Kan en kyrka kompensera bristen på sköna biofåtöljer? Det verkar så. I vanliga fall så står och sitter vi om vartannat i träbankarna. Nu kom många tidigt till kyrkan och vi blir sittande.
Påtaglig närvaro
Det finns en förväntan som känns och som byts till stark närvaro så fort filmen börjar. Ett påtagligt gemensamt fokus som det var länge sedan jag känt under en hel film.
Inga popcornhinkar eller godisprassel tar uppmärksamhet. Inga högljudda kommentarer under filmen. Bara fokus och tyst närvaro utan armstöd och surroundljud.
Jag sitter i en sådan vinkel att altaruppsättningen blir mer synlig än filmen på duken alldeles i början. Guldet blir mer tilldragande än de nästan svartvita gatubilderna från Oslo med dokumentär känsla. Kyrkan mörknar lika fort som handlingen i filmen.
Jesus och Anders
Altartavlan med Jesus på korset skyms i dunklet. Synlig blir scenen om en människa som tänker ta sitt liv: Anders i en Passionsfilm i Hedvig Eleonora kyrka den 3 april. Handlingen rycker tag i oss.
Den gör mig osäker om vart berättelsen tänker föra mig. Vad gör man om man misslyckas att avsluta sitt eget liv? Tänker om? Prövar om det finns en annan utväg?
Jag tänker inte avslöja handlingen – se filmen om du har möjlighet. Den väcker frågor som går att fundera över. Vad händer om vi tror att livet kan ge oss ”extra allt”? – När friheten skapar orimliga förväntningar på livet och drömmars uppfyllelse näst intill ses som en rättighet? Om vi inte finner det vi förväntar oss av livet flyr vi det då?
Misslyckad i vems ögon?
Vi avgör själv hur vi betraktar den som det gått snett för. Och kanske upptäcker vi också hur den misslyckade tvingas se på sig själv. Vad säger de accepterande missnöjda människorna i filmen, de som provoceras av den som inte nöjer sig med eller förmår se det som ges honom eller henne?
I filmen återkommer repliken ”Kom igen” – med undertonen: Det är ändå ganska okej som det är – bli som oss igen – om du kan? Men, vem litar på den som föll och visade sig svag. Inte ens den fallne orkar själv hoppas till slut.
Musiken ger ny dimension
Filmen slutar nästan när Anders sätter sig vid flygeln och spelar. En ny dimension tillförs som saknats tidigare. Efter filmen sjunger Anna, musiker i församlingen, två sånger till ackompanjemang av flygel och flöjt. Musiken visar igen att det fanns något som var frånvarande bland människorna i filmen.
Min kollega Lars Collmar ger oss sina tankar som avslutning. Han har sett filmen en gång tidigare hemma och ser den annorlunda nu. Jag tänker att det behövs en kyrka för en sådan här film.
Vi satt inte där för att vi trodde vi skulle bli underhållna. Vi satt där i bänkarna för att vi hoppades att filmen skulle säga något om våra liv. Och det gjorde den.
Peter Johansson,
komminister i Hedvig Eleonora församling.