Den kritikerrosade israeliska filmen Walk on water (2004) tar sin början just i vattnet, på en båt. Genom kameralinsen ser vi en man med fru och barn. Solen skiner, himlen är blå. Havet bär och lyckan är där. Familjen är samlad och sonen ler.
I nästa scen vänder allt och gälla rop på hjälp når betraktaren. Därefter salta tårar utför pojkens kind. Hans pappa föll nyss ihop, död. Ännu ett offer för israeliske Eyal, agent i Mossad, den israeliska hemliga polisen. En likadan röd giftspruta, som mot filmens slut väljs bort, användas här för att döda. Det går att tänka om. Nya tankar om livet söker form, scen för scen, i Walk on water.
Slut på våldspiralen?
Frågor ställs till betraktaren om våldets spiral kan få ett slut. Genom varsamma dialoger och genuina möten, i Martin Bubers anda, leder regissören Eytan Fox oss sakta mot en alternativ livsväg. Bort från hämndens djävulska grepp. Själva titeln på filmen avslöjar något av filmens nav. Hopp om det tillsynes omöjliga: Att kunna gå på vatten. Och det vatten som får stå som bärare av detta hopp är inte vilket vatten som helst, utan just Dödahavets vatten.
Som ett koncentrat av landets alla tårar får detta vatten i filmen bära symbolen av hopp om nya livsvägar och nya val. För landet Israel/Palestina men framför allt dess invånare. Så ser jag på filmen efter att ha tillbringat sju dagar i det heliga landet i advent. Så vill jag välja se på Walk on water för att se en framtid.
Döden förenar
Döden finns som en gemensam och förenande erfarenhet i filmens olika gestalter. Därmed också gråten och smärtan när allt gått sönder. Döden har påverkat Eyals eget liv på ett genomgripande sätt. Hans hustrus död slog ner som en bomb. Ett självmord som bokstav för bokstav, genom ett brev, ger honom både motstånd och kraft att gå vidare.
Döden kommer aldrig som en isolerad företeelse, den är som få andra händelser i livet helt genomgripande och sorgen kan få bli det som hjälper oss att se oss själva i andra. Pojken som miste sin far och Eyal blir därför varandras projektioner på filmens vita duk genom kameramannens dubbelexponering av de två. Salta tårar hittar nu sin väg också genom ett mer fårat ansikte. No man is an island. Och med Bubers fortsatta tankar: Finns det ett Du finns det ett Jag.
Hopp och ansvar
Frågan om hur hoppet åter ska få fäste i en tårdränkt jord, är en bärande fråga inom mig när jag nu återvänt från Israel/Palestina och åter ser denna film på min hemmaplan. Hur kunde det bli så fel, oss människor emellan? Alla förutsättningar för ett gemensamt och gott liv fanns för bara några generationer sedan. Och hur kan motståndet mot resignation hållas vid liv?
För mig talar filmen Walk om water om alla människors ansvar att reagera på det vi ser. Att enskilt och gemensamt ta ansvar för våra erfarenheter och handlingar.
Vänskap med nazistanhörig
I filmen följer vi agent Eyal som trots sitt uppdrag tillåter sig bli vän med sitt fall. Han tillåter sig det förbjudna; att komma nära Axel Himmelman, barnbarnet till en gammal gömd nazistofficer. Den människa han har till uppdrag att döda (”before God takes him”), för att hämnas förintelsen. Om den vänskapen är möjlig då är allt möjligt ja, till och med att gå på vatten, tänker jag. Och när tyngdlagen väl är upphävd öppnar sig oceaner av möjliga vägar.
Regissören använder sig av tydiga bilder för hopp genom filmens resa mellan Tyskand och Israel/Palestina och många tabun och murar får ge vika. Visst måste det vara möjligt för kärleken att bryta ner murar? Visst kan nya band knytas mellan individer, familjer, religioner och nationer. Att murar kan falla blir Berlin den kanske tydligaste metaforen för och även om filmen landar i ett på ytan normativt heterohem i Israel är bottnarna fler än så.
Familjelycka?
Det är inte alls ett rosenrött skimmer över familjelyckan som knyter ihop filmen, snarare en relation som gestaltar ett fortsatt bärande av drömmar. En fortsatt, om möjligt ännu tydligare, längtan att göra drömmen verklig och sann. Att tillsammans med sin vän komma ut på ännu djupare vatten och erfara att det bär, där finns liv. Med andra ord är filmen, likt livet självt, inte tillrättalagt.
Agenten Eyals möte med nya människor ger mig hopp om att det oförsonliga ändå inte behöver vinna. Hatet kan vändas till något nytt. Axel väljer en väg han också. Inte alls utan skuld men hans fråga från filmens begynnelse får kanske ett svar. – ”Tänk på självmordsbombaren, han har också en familj.” Så sa han. Ja, vem som är ond eller god, skyldig eller oskyldig?
De frågorna besvarar inte Walk on water. Möjligtvis närmar sig filmen frågan om människans förmåga att göra både ont och gott och hur vi däri har ett ansvar att våga också det tillsynes omöjliga: Walk on water!
Ylva Leitzinger,
Studentpräst i Göteborg