Någon annanstans finns överallt


Det händer att vi fastnar i våra liv, inte kommer loss. Vi bor kvar i byn eller trakten där vi växte upp. När vi ser oss omkring är det samma människor som vi alltid sett, men vi känner inte längre igen oss själva. Drömmen om livet har liksom hamnat på undantag. Borunda är orten, där Hans Gunnarssons bok Någon annanstans i Sverige tar plats i Kjell-Åke Anderssons filmatisering.

Trasiga människor

Någon annanstans i Sverige. Mikael Persbrandt

I ett villasamhälle någonstans, var som helst, i Sverige lever några trasiga människor, som försöker uthärda sin tillvaro. Vägen går rätt igenom byn, ändå är det som om tiden stannat och som om alla fastnat i sig själva. Filmen går i en grågul färgskala med snöslask som täcker gator och gräsmattor, moln som hänger gråtunga och bybor som knappt hälsar på varandra. Varje människa, en egen värld med tusen mil till äkta närhet och glädje.

Det har begåtts ett brott, någon har blivit dödad. Händelsen och en spänningsskapande musik av Trond Bjerknæs driver handlingen framåt, men det är karaktärerna som skapar innehållet. I en ”short cuts”-liknande historia med ögonblicksbilder sammanvävda till ett vardagsdrama möter vi den alkoholiserade Lotto-vinnaren Åke (Peter Andersson), som köper sex av sin tonårskärlek Anki (Marie Richardsson.)

Hårfrisörskan Anneli (Helena Bergström) dränker sig i sprit på pizzerian innan hon vågar ta bussen hem för att försöka hålla sin våldsamma man (Magnus Roosmann) på avstånd. Stockholmsparet (Mikael Persbrandt och Sofi Helleday) besöker föräldrarna (Sten Ljunggren och Meg Westergren) för att fira pappans 70-års-dag. De möts av en halväten smörgåstårta och en kväll framför tv:n med cigaretter och sprit.

Tomt och ensamt

Det är ödsligt, tomt och väldigt ensamt. Småkriminelle Krille (Jonas Inde) återvänder för att ta revansch, men allt går fel. Vittnet till mordet (Björn Gustafsson) förstår inte polisens frågor och berättar en helt annan historia. Och killen med de gula hörlurarna (Peter Lorentzon) ser allt, men lyssnar bara inåt och får till slut nog och bara springer och springer.    

En del av Sverige, en del av oss, av vår hembyggd och historia – som det ser ut när många av oss ”åker hem”.  Ett Sverige med stumma ansikten som kikar ut genom fönstren på sina mexitegelvillor och halvrenoverade träkåkar. Trädgårdar med gamla bilar och trädgårdstomtar. Skinnsoffor i kallt upplysta vardagsrum, halvtömda vinflaskor och kök med smutsgula skåpluckor.

Verkligt och befriande

I allt det dystra gör skådespelarna en bedrift. De smälter in i de autentiska miljöerna och blir väldigt vanliga, vi är hemma hos dem på riktigt. Det känns verkligt och det är befriande. Den längtan som sipprar igenom det osminkade, kladdiga, trevande och torftiga berör. Människor som vill, men som till synes är på flykt från sig själva och därför oförmögna till förändring.

Vardagens vedermödor ligger som ett grått nästan ogenomträngligt dis över bygden och filmen. Blickar når inte fram och undertexterna i samtalen är så starka att personerna exploderar.  Kanske skulle vi kunna stanna och konstatera att det här är en film, som inte har något försonande eller vackert att berätta, men det finns en humor, en glimt i ögonvrån som klingar Roy Andersson.

Inte minst hos Sussie Eriksson, som gör ett varmt porträtt av Konsumkassörskan Britta. Hon går en kvällskurs i engelska och för att få användning för sina språkkunskaper kan hon inte stanna kvar. När hon ger sig av får hon sällskap. Där finns hopp och möjligheter.

Tröst i dikten

Djup och tröst hittas också i diktcitat. Hårfrisörskan Annelie hämtar kraft ur titeln på Olof Lagercrantz Gunnar Ekelöf-biografi: ”Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma”, ord som hon upprepar gång på gång.  Den insikten blir så stark för henne att även hon måste få till en förändring.

Borunda och karaktärerna hänger kvar. Människor vi träffat, träffar, som kanske ibland är vi själva, när vi behöver påminna oss om att livet kan vara större.

Kajsa Wiktorin

skribent och kulturproducent av konst- och filmprojekt för ungdomar, Stockholm, juryledamot för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2010

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *