Det var i mitten av mars som en enad jury valde filmen The giants till årets vinnare av Svenska kyrkans ungdomsfilmspris. Juryn bestod av två representanter från Svenska kyrkan, pedagog Nils Lundström och präst Beatrice Lönnqvist och två regissörer, Alexandra Therese Keining och Erik Bäfving.
Stillhet och absurditeter
Anslaget gjort ett väldigt starkt intryck på mig. Det var stilla, inte hotfullt och mycket vackert. Ett intryck jag behöll genom hela filmen. Två bröder är lämnande åt sig själv i ett stort hus, de slår följe med en kompis och genom att samarbeta löser de den ena absurda situationen efter den andra.
De tre pojkarna är lämnade åt sitt öde, bortom vuxnas konventioner och tyckanden. De lever i en utsatt situation som ibland blir skrämmande, men värmen och kärleken mellan de tre pojkarna gör att jag inte upplever filmen som hotfull. Filmen påminner om filmen Stand by me, både till sin ram och innehåll.
Kanske bidrar pojkarnas skratt till min upplevelse av filmen. För fnissa och skratta det kan huvudrollspersonerna i den här filmen. Pojkarna har inga pengar och hyr därför ut sitt hus till några tvivelaktiga personer. De tvingas då bo i ett hus som faktiskt rasar samman (!), en utmaning som pojkarna tar sig an med kreativitet och skratt. Likt David som besegrar Goliat besegrar pojkarna det som tycks dem övermäktigt.
Naturen spelar en roll
Pojkarna söker sig hela tiden till naturen och finner sig hemma i den. Naturen är storslagen, inte helt olik Vattnadal i Tolkiens ”Sagan om ringen” . Naturskildringarna bidrar också till känslan av att berättelsen är en saga.
Frukosten som en bild av paradiset
Vid två tillfällen tar pojkarna sin flykt till en ensamstående kvinna som lever tillsammans med sin dotter. Det finns en underbar scen som utspelar sig i kvinnans kök där nybakat bröd, marmelad och varm dricka står uppdukat på bordet och pojkarna sitter med dottern för att äta frukost. Det är som en bild av paradiset. Men pojkarna tror att om de stannar kommer deras välgörare att råka illa ut och det vill de inte, så de säger nej till det goda och återvänder till ovissheten i naturen.
I väntan på mamman
Det finns en länk till verkligheten och det är en mobiltelefon som mamman till bröderna ibland meddelar sig via. Särskilt den yngste pojken väntar ständigt på mammans samtal men likt Godot kommer hon aldrig hem. På ett befriande sätt hanterar pojkarna även den situationen.
Se den!
Filmen har många intressanta spår att diskutera kring – se den därför när den kommer till en bio nära dig!
Beatrice Lönnqvist,
stiftsadjunkt för konfirmand- och ungdomsfrågor, Stockholm
ordförande i juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012