Visst fokus på barn och unga under gårdagens guldbaggegala. Genom Apflickorna, Play och Las Palmas.
Apflickorna
Apflickorna blev kvällens stora vinnare med tre statyetter: bästa film, manus och ljud. Filmen har hyllats på festivaler runtom i Europa och filmen var även nominerad till Svenska kyrkans ungdomsfilmpris i våras. Där man dock inte nådde ända fram. Malena Janson, som satt med i juryn, tipsade om filmen här så sent som i december, ”Ungdomsfilm med bultande hjärta”.
Apflickorna handlar alltså om maktspelet mellan två tjejer som tränar i samma Voltigelag. Det är en originell film. Kärv, stiliserad, obehaglig. Absolut sevärd, och möjlig som utgångspunkt för ett samtal om makt och hierarkier i vänskapsrelationer. Här sprängs gängse normer för vad det innebär att vara ung kvinna. Men det är inte en film som utan ansträngning ”kan tolkas i ljuset av evangeliet”, som ett av våra kriterier lyder.
Play
Ruben Östlunds Play kammade hem två insekter, bästa regi och bästa foto. Även här handlar det om maktlek bland barn och unga, fast nu med fokus på etnicitet och klass. Skrev ett inlägg om filmen här i november (Gastkramande maktlek.)
Filmen satte igång en våldsam debatt om integration, mångkultur och konstnärens ansvar. Där bl a Jonas Hassen Khemiri skrev en poetisk betraktelse i DN över filmens komplexitet. Som twittrades sönder och rycktes ur sitt sammanhang. Synd eftersom filmen förtjänar ett seriöst samtal.
Det ska vi försöka bidra till genom ett panelsamtal på Världens fest i Malmö i början av september. Under rubriken ”Makt, lek och politik” leder domkyrkokaplan Lena Sjöstrand ett samtal med Julia Jarl, festivalproducent på BUFF (Barn- och Ungdomsfilmfestivalen i Malmö) och Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenska Dagbladet. Frågeställningen gäller hur världspolitiken syns i barns lekar och vilket ansvar vuxenvärlden/konstnären har att förstå och gripa in?
Las Palmas
Johannes Nyholm fick baggen för bästa kortfilm med sin Las Palmas. Obetalbar crossover med dockteater om en turistbaby som trashar en bar i ett semesterparadis. Vansinnigt roligt. Med lite god vilja också politiskt med udden mot Nords bristande kulturella kompetens eller vanligt hyfs.
Därutöver en stänk olust: är det OK att skratta åt ett barn på detta viset? Men 1-åringen äger scenen utan tvekan. Kolla själva! Har gått i SVT i höst och lär komma tillbaka.
Mikael Larsson
Handläggare för kulturfrågor