Motvilliga soldater


Har lite svårt att släppa Israel/Palestina och ser några av de senaste årens måstefilmer från området. Här kommer tre snabba (som alla är tillggängliga i Sverige):

Självmordsbombarens mänskliga ansikte

Hany Abu-Assad’s Paradise Now (2005) är en nederländsk/israelisk/tysk/fransk samproduktion om två barndomsvänner som rekryteras till självmordsbombare. Ämnet är såklart kontroversiellt. Kan man förstå en självmordsbombare? Är han eller hon också en människa, som tvivlar på sitt uppdrag, som blir förälskad under sitt sista dygn i livet?

I en scen ska vännen spela in den konventionella videohälsningen med legitimeringen av dådet. Det är bara det att tekniken hackar och han måste göra om det tre gånger. Trosvissheten bryts ner till fragment, desperation. Det som blir kvar är hälsningen till mamma.

Nedmontering av språket

Tänker att det är samma nedmontering av religiöst/ideologiskt språk som i Tunströms Juloratoriet, när man soundcheckar Fader vår i kyrkan och språket framstår som betydelselös ljudmatta. Man önskar kanske att det ska finnas något fast att hålla i, men det gör det inte.

I mina ögon är Paradise Now en problematisering av konflikten. De två vännerna turas om att tro och att tvivla. Det finns inget förhärligande av dödandet. Inte heller något demoniserande av fienden. Filmen reser ett klassiskt etiskt dilemma: är det rätt att ta till våld när alla andra vägar är uttömda? (Och hur vet vi att alla vägar verkligen är uttömda?) Frågan har ställts många gånger förr och är befogat också nu.

Filmen fick inget stöd från Israeli film foundation och det skrevs skrivelser för att upphäva Oscarsnomineringen. Debatten som följde var bitvis mycket hätsk och polariserad. I och för sig inte konstigt eftersom det bokstavligen handlar om liv och död. Men som så många gånger förr är filmen bättre än debatten.

Världen ur ett kikarsikte

Samuel Maoz Lebanon (2009) utspelar sig under Libanonkriget 1982. Vi får se världen inifrån en israelisk tank. Fyra rädda soldater. Det är klaustrofobiskt. Ingen överblick. Han som sköter kulsprutan har inte varit i strid förut. Han tvekar. De förlorar en man. Det verkar inte finnas någon plan. De får nyckfulla order. Det är krigets vansinne.

Kriget skildras alltså genom ett kikarsikte. Detta begränsade synfält är vad den rädda och motvilliga soldaten ser. Formen skapar en koncentration på just detta, soldatens upplevelse. (Vi såg ett liknande grepp i Simon Stahos Dag och natt (2004) som utspelar sig i en bil. ) Allt annat reduceras till kuliss: politiken, offren. 

Lebanon uppfattades med rätta som en anti-krigsfilm.  Den israeliske soldaten framträder här inte som en hjälte, utan närmast som ett förvirrat offer för tragiska omständigheter som han inte kan påverka. Det är ett viktigt om än inte unikt perspektiv som i förlängningen väcker frågor om soldatens ansvar i krigsmaskineriet.

Kampen att minnas

Ari Folmans Waltz with Bashir (2008) handlar också om Libanonkriget 1982, närmare bestämt om massakern i Sabra och Shatila. Berättaren var på plats, men kan inte minnas vad som hände. Nu för han en kamp mot glömskan, åker runt till vänner som var där.

Liksom i Lebanon är formspråket synnerligen effektivt. Waltz with Bashir är något så ovanligt som animerad dokumentär. Den underliggande frågan om vad som är fakta och vad som är fiktion genomsyrar hela filmen. Kan vi lita på våra minnen, på våra drömmar?  

Förfrämlinggörande

Jag tillhör de som associerar animation med barnfilm. Här omkullkastar  formspråket mina förväntningar, och effekten blir ett främliggörande inför krigets fasa, men också inför ambitionen att söka sanningen. Går det över huvud taget? Nej det gör det inte, men vi måste ändå försöka.

Om Lebanon valde det begränsade perspektivet från väldigt nära håll, gör Waltz with Bashir tvärtom. Här befinner vi oss mycket långt ifrån, 24 år senare. Ur en kör av olika röster försöker berättaren förstå något som egentligen är för svårt att ta in. Och här duckas det inte för vare sig politik eller det personliga ansvaret.

Mikael Larsson. Fotograf: Kervin Tran.

Varje gång jag besöker Israel/Palestina inser jag alltmer hur mycket som inte förstår. Paradise Now, Waltz with Bashir och Lebanon skildrar tillvaron ur den motivilliga soldatens perspektiv. Det är tre synnerligen sevärda filmer som ytterligare komplicerar bilden.   

Mikael Larsson

handläggare för kulurfrågor

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *