Bland Egyptens kopter är det många som menar sig ha sett jungfru Maria. Kan man göra film om det? Namir Abdel Messeeh gör ett försök och det resulterar i festivalens hittills lekfullaste bidrag, La Vierge, Les coptes et moi.
Namir är uppvuxen i Frankrike och betraktar sig som sekulariserad. Men vill försöka förstå fenomenet Mariauppenbarelser.
Att han själv inte är övertygad om att de är sanna stänger givetvis många dörrar. Att det också är en personlig uppgörelse med hans eget ursprung komplicerar arbetet. Men ger det också laddning.
Iscensättning
Det som skulle bli en dokumentär med ögonvittnen förvandlas till en iscensättning av en uppenbarelse som involverar hela byn. Det är inte alls vanvördigt utan ömsint.
Bybornas inledande skepsis förbyts snart till entusiasm. Att iscensätta blir ett sätt att försöka förstå, ett utforskande inifrån.
Filmskapande
La vierge… är också i högsta grad en film om filmskapande. Tycker att metaperspektivet ofta kan bli ansträngt. Men här är det verkligen relevant. Och roligt. Det tillför en självkritisk dimension. Att filmen inte blev vad han tänkt sig.
Vi får vara alltså med om misslyckande. När franska producenten avbryter samarbetet. När han blir utskälld av modern (innan hon tar över som demonproducent).
Humor och helighet
Ska man närma sig människors upplevelse av det heliga passar det väldigt bra att inte vara alltför säker på sin egen position.
Humor passar också bra. Om man, liksom i Flimmer, skrattar med och inte åt varandra. Om det bottnar i en ödmjukhet om hur små vi är, inför livets stora mysterier.
Mikael Larsson
handläggare för kulturfrågor