Jag tillhör de som avskräcktes av debatten om Mel Gibsons The Passion of the Christ (2004). Varför utsätta sig för två timmars extrem sadism? Men i år tyckte jag ändå att det var dags att ta tjuren vid hornen.
Skulle det gå att se något annat än objektiv försoningslära och obskyra sektreferenser? Skulle det fungera att se den som en film och inte som ett politiskt manifest?
Goda romare och onda judar
Men jag måste säga att det var svårt. Första kvarten etableras en oerhört stereotyp bild av det judiska ledarskapet som korrupt och blodtörstigt. Kontrasten mellan den romerske ståthållaren Pontus Pilatus och den judiske ledaren över Galiléen, Herodes Antipas, är brutal.
Pilatus vill göra rätt. Vi får se hur han kämpar och våndas över sitt beslut i långa ljusa närbilder på hans ansikte. Pilatus framställs som en inkännande, human furste som ingående resonerar med sin fru om de etiska dilemman som han möter i sitt arbete.
Herodes däremot. En pajas med peruken på sned. Skildras i mörka sexuellt dekadenta miljöer helt i enlighet med antisemitiska schablonbilder. Är han intresserad av att seriöst förhöra Jesus och bilda sig en egen uppfattning om honom? Verkligen inte. Han vill bara fortsätta med sitt festande. Suck.
Sällan har väl maktens representant kommit så lindrigt undan. Pilatus hustru kommer t o m med en gåva till Jesu mor efter pryglingen, en vacker linnéduk att torka blodet från marken med. ”Vi ville inte detta” liksom. Att soldaterna är bestar, men deras chef godhjärtad? Funkar inte på mig tyvärr.
Autentiska miljöer?
Gibson använder flera stilgrepp för att skapa känslan av att det här är på riktigt. T ex att skådespelarna talar arameiska, hebreiska och latin. Jag tycker att det låter stolpigt, teatralt.
En annan sak är det rödbrunaktiga ljuset. Det är inte svartvitt. Inte heller färg. Utan något annat, främmande. Språket och ljuset fyller en närmast exotiserande funktion skulle jag säga. Som att det här inte utspelar sig i denna världen.
Den lidande kroppen
Och våldet sedan. Hur mycket tål en människa egentligen? Väldigt mycket om man är man i en Mel Gibsonfilm. Det är den lidande Jesus vi får se.
Pryglingen hos Pilatus är enormt utdragen. Alla olika piskor ska förevisas. Och golgatavandringen. Gång på gång faller Jesus till marken. Det är för tungt. Han orkar inte.
Och det är den frågan som Satan ställer i Getsamene inledningsvis. Kan en man bära världens alla synder?
Våldet i centrum
Men det är inte de stora frågorna utan våldet som står i centrum i Gibsons passion. Det är de sista 12 timmarna av berättelsen vi får se, från Getsemane till döden, med uppståndelsen enbart som antydan.
Det görs tillbakablickar till Jesu liv och undervisning. Men de är få och sparsmakade. Mest effektiv är interfolieringen av den sista måltiden, där vi bokstavligen ser Jesu kött för oss utgivet gång på gång på gång.
Gibson gestaltar ondskan och den manliga kropp som heroiskt tar emot och ensam övervinner allt. Jag skulle säga att The passion har mer gemensamt med Gibsons efterföljande Apokalypto (2006, våldsorgie om mayaindianerna) än med andra Jesusfilmer.
The passion – ett fenomen
Det finns mycket att säga om The passion och det har skrivits hyllmeter om filmen sedan den kom. Om dess försoningsteologi. Om dess bibelanvändning. Om dess betydelse för freden i mellanöstern. Om dess exempellösa ekonomiska framgång.
Jag får konstatera att jag inte lyckades i mitt uppsåt att se The Passion som film rakt upp och ner. Det politiska slog emot som en tsunami.
Inget jag kommer att vilja visa barnen en framtida påsk när de har åldern inne. Tur att det finns några fler Jesusfilmer att välja på.
Mikael Larsson
handläggare för kulturfrågor