Tillbringar förra veckan i Jerusalem med kyrkomedarbetare från Luleå, Linköping och Visby stift. Tillsammans med STI (Svenska teologiska institutet) gör vi fortbildningen ”Mellan Tel Aviv och Ramallah i kulturens tecken”.
Vi möter judiska och palestinska konstnärer inom litteratur, bildkonst, film och dans. Här är kultur inte grädden på moset, utan en fråga om överlevnad. På många sätt ligger man före oss. Därför åker vi dit för att se och lära och inspireras till mer kontextuell kulturteologi på hemmaplan.
Uppåt för israelisk film
Andra dagen träffar vi Amy Kronish, judisk filmvetare och livlig bloggare på feministiska portalen Lilith. Israelisk film upplever något av en renässans just nu och det mesta handlar så klart om ”situationen” som den kallas på judiskt håll. Vad ockupationen gör med medborgarna, vad det innebär för landet att en generation unga tillbringar 3 (män) respektive 2 (kvinnor) år vid checkpoints. Att utsikterna för en varaktig fred närmast försämras med tiden. Två axplock:
Rätten till en ”normal” död
Broken wings (2002) handlar om sorg, om rätten att få leva ett ”normalt” liv, dö en ”normal”, slippa vara hjälte. En flicka är på väg hem med sin pappa. De stannar vid vägen för att hon ska få kissa. Hon går långt för att inte bli sedd. Under tiden får pappan ett allergiskt anfall. När hon kommer tillbaka finner hon honom död.
Hur lever man vidare efter en sån till synes löjlig och onödig död? Han behövde hennes hjälp, men hon fanns inte där. Varför ropade han inte? Vad ska hon göra med skulden?
Säkerhetens förbannelse
Eran Riklis Citronlunden (2008) har gått på svenska biografer. Här gäller frågan om vad som kan göras i ”säkerhetens” tjänst. Vi känner igen problematiken från kriget mot terrorn. För att skydda det demokratiska västerländska samhället heter det att man måste inskränka vissa demokratiska rättigheter.
Här är det hustrun till en försvarsminister som bor granne med en palestinsk kvinna. Utgör citronlunden en säkerhetsrisk? Får man inte gå omkring i sin egen trädgård och lära känna sina grannar? ”Säkerheten” får absurda konsekvenser och livvaktens replik till hustrun väcker kusliga associationer: ”My job is not to think”.
Möte mellan kvinnor
Vi ser också en kortfilm från judisk/palestinska samarbetsprojektet Ir amim Jerusalem moments. 6 minuter om två kvinnor som möts på en busshållplats. Som aktualiserar hela konflikten. Dess komplexitet. Och dess absurditet. Vi Talar film – talar liv och filmen dröjer sig kvar länge i gruppen.
De två kvinnorna har varit och handlat. Både bär lika tungt. För en utlänning ser de ganska lika ut. Är man härifrån ser man direkt vem som är palestinier och vem som är israel, vilken muslimsk respektive judisk gren de tillhör. De trevar sig mot varandra, men mötet bryts när de tappar sina tomatkassar.
Rena tomater?
Den judiska kvinnan blir stressad. Hur ska hon veta vilka tomater som är koscher nu? Det blir invecklat, rena utfrågningen. Var har du köpt dom, på vilken marknad, av vilken handlare, heter han Youssef eller Youssuf?
Den judiska kvinnan är ortodox och under en viss del av året får man inte äta odla vissa grönsaker. Då är judiskt-odlade grönsaker inte kosher. Och då köper man av arabiskt-odlat istället. Hänger ni med? De gör dom knappt själva. ”My husband is so strict”, ursäktar den judiska kvinnan sig. De blir inga tomater för någon av dom.
Hoppet lämnas kvar?
Kassen med tomater får liksom inkarnera landet, splittringen eller hoppet som de lämnar efter sig. Två kvinnor som möts genom murarna. Som är gifta med var sin Ibrahim/Abraham. Som skils åt av ett system, som de inte rår på.
Kommer de att mötas en dag i ett annat land, med andra förutsättningar? Filmen ställer frågan och lämnar den öppen.
Mikael Larsson
handläggar för kulturfrågor