium. Lekfullt och med en helt annan klangbotten än i amerikanska filmer. 

Raeda Sa'ade somMona Lisa. Foto:Raeda Sa'ade

Hon har verkligen övervunnit mycket. Utan att bli bitter. Och satt mycket på spel. Inte för provokationens egen skull, eller för någon abstrakt princip. Hur pratar man om jungfruskap och hederskultur i Ramallah? 

Gripande att höra henne berätta om den omsorg hon har för publiken, mottagarna. Ansvarstagandet i det mötet. Den väldigt långtgående process hon är beredd att gå in i. Lars Vilks känns extremt avlägsen här. Och irrelevant.

Foto: Raeda Sa'ade

Halsbrytande bilder

Det är halsbrytande bilder hon skapar i sina installationer. Som tvingar oss att se verkligheten från ett annat håll. T ex när hon iscensätter sig själv som Mona Lisa mot en fond av israeliska bosättningar.

Eller reduktionen av människa till ting i konsumtionssamhället som hon gestaltar genom att gå omkring med en varukorg runt huvudet på en grönsaksmarknad.

Foto: Raeda Sa'adeh

Dammsugande Sisyfos

Eller den uppdaterade Sisyfosbilden av kvinnan som dammsuger öknen.

Allt annat än förutsägbart är detta. Bilderna sitter kvar länge länge. Har ni chans att se henne: Gör det!

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor

Filed Under: krönika

Livet i krigets skugga

Dec 8

Amy Kronish

Tillbringar förra veckan i Jerusalem med kyrkomedarbetare från Luleå, Linköping och Visby stift. Tillsammans med STI (Svenska teologiska institutet) gör vi fortbildningen ”Mellan Tel Aviv och Ramallah i kulturens tecken”.

Vi möter judiska  och palestinska konstnärer inom litteratur, bildkonst, film och dans. Här är kultur inte grädden på moset, utan en fråga om överlevnad. På många sätt ligger man före oss. Därför åker vi dit för att se och lära och inspireras till mer kontextuell kulturteologi på hemmaplan.

Uppåt för israelisk film

Andra dagen träffar vi Amy Kronish, judisk filmvetare och livlig bloggare på feministiska portalen Lilith. Israelisk film upplever något av en renässans just nu och det mesta handlar så klart om ”situationen” som den kallas på judiskt håll. Vad ockupationen gör med medborgarna, vad det innebär för landet att en generation unga tillbringar 3 (män) respektive 2 (kvinnor) år vid checkpoints. Att utsikterna för en varaktig fred närmast försämras med tiden. Två axplock:

Rätten till en ”normal” död

Broken wings (2002) handlar om sorg, om rätten att få leva ett ”normalt” liv, dö en ”normal”, slippa vara hjälte. En flicka är på väg hem med sin pappa. De stannar vid vägen för att hon ska få kissa. Hon går långt för att inte bli sedd. Under tiden får pappan ett allergiskt anfall. När hon kommer tillbaka finner hon honom död. 

Hur lever man vidare efter en sån till synes löjlig och onödig död? Han behövde hennes hjälp, men hon fanns inte där. Varför ropade han inte? Vad ska hon göra med skulden?

Säkerhetens förbannelse

Eran Riklis Citronlunden (2008) har gått på svenska biografer. Här gäller frågan om vad som kan göras i ”säkerhetens” tjänst. Vi känner igen problematiken från kriget mot terrorn. För att skydda det demokratiska västerländska samhället heter det att man måste inskränka vissa demokratiska rättigheter.

Här är det hustrun till en försvarsminister som bor granne med en palestinsk kvinna. Utgör citronlunden en säkerhetsrisk? Får man inte gå omkring i sin egen trädgård och lära känna sina grannar? ”Säkerheten” får absurda konsekvenser och livvaktens replik till hustrun väcker kusliga associationer: ”My job is not to think”.

Möte mellan kvinnor

Vi ser också en kortfilm från judisk/palestinska samarbetsprojektet Ir amim Jerusalem moments. 6 minuter om två kvinnor som möts på en busshållplats. Som aktualiserar hela konflikten. Dess komplexitet. Och dess absurditet. Vi Talar film – talar liv och filmen dröjer sig kvar länge i gruppen.

De två kvinnorna har varit och handlat. Både bär lika tungt. För en utlänning ser de ganska lika ut. Är man härifrån ser man direkt vem som är palestinier och vem som är israel, vilken muslimsk respektive judisk gren de tillhör. De trevar sig mot varandra, men mötet bryts när de tappar sina tomatkassar.

Rena tomater?

Den judiska kvinnan blir stressad. Hur ska hon veta vilka tomater som är koscher nu? Det blir invecklat, rena utfrågningen. Var har du köpt dom, på vilken marknad, av vilken handlare, heter han Youssef eller Youssuf?

Den judiska kvinnan är ortodox och under en viss del av året får man inte äta odla vissa grönsaker. Då är judiskt-odlade grönsaker inte kosher. Och då köper man av arabiskt-odlat istället. Hänger ni med? De gör dom knappt själva. ”My husband is so strict”, ursäktar den judiska kvinnan sig. De blir inga tomater för någon av dom.

Mikael Larsson

Hoppet lämnas kvar?

Kassen med tomater får liksom inkarnera landet, splittringen eller hoppet som de lämnar efter sig. Två kvinnor som möts genom murarna. Som är gifta med var sin Ibrahim/Abraham. Som skils åt av ett system, som de inte rår på.

Kommer de att mötas en dag i ett annat land, med andra förutsättningar? Filmen ställer frågan och lämnar den öppen.

Mikael Larsson

handläggar för kulturfrågor

Filed Under: krönika

Ungdomsfilm med bultande hjärta

Dec 6

Ungdomsfilm. Ordet ger mig rysningar. I huvudet flimrar välvilliga men misslyckade försök att ge tonåringar sånt som de anses behöva och gilla förbi: på femtiotalet var det raggarfilmer, numera är det problemfilmer.

Barn- och ungdomsfilmkonsulenten på Svenska filminstitutet, Linus Torell, berättade nyligen för mig att nästan alla manus han får in som riktar sig till tonåringar handlar om Problem. Alkohol, droger, kriminalitet, mobbning, sexuella övergrepp. Filmerna behöver ju inte alls bli dåliga för det. Tvärtom håller ungdomsfilmerna i Sverige mycket högre klass än barnfilmerna.

Tusen gånger starkare
På ett år har inte mindre än tre svenska filmer om unga människor haft premiär och först ut var Peter Schildts Tusen gånger starkare förra hösten. Schildts mycket personliga stil – som ofta kännas igen som en lek med överdrifter så att en lätt absurdism lägger sig som en komisk hinna över de allvarligaste berättelser – tas här till högstadiekorridorerna.

Här pågår det schemalagda arbetet med värdegrunder parallellt med ett ständigt undergrävande av detsamma. När Saga kommer ny till klassen uppmärksammar hon alla på detta och särskilt särbehandlingen av flickor och pojkar. Schildt lyckas med konststycket att berätta något nytt, roligt och viktigt om ett ämne vi trodde vi var utledsna på.

Apflickorna
Något ännu nyare berättar å sin sida Lisa Aschan i Apflickorna, en betydligt kärvare och stramare film om två unga kvinnor i kamp på liv och död – i stort sett! – med varandra. Här handlar det om kontroll och undertryckande av känslor som maktmedel, att aldrig visa sig svag, alltid skaffa sig övertag och sedan utnyttja det.

Spelplatsen är ridhuset men traditionella romantiska hästfilmer har aldrig känts mer avlägsna. Med virtuos återhållsamhet och konsekvens skapar denna debuterande långfilmsregissör ett smärre mästerverk.

Jag saknar dig
Den unga publiken har dock visat sig undrande inför Apflickorna.
Och i stället föredragit en helt annan typ av film; en vars stora gester, utlevda känslor och mystiska undertoner fick en fullsatt biosalong att ljudligt hulka på barn- och ungdomsfilmfestivalen BUFF i våras.

Det var Anders Grönros Jag saknar dig, en efterlängtad filmatisering av Peter Pohls hyllade och vida lästa roman som bygger på den sanna berättelsen om Tina som mister sin tvillingsyster Cilla i en brutal bilolycka.

Det handlar om ofattbar sorg, om skuldkänslor och otillräcklighet, om avund, kärlek och identitet. Eviga frågor, stora frågor, som någon gång väcks inom oss alla men sällan med sådan kraft och så alla på samma gång som hos Tina.

Det bultande hjärtat
Att Jag saknar dig hyllats av så många unga festivalpubliker medan kritikerkåren varit sval eller i bästa fall avvaktande säger någonting om smakdiskrepansen mellan ”folket” och ”proffstyckarna”.

Men det säger också någonting – och någonting långt viktigare – om ett sug hos den unga publiken. Efter starka känslor. Efter allvar. Efter autenticitet. Hur vi vuxna än anstränger oss för att skapa film som ungdomar anses ”behöva” och ”gilla” är det alltid en sak som vinner över denna välvilja: det bultande hjärtat. 

Malena Janson. Fotograf: Kervin Tran

Malena Janson. Fotograf: Kervin Tran

Det var det bultande hjärtat – då tillhörande en ung man med ett udda efternamn – som orsakade Fucking Åmål-hysteri för 13 år sedan. Och det är det bultande hjärtat – nu tillhörande en medelålders man med några fantastiska barnfilmer bakom sig – som får femtonåringar att falla i förlösande storgråt över Jag saknar dig.

Kanske säger det någonting om vår tids längtan efter allvar.

Malena Janson   

filmforskare Stockholms universitet,

kritiker i Svenska dagbladet,

ledamot av juryn för Svenska kyrkans Ungdomsfilmpris  i Malmö 2011

Mer av Malena om barnkultur på barnkulturbloggen.

Filed Under: krönika