Birgitta Stenbergs egna historier finns i hennes böcker, många är självbiografiska. Dokumentärfilmarna Lisa Belfrage och Marianne Gustavsson skapar med dokumentären Alla vilda en ny historia, genom att filma en resa tillbaka i tiden, som lika mycket handlar om Birgitta idag.
Den nykomponerade, lite slamriga musiken, av Goran Kajfes och David Österberg förstärker känslan av nutid i filmen. Vi följer med till Carmel, Rom, Paris och New York och träffar några av Birgittas älskare, älskarinnor och vänner från förr – några av de vilda, som fått henne att känna sig levande. Alla har blivit äldre, men själv verkar hon omärkt av tiden.
80 bast
Birgitta Stenberg föddes 1932. Hon är idag åttio år, men kvinnan i filmen, som är Birgitta, bär mörka solglasögon och kör fort utmed den västamerikanska kusten. Nästan som hon såg ut som ung på 50-talet, när hon driven av en stark frihetslängtan, lämnade Sverige för att komma bort från omvärldens förväntningar och konventioner.
Hon ville leva sitt eget liv och hittade det hos vagabonder, poeter, missbrukare och konstnärer. Hon älskade med kvinnor och män, provade droger, utforskade sin sexualitet och lät lust och passion driva livet vidare.
I detta, bland dessa människor, påbörjade hon också sitt skrivande – det viktigaste i livet. Det fanns de i hennes omgivning, som inte klarade sig, men Birgitta tycks inte ha gjort sig illa. Hon ville bli berörd, lät sig beröras och utsatte sig medvetet för den verklighet hon ville skriva om.
Med nuet närvarande
I filmen glider Birgitta med kosmopolitisk vana in på barer och småpratar på franska, engelska eller italienska med främlingar – som kan bli mer än så. Hon verkar inte ha fastnat i dåtiden, i drömmen om ungdomen och inte heller i någon schablonartad bild av en äldre kvinna.
Hon gör som hon vill, ung såväl i kropp, själ som i hjärta håller hon nuet och sin starka frihetslängtan levande. Ingen och ingenting tycks henne främmande. I den blåa blicken finns något längtande och uppfodrande.
50-talsromantik
Romantiska tidstypiska bilder och porträtt från 50-talet varvas med möten med samma människor idag, sextio år senare. Tiden har gått, men finns ändå kvar. I ett hus i Kalifornien träffar Birgitta konstnärinnan Peggy. En sekund på stranden lutar de sina pannor mot varandra och den gamla kärlekshistorien glittrar till.
Operasångerskan Isabella säger att hon aldrig skulle kunna leva öppet som homosexuell i Rom och vi anar att livet nästan gått henne förbi. Den brittiske författaren Richard skämtar om sig själv och kvinnorna i hans liv som alla valt friheten framför honom.
I stället för att träffa Chuck, som inte längre lever, besöker Birgitta hans partner i en lägenhet som ”luktar” instängd och ensam. Alla har blivit äldre och stråk av sorg drar genom livet, men inte hos Birgitta. Hon skyms inte av sentimentalitet utan biter av med självironi och rättframhet.
Hon vänder sig inte om
Första bilden i filmen visar ryggen på en naken Birgitta som vaknar i sin säng. Där är hon, vi får komma nära, men inte veta allt. En fördjupning med besvärliga frågor om livets svarta sidor hade gjort en annan film.
Finns det några psykologiska ärr, så anar vi dem, men de visas inte. När filmen slutar är det också ryggen av Birgitta vi ser. Hon försvinner med sin röda rullväska mellan husen på ön Åstol.
Hon säger att hon hittat hem i den gamla strukturen som finns där, men vi får inte följa henne hem. Hon är Birgitta, kvinnan som själv vill bestämma om hon ska stanna eller gå.
Hon, som är en förebild för så många, inte minst för unga tjejer och kvinnor, som behöver någon som hon som bereder vägen. Det finns inget att skämmas för, varken som kvinna, ung eller gammal!
Filmen premiärvisades den 9 mars på Tempo dokumentärfestival.
Kajsa Wiktorin, Stockholm