Direkt efter Amy Kronish möter vi palestinska fotografen, installations- och videokonstnären Raeda Sa’adah. I verk efter verk utforskar hon frågor om exil, främlingskap, kön, identitet.
Återkommande är brottningen mellan det partikulära (att vara muslim och arab) och det universella, allmänmänskliga. Vad är verkligt och vad är fiktion?
Dance with me
Hon har vandrat den långa vägen, som enda arabiska konststudent på israeliska och amerikanska universitet. Nu turnerar hon världen runt med sin konst. Allt är möjligt säger hon och gestaltar det t ex med installationen ”Dance with me”, där hon dansar med ett kranium. Lekfullt och med en helt annan klangbotten än i amerikanska filmer.
Hon har verkligen övervunnit mycket. Utan att bli bitter. Och satt mycket på spel. Inte för provokationens egen skull, eller för någon abstrakt princip. Hur pratar man om jungfruskap och hederskultur i Ramallah?
Gripande att höra henne berätta om den omsorg hon har för publiken, mottagarna. Ansvarstagandet i det mötet. Den väldigt långtgående process hon är beredd att gå in i. Lars Vilks känns extremt avlägsen här. Och irrelevant.
Halsbrytande bilder
Det är halsbrytande bilder hon skapar i sina installationer. Som tvingar oss att se verkligheten från ett annat håll. T ex när hon iscensätter sig själv som Mona Lisa mot en fond av israeliska bosättningar.
Eller reduktionen av människa till ting i konsumtionssamhället som hon gestaltar genom att gå omkring med en varukorg runt huvudet på en grönsaksmarknad.
Dammsugande Sisyfos
Eller den uppdaterade Sisyfosbilden av kvinnan som dammsuger öknen.
Allt annat än förutsägbart är detta. Bilderna sitter kvar länge länge. Har ni chans att se henne: Gör det!
Mikael Larsson
Handläggare för kulturfrågor