Ungdomsfilm. Ordet ger mig rysningar. I huvudet flimrar välvilliga men misslyckade försök att ge tonåringar sånt som de anses behöva och gilla förbi: på femtiotalet var det raggarfilmer, numera är det problemfilmer.
Barn- och ungdomsfilmkonsulenten på Svenska filminstitutet, Linus Torell, berättade nyligen för mig att nästan alla manus han får in som riktar sig till tonåringar handlar om Problem. Alkohol, droger, kriminalitet, mobbning, sexuella övergrepp. Filmerna behöver ju inte alls bli dåliga för det. Tvärtom håller ungdomsfilmerna i Sverige mycket högre klass än barnfilmerna.
Tusen gånger starkare
På ett år har inte mindre än tre svenska filmer om unga människor haft premiär och först ut var Peter Schildts Tusen gånger starkare förra hösten. Schildts mycket personliga stil – som ofta kännas igen som en lek med överdrifter så att en lätt absurdism lägger sig som en komisk hinna över de allvarligaste berättelser – tas här till högstadiekorridorerna.
Här pågår det schemalagda arbetet med värdegrunder parallellt med ett ständigt undergrävande av detsamma. När Saga kommer ny till klassen uppmärksammar hon alla på detta och särskilt särbehandlingen av flickor och pojkar. Schildt lyckas med konststycket att berätta något nytt, roligt och viktigt om ett ämne vi trodde vi var utledsna på.
Apflickorna
Något ännu nyare berättar å sin sida Lisa Aschan i Apflickorna, en betydligt kärvare och stramare film om två unga kvinnor i kamp på liv och död – i stort sett! – med varandra. Här handlar det om kontroll och undertryckande av känslor som maktmedel, att aldrig visa sig svag, alltid skaffa sig övertag och sedan utnyttja det.
Spelplatsen är ridhuset men traditionella romantiska hästfilmer har aldrig känts mer avlägsna. Med virtuos återhållsamhet och konsekvens skapar denna debuterande långfilmsregissör ett smärre mästerverk.
Jag saknar dig
Den unga publiken har dock visat sig undrande inför Apflickorna.
Och i stället föredragit en helt annan typ av film; en vars stora gester, utlevda känslor och mystiska undertoner fick en fullsatt biosalong att ljudligt hulka på barn- och ungdomsfilmfestivalen BUFF i våras.
Det var Anders Grönros Jag saknar dig, en efterlängtad filmatisering av Peter Pohls hyllade och vida lästa roman som bygger på den sanna berättelsen om Tina som mister sin tvillingsyster Cilla i en brutal bilolycka.
Det handlar om ofattbar sorg, om skuldkänslor och otillräcklighet, om avund, kärlek och identitet. Eviga frågor, stora frågor, som någon gång väcks inom oss alla men sällan med sådan kraft och så alla på samma gång som hos Tina.
Det bultande hjärtat
Att Jag saknar dig hyllats av så många unga festivalpubliker medan kritikerkåren varit sval eller i bästa fall avvaktande säger någonting om smakdiskrepansen mellan ”folket” och ”proffstyckarna”.
Men det säger också någonting – och någonting långt viktigare – om ett sug hos den unga publiken. Efter starka känslor. Efter allvar. Efter autenticitet. Hur vi vuxna än anstränger oss för att skapa film som ungdomar anses ”behöva” och ”gilla” är det alltid en sak som vinner över denna välvilja: det bultande hjärtat.
Det var det bultande hjärtat – då tillhörande en ung man med ett udda efternamn – som orsakade Fucking Åmål-hysteri för 13 år sedan. Och det är det bultande hjärtat – nu tillhörande en medelålders man med några fantastiska barnfilmer bakom sig – som får femtonåringar att falla i förlösande storgråt över Jag saknar dig.
Kanske säger det någonting om vår tids längtan efter allvar.
Malena Janson
filmforskare Stockholms universitet,
kritiker i Svenska dagbladet,
ledamot av juryn för Svenska kyrkans Ungdomsfilmpris i Malmö 2011
Mer av Malena om barnkultur på barnkulturbloggen.