Archive for april, 2012

Biskop med skottsäker väst

Apr 24

LOVE FREE OR DIE skildrar en av de kanske djupaste konflikter en troende människa kan ha. Kärleken till Gud och kärleken för sin livspartner.

Är man dessutom som Gene Robinson den första öppet homosexuella biskopen i anglikanska kyrkan så fördjupas problematiken ytterligare. Så pass att han är tvungen att bära skottsäker väst och leva med dödshot varje dag.

Inget lyckligt slut

Love free or die

Nu är LOVE FREE OR DIE ingen påkostad Hollywoodproduktion med lyckligt slut. Det är en kontroversiell dokumentär som skildrar den pågående debatten i amerikanska kyrkor om huruvida HBTQ-personer är jämlika med heterosexuella i Guds ögon.

Regissören Macky Alston följer under en längre tid Gene Robinson genom hans historiska resa, men ger oss också inblick i hans privatliv med livspartnern Mark.

Under dokumentären berättar Gene, som kom ut på 80-talet, hur han under en längre tid varit gift med en kvinna som han senare fick två döttrar med. 1987 träffade han Mark och deras förhållande har växt sig starkt under tjugofem år tillsammans. Hela tiden har Genes kristna tro och stödet från familjen, sina döttrar och sin före detta hustru, stärkt och hjälpt honom i hans kamp för HBTQ-personers erkännande inom kyrkan.

Anklagad för kätteri

För det är en kamp. En av de starkaste stunderna i dokumentären är när Gene äntligen få tala på Lambeth Cenference 2008 i England efter att ha blivit utfrusen av ärkebiskopen av Canterbury från att delta i ceremonin. Brittiska präster förbjöds att låta Gene predika i deras kyrkor men en (1) modig präst öppnade upp sin kyrka för honom. Mitt uppe i hans predikan om rädsla och vad den gör med människan blir han brutalt avbruten och chockerande nog anklagad för kätteri.

Gene ifrågasätter aldrig sin starka kallelse eller sin kärlek till Gud. Dock upplever jag att han gradvis blir mer och mer besviken och kritisk till kyrkans starka roll angående homofobi. Jag förstår också vikten av hans envisa kamp när han senare bjuds in till Episcopal General Convention, där kyrkans ställning för eller emot homosexuella biskopar samt samkönade vigslar diskuteras.

Historisk touchdown

Gene är inte heller ensam om sin kamp. Förutom hans egen berättelse får vi också ta del av kollegorna, de två biskoparna Eleanor Mclaughlin och Otis Charles som båda är gay. Den ena vågade äntligen komma ut efter år av påtvingad tystnad från kyrkan. Den andra får vi se gifta sig med sin partner i ännu en historisk touchdown.

Faktiskt så känns hela dokumentären som en ständig påminnelse om hur långt det är kvar till den jämställdhet inom kyrkan som Gene och hans kollegor kämpar för. Att det handlar mer om människan och kärnan av den humanitet som vi alla är beroende av.

Alexandra Therese Keining. Foto: Karl-Henrik Edlund

Och det är här som regissören Macky Alston och LOVE FREE OR DIE verkligen lyckas beröra på djupet, oavsett religion eller sexualitet.

LOVE FREE OR DIE vann senast Special Jury Prize Documentary 2012 på Sundance Film festival i början av året.

Alexandra Therese Keining

Regissör, Malmö

Ledamot av juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012

 

 

 

Filed Under: krönika

Med kameran som vapen

Apr 23

Vem man än talar med i vimlet på Existentiell filmfestival i Falun så får man reflekterande kommentarer om film och samhälle. Det är tydligt att både medverkande och publik har ett engagemang i sin festival.

Jag skriver ”sin” eftersom det är tionde året i rad som festivalen arrangeras. Entreprenörerna bakom är en grupp forskare och folkbildare. Festivalräven, som han kallas, är lektorn i religionsvetenskap Tomas Axelson.

Det öppna samhället

Årets övergripande tema var ”Det öppna samhället”, vilket är formulerat med inspiration av Karl Poppers epokgörande bok Det öppna samhället och dess fiender. Det gick som ett tema i filmer som Gudar och människor; Nader och Simin – en separation; The Social Network; Play och Snön på Kilimanjaro för att nämna några.

Nader och Simin - en separation

I samtalet om Nader och Simin – en separation, mellan Parvin Ardalan, iransk kvinnorättsaktivist, och Tomas Axelson, lyftes en hel del slöjor.

Den prisbelönta filmen skildrar en grupp iranska kvinnor och män utifrån två äktenskap som av olika omständigheter hamnar i en nästintill olöslig konflikt.

Berättelsen avslöjar kulturella värderingar och maktstrukturer. Somligt i konflikten är öppet, såsom den rättsliga processen, medan annat är dolt under ytan.

I det efterföljande samtalet med Ardalan var det just dessa dolda underliggande mekanismer i konflikten som hon lyckades göra synliga. Hur kvinnor förväntas bete sig gentemot sina män och hur samhället lyckas konservera attityder som försvårar de mellanmänskliga relationerna.

Idylliskt om utsatthet?

Snön på Kilimanjaro

I samtalet mellan Göran Rosenberg och Jayne Svenungsson om Snön på Kilimanjaro gjorde Svenungsson en skicklig analys utifrån teologiska och filosofiska aspekter på människans utsatthet. Regissören Guédiguian är sedan länge en av hennes favoritregissörer. Det bidrog till den särskilda fördjupning av filmen som hon serverade.

Till hans storhet hör att han lyckas skapa komplexa dramer om relationer som förmedlar en känsla av socialrealism utan att förlora värmen och humorn i gestaltningen. Bland publiken fanns det detta till trots några som hade svårt med slutet som de uppfattade som alltför idylliskt: så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Publiksamtalet bidrog med flera vändningar i tolkningarna av filmen, vilket förstärkte intrycket av Guédiguians intentioner att gestalta livet som komplext. I livet är människor, som Svenungsson belyste, inte bara tragiska offer för omständigheterna utan också fria att förvalta sin lott i livet.

Kameran som vapen

I samtalet mellan Göran Greider, Erik Gandini och mig själv var det inspirerande att upptäcka hur vi analyserade filmen både lika och olika (seminariet ”Våld, humanitet och avhumanisering”).

Som regissör tolkade Gandini dokumentären Armadillo utifrån konstruktionen av budskapet om de danska soldaterna som skickades till Afghanistan: ”musiken gör grabbarna mer betydelsefulla än vad de är”. Valet av perspektiv och iscensättning är en värdering, vilket är en fråga som har kommit att diskuteras mycket när det gäller Ruben Östlunds Play.

Vilket motiv hade regissören Metz Pedersen i förhållande till de danska trupperna och till försvarsmakten? En i publiken undrade klokt vad Pederson hade klippt bort för att få visa den. Kameran, argumenterade jag, blir ett vapen i produktionen av det som visas.

Kameran är aldrig neutral utan en del av ett virtuellt krig när den används i krigets sammanhang. Göran Greider menade att det som kameran visar är så makabert att ”alla humansistiska ansträngningar strandas”.

Ständigt samtal

Susanne Wigorts Yngvesson

En av de stora fördelarna med en mindre festival är att man som gäst lätt får kontakt med andra som också är där för att se och analysera film.

På de stora festivalerna i Göteborg och Stockholm har man samma koncept med film och seminarier som här i Falun, men vad denna lilla festival med cirka 170 besökare lyckas med, är att skapa en atmosfär av ett ständigt pågående samtal.

Man kliver in på festivalen och befinner sig sedan i ett tillstånd av filmupplevelser som präglar inte bara samtalen och filmvalen utan också atmosfären under måltiderna och i minglet.

Susanne Wigorts Yngvesson

Lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm

Filed Under: krönika

Melancholia i Gamla Enskede

Apr 18

Melancholia, Lars von Trier

Nu på söndag 22 april Kl 15-18.30 visas Lars von Triers apokalyptiska Melancholia i Triangelkyrkan i Gamla Enskede (Stockholmsv 18, T-bana Sandsborg).

Fri entré. Efter filmen blir det fika och samtal enligt Tala film – Tala liv.

I höstas hade vi en serie inlägg om filmen här:

Triers melankoli (23/9, Mikael Larsson)

Melancholias apokalyps (27/9, Hanna Stenström)

Allt tar slut – om von Triers moraliska ansvar (30/9, Jonas Ideström)

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet

Krig, migration och facebook i Falun

Apr 17

På torsdag inleds den 10 årgången av Existentiell filmfestival i Falun (19-20/4). Årets tema är ”Det öppna samhället – gränser, konfrontation, anpassning”. Man bjuder på filmer som olika sätt handlar om konflikter kring identitetsfrågor, om hur individ och samhällsstrukturer utövar våld mot varandra.

Det handlar om krig (Gudar och människor och Armadillo), nära relationer (Nader och Simin – en separation, Black Swan), integration och migration (Play, Mannen från Le Havre) och sociala medier (The Social Network).

Seminarier om våld

Susanne Wigorts Yngvesson

Under torsdagen blir det seminarium om ”Våld, humanitet och avhumanisering” med filmaren Erik Gandini (Videocracy, 2009), teologen Susanne Wigorts Yngvesson (etik, Teologiska högskolan Stockholm) och författaren och chefredaktören för Dala-Demokraten Göran Greider.

Ruben Östlunds Play handlar om våld mellan barn från olika samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund. På fredagen samtalar regissören med författaren Maria Küchen under rubriken ”Stereotyper och anpassning”. (Filmen visades nyligen under passionsfilm i Hedvig Eleonora).

Våld i konstens namn handlar det om i The Black Swan. Lisbeth Gustafsson (bitr förbundsrektor Bilda) samtalar med genusvetaren Bo Parbring och koreografen Efva Lilja under rubriken ”Självbild och disciplin”.  

Snön på Kilimanjaro

Färskaste filmen är Snön på Kilimanjaro som hade svensk biopremiär för bara några veckor sedan. En film om den ”goda människan”, där teologen Jayne Svenungsson (systematisk teologi, Teologiska högskolan i Stockholm) och författaren Göran Rosenberg efteråt samtalar under rubriken ”Samvetets röst och det öppna samhället”.

Två personer har rollen som ”reflektörer”, vilket betyder att de samlar intryck under festivalen och får sista ordet på fredagen. I år är det filmaren Stina Gardell, som bl a producerat Mammas comeback (2011) och författaren Ola Larsmo.

Smygstart och eftersits

Man smygstartar festivalen redan på onsdag med masterclass om Filmklippning där Martin Hunter ( bl a Stanley Kubricks Full Metal Jacket) och Sylvia Ingemarsdotter (bl a Ingmar Bergmans Fanny och Alexander) medverkar.

Tomas Axelson

Lördagen den 21 april anordnas ett öppet panelsamtal under temat ”Filmens roll i samhället – samhällets roll för filmen” med bl a regissören Maria Blom (Masjävlar 2004) och Tomas Axelson, (lektor i religionsvetenskap Högskolan Dalarna och en av arrangörerna). Som lämpligt nog är öppet för ”allmänheten”.

Ser ut som att den småskaliga men betydelsefulla festivalen laddat för många riktigt intressanta filmsamtal.

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet

Kärlek som motståndsrörelse

Apr 16

I lördags morse såg jag två dokumentärer om kärlek. Först Ingen man i sikte av Mette Aakerholm Gardell och sedan Love during wartime av Gabriella Bier. Den senare ligger bara kvar några dagar till på svtplay, så om du vill se den får du skynda dig.

I Ingen man i sikte får vi följa lesbiska kvinnor i tre generationer, och som därmed levt med att vara lesbisk i olika tider, och mött olika frågor och fördomar. Är det viktigt med etiketter, och vem bestämmer i så fall den, omgivningen eller jag själv. Och får jag bara vara och leva som jag vill eller är allt politik?

Palestinsk-israelisk kärlek

I Love during wartime möter vi Jasmin och Assi, hon israel, han palestinier. De blev kära och gifte sig, men får inte leva tillsammans. Han får inte bo i Israel och Jasmin kan bara få tillfälliga papper i Palestina, och så kan man inte leva.

De söker en fristad i Tyskland. Jasmins mamma föddes där under nazitiden. Men Jasmin får inte arbetstillstånd. Situationen tär hårt på deras relation och på relationerna till nära och kära.

Kärlek ingen privatsak

Kanske är kärlek och vem vi älskar inte något privat, utan istället något som kan ställa tysta konventioner på ända, ifrågasätta lagstiftningar och på det sättet påverka samhället.

Sara blom. Foto: Malin Kwick

”Att välja kärlek är att vara del av en motståndsrörelse” har jag sagt i vigseltal ibland. Och i dessa båda filmer blir det tydligt.

Att välja kärlek betyder något för världen, både när det gäller de nära relationerna och i förhållande till alla människor vi möter.

Sara Blom

präst i Svenska kyrkan, leder Tankesmedjan Areopagen

Filed Under: Filmtips

Tomboy – en film om identitet

Apr 15

Den franska filmen Tomboy visades på BUFF Filmfestival och går nu på flera biografer i Stockholm. Det är en ömsint film om att växa upp, identitet och syskonkärlek.Filmen är mycket sevärd och kan med fördel ses i ungdomsgrupper men också i samtalsgrupper.

Hon väljer att vara pojke
Laure är tio år och van att flytta. När hon återigen kommer till ett nytt sammanhang med nya grannbarn och de tar för givet att hon är en pojke, spelar hon med.

Genom att testa olika förhållningssätt, kläder och sätt att vara får Laure tillfälle att prova olika identiteter. Hon trivs med sina nya kompisar och med sin skapade identitet.

Syskonkärlek
Jag tycker att de starkaste scenerna är dem mellan Laure och hennes yngre syster. De har en varm och nära relation. Systern är också den första att upptäcka Laures dubbelspel.

Men hon är lojal och förstärker med glädje sin syster i hennes nya identitet. Hon stöttar hennes också när mamman tvingar Laure att avslöja sin lögn.

Användbar

Beatrice Lönnqvist. Foto: Björn Lönnqvist.

Tomboy är en användbar film i ungdomsgrupper, konfirmandgrupper och andra samtalsgrupper.

Den är kort, 84 minuter och den berör starka ämnen som identitet och förväntningar på hur man är som tjej och kille. Det finns många scener att känna igen sig i och fundera vidare på.

Beatrice Lönnqvist

stiftsadjunkt för ungdoms- och konfirmandfrågor, Stockholm

Filed Under: Filmtips

Kvällens premiärer

Apr 13

Ikväll är det biopremiär för Sara Broos dokumentär Naken för dig om konstnären Lars Lerin, som Kajsa Wiktorin recenserade här (Alltför naken dokumentär) och som var nominerad till Svenska kyrkans filmpris i Göteborg tidigare i vår (Filmfesten har börjat). Filmen går bl a upp i Västerås, Lund, Uppsala, Göteborg, Stockholm och Sunne (16/4).

Danska upplysningsdramat A Royal Affair med Mads Mikkelsen och Alicia Vikander går också upp ikväll. Filmen vann  dubbla björnar i Berlin (manus och bästa manliga skådespelare). Den svenska kritiken är halvljum och jag förstår varför (Drömmen om ett nytt liv).

Trevlig helg!

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet

The passion revisited

Apr 9

Jag tillhör de som avskräcktes av debatten om Mel Gibsons The Passion of the Christ (2004). Varför utsätta sig för två timmars extrem sadism? Men i år tyckte jag ändå att det var dags att ta tjuren vid hornen. 

The passion of the Christ

Skulle det gå att se något annat än objektiv försoningslära och obskyra sektreferenser? Skulle det fungera att se den som en film och inte som ett politiskt manifest? 

Goda romare och onda judar

Men jag måste säga att det var svårt. Första kvarten etableras en oerhört stereotyp bild av det judiska ledarskapet som korrupt och blodtörstigt. Kontrasten mellan den romerske ståthållaren Pontus Pilatus och den judiske ledaren över Galiléen, Herodes  Antipas, är brutal.

Pilatus vill göra rätt. Vi får se hur han kämpar och våndas över sitt beslut i långa ljusa närbilder på hans ansikte. Pilatus framställs som en inkännande, human furste som ingående resonerar med sin fru om de etiska dilemman som han möter i sitt arbete.

Herodes däremot. En pajas med peruken på sned. Skildras i mörka sexuellt dekadenta miljöer helt i enlighet med antisemitiska schablonbilder. Är han intresserad av att seriöst förhöra Jesus och bilda sig en egen uppfattning om honom? Verkligen inte. Han vill bara fortsätta med sitt festande. Suck.

Sällan har väl maktens representant kommit så lindrigt undan. Pilatus hustru kommer t o m med en gåva till Jesu mor efter pryglingen, en vacker linnéduk att torka blodet från marken med. ”Vi ville inte detta” liksom. Att soldaterna är bestar, men deras chef godhjärtad? Funkar inte på mig tyvärr.  

Autentiska miljöer?

Gibson använder flera stilgrepp för att skapa känslan av att det här är på riktigt. T ex att skådespelarna talar arameiska, hebreiska och latin. Jag tycker att det låter stolpigt, teatralt.

En annan sak är det rödbrunaktiga ljuset. Det är inte svartvitt. Inte heller färg. Utan något annat, främmande. Språket och ljuset fyller en närmast exotiserande funktion skulle jag säga. Som att det här inte  utspelar sig i denna världen.

Den lidande kroppen

Och våldet sedan. Hur mycket tål en människa egentligen? Väldigt mycket om man är man i en Mel Gibsonfilm. Det är den lidande Jesus vi får se.

Pryglingen hos Pilatus är enormt utdragen. Alla olika piskor ska förevisas. Och golgatavandringen. Gång på gång faller Jesus till marken. Det är för tungt. Han orkar inte.

Och det är den frågan som Satan ställer i Getsamene inledningsvis. Kan en man bära världens alla synder?  

Våldet i centrum

Men det är inte de stora frågorna utan våldet som står i centrum i Gibsons passion. Det är de sista 12 timmarna av berättelsen vi får se, från Getsemane till döden, med uppståndelsen enbart som antydan.

Det görs tillbakablickar till Jesu liv och undervisning. Men de är få och sparsmakade. Mest effektiv är interfolieringen av den sista måltiden, där vi bokstavligen ser Jesu kött för oss utgivet gång på gång på gång.     

Gibson gestaltar ondskan och den manliga kropp som heroiskt tar emot och ensam övervinner allt. Jag skulle säga att The passion har mer gemensamt med Gibsons efterföljande Apokalypto (2006, våldsorgie om mayaindianerna) än med andra Jesusfilmer.

The passion – ett fenomen

Det finns mycket att säga om The passion och det har skrivits hyllmeter om filmen sedan den kom. Om dess försoningsteologi. Om dess bibelanvändning. Om dess betydelse för freden i mellanöstern. Om dess exempellösa ekonomiska framgång.

Mikael Larsson. Fotograf: Kervin Tran.

Jag får konstatera att jag inte lyckades i mitt uppsåt att se The Passion som film rakt upp och ner. Det politiska slog emot som en tsunami.

Inget jag kommer att vilja visa barnen en framtida påsk när de har åldern inne. Tur att det finns några fler Jesusfilmer att välja på.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: krönika

Play som Golgatavandring

Apr 5

När jag sätter mig i Hedvig Eleonora kyrka för att se filmen Play (4/4) är det med blandade förväntningar. Vi befinner vi oss mitt i stilla veckan och påskens drama om meningslöst lidande, sadistiskt våld och död närmar sig.

Play. Foto: Marius Dybwad Brandrud

Passionsfilm är temat, så jag anar en stund av allvar. Jag vet också att filmen har debatterats livligt och väckt starka reaktioner. Framför allt är det författaren och programledaren

Alexandra Pascalidou som väckt debatten om huruvida filmen kan uppfattas som rasistisk och som att den befäster stereotypa bilder. Alexandra är där denna kväll för att efter filmen dela med sig av sina reflektioner.

Några går

Filmen rullar igång och efter en ganska långsam inledning, reser sig några i publiken upp och går. Kanske är kyrkbänkarna för hårda, kanske är språket för grovt, eller så är temat för provocerande?

I den sakrala miljö vi befinner oss i ser jag filmen som en tydlig golgatavandring. En tröstlös vandring med förövare och offer mot ett ovisst slut. En vandring som är just så skavande och smutsig som passionsberättelsen lätt undgår att vara i våra många gånger tillrättalagda kyrkliga miljöer.

Barn som hotar barn, avhumaniserande maktspel, våld och förnedring. Glimtvis i berättelsen visas en tågresa från Malmö. En vagga, som ingen vill kännas vid, står i vägen och tågvärdarna försöker förgäves hitta ägaren. Vaggan flyttas mellan första och andra klass Värdarna fortsätter att ropa efter ägaren, men ingen vill kännas vid den. 

När filmen är slut har många tankar väckts i mig. Var finns de vuxna då barnen hotar varandra? Föräldrarna är inte ens närvarande på telefon, då pojkarna försöker ringa efter hjälp. Varför gör ingen i den ansiktslösa massan, som filmen skildrar, någonting? Hur kan allt detta få ske?

Människor utan funktion

Men den fråga som starkast stannar kvar i mig är den om vad som sker med människor som likt vaggan i filmen inte tycks fylla någon funktion. Som flyttas mellan vagnar, mellan klasser. Som så småningom hotas att kastas ut därför att ingen vill kännas vid dem eller ha med dem att göra. Eller för att de bara helt enkelt tycks så bisarrt felplacerade.

Vaggan blir något det skämtas lite lättsamt om. Finns det människor vi ser på med samma ögon? Vad händer i så fall med dem? Vad sker med den aggressivitet och frustration som uppstår hos människor som inte får komma till tals? Som inte fullt ut kan göra sig förstådda vare sig språkligt eller erfarenhetsmässigt och därmed finner sig marginaliserade i ett samhälle som ofta vill kalla sig öppet och tolerant.

Nej, det borde inte få vara sådär. Men det är sådär. Människor borde inte få bete sig sådär. Men människor beter sig sådär.

Stereotyper

Filmen handlar mycket riktigt om grupperingar. Svarta mot vita. Svarta bad guys och vita good guys. Så skulle vi kunna se filmen och nöja oss där. Då befästs våra fördomar om att färgade människor i grupp är bråkiga och kriminella, och att vita är oskyldiga offer som ändå får komma hem till sin trygga medelklassmiljö sedan.

Det är dessa stereotyper Alexandra Pascalidou reagerat mot. Att fördomarna mot dem av annan etnicitet än vita och att stereotypiseringarna mot dem som kommer från förorten befästs på detta vis. Så kan filmen med säkerhet uppfattas, och därmed är Pascalidous farhågor väl berättigade.  

Hotfull mångkultur

Min tolkning är ändå en annan. Som jag ser det vet Ruben Östlund mycket väl vad han gör. Han skildrar ett Sverige som fortfarande vill se ”den andre” som ett lätthanterligt objekt, någon att ha kontroll över. Likt ett trevligt inslag i gatubilden i form av dansande indianer på torget eller som ett exotiskt inslag i form av medelklassbarnets uppvisning av afrikansk dans på musiktimman.

När ”den andre” inte sköter sig som vi önskar, har en egen vilja och egna behov blir det obekvämt. Den mångkulturalism som hotar vår trygga ordning, vilken uppstår i mötet med fria individer, den vill vi inte veta av. Den blir hotfull. Då uppstår tankar om att ”man måste få säga som det är”, vilket missnöjespartier som Sverigedemokraterna med glädje snappar upp. 

Jenny Karlsson

Filmen väcker tankar och känslor, och det visar sig inte minst i den spontana debatt som uppstår i samband med Alexandras reflektioner. Som jag ser det skildrar filmen en verklighet med smärtsam klarsynthet. Men kanske är Sverige inte moget för den klarsynthet som Östlund fångat upp?

Jenny Karlsson,

Komminister Hedvig Eleonora församling, Stockholm

Filed Under: krönika

Oslo, 31 augusti – den 3 april i Stockholm

Apr 4

Kan en kyrka kompensera bristen på sköna biofåtöljer? Det verkar så. I vanliga fall så står och sitter vi om vartannat i träbankarna. Nu kom många tidigt till kyrkan och vi blir sittande.

Påtaglig närvaro

Oslo 31 augusti

Det finns en förväntan som känns och som byts till stark närvaro så fort filmen börjar. Ett påtagligt gemensamt fokus som det var länge sedan jag känt under en hel film.

Inga popcornhinkar eller godisprassel tar uppmärksamhet. Inga högljudda kommentarer under filmen. Bara fokus och tyst närvaro utan armstöd och surroundljud.

Jag sitter i en sådan vinkel att altaruppsättningen blir mer synlig än filmen på duken alldeles i början. Guldet blir mer tilldragande än de nästan svartvita gatubilderna från Oslo med dokumentär känsla. Kyrkan mörknar lika fort som handlingen i filmen.

Jesus och Anders

Altartavlan med Jesus på korset skyms i dunklet. Synlig blir scenen om en människa som tänker ta sitt liv: Anders i en Passionsfilm i Hedvig Eleonora kyrka den 3 april. Handlingen rycker tag i oss.

Den gör mig osäker om vart berättelsen tänker föra mig. Vad gör man om man misslyckas att avsluta sitt eget liv? Tänker om? Prövar om det finns en annan utväg?

Jag tänker inte avslöja handlingen – se filmen om du har möjlighet. Den väcker frågor som går att fundera över. Vad händer om vi tror att livet kan ge oss ”extra allt”?  – När friheten skapar orimliga förväntningar på livet och drömmars uppfyllelse näst intill ses som en rättighet?  Om vi inte finner det vi förväntar oss av livet flyr vi det då?

Misslyckad i vems ögon?

Vi avgör själv hur vi betraktar den som det gått snett för. Och kanske upptäcker vi också hur den misslyckade tvingas se på sig själv. Vad säger de accepterande missnöjda människorna i filmen, de som provoceras av den som inte nöjer sig med eller förmår se det som ges honom eller henne?

I filmen återkommer repliken ”Kom igen” – med undertonen: Det är ändå ganska okej som det är – bli som oss igen – om du kan? Men, vem litar på den som föll och visade sig svag. Inte ens den fallne orkar själv hoppas till slut.

Musiken ger ny dimension

Filmen slutar nästan när Anders sätter sig vid flygeln och spelar. En ny dimension tillförs som saknats tidigare. Efter filmen sjunger Anna, musiker i församlingen, två sånger till ackompanjemang av flygel och flöjt. Musiken visar igen att det fanns något som var frånvarande bland människorna i filmen.

Peter Johansson

Min kollega Lars Collmar ger oss sina tankar som avslutning. Han har sett filmen en gång tidigare hemma och ser den annorlunda nu. Jag tänker att det behövs en kyrka för en sådan här film.

Vi satt inte där för att vi trodde vi skulle bli underhållna. Vi satt där i bänkarna för att vi hoppades att filmen skulle säga något om våra liv. Och det gjorde den.

Peter Johansson,

komminister i Hedvig Eleonora församling.

Filed Under: krönika