I lördags morse såg jag två dokumentärer om kärlek. Först Ingen man i sikte av Mette Aakerholm Gardell och sedan Love during wartime av Gabriella Bier. Den senare ligger bara kvar några dagar till på svtplay, så om du vill se den får du skynda dig.
I Ingen man i sikte får vi följa lesbiska kvinnor i tre generationer, och som därmed levt med att vara lesbisk i olika tider, och mött olika frågor och fördomar. Är det viktigt med etiketter, och vem bestämmer i så fall den, omgivningen eller jag själv. Och får jag bara vara och leva som jag vill eller är allt politik?
Palestinsk-israelisk kärlek
I Love during wartime möter vi Jasmin och Assi, hon israel, han palestinier. De blev kära och gifte sig, men får inte leva tillsammans. Han får inte bo i Israel och Jasmin kan bara få tillfälliga papper i Palestina, och så kan man inte leva.
De söker en fristad i Tyskland. Jasmins mamma föddes där under nazitiden. Men Jasmin får inte arbetstillstånd. Situationen tär hårt på deras relation och på relationerna till nära och kära.
Kärlek ingen privatsak
Kanske är kärlek och vem vi älskar inte något privat, utan istället något som kan ställa tysta konventioner på ända, ifrågasätta lagstiftningar och på det sättet påverka samhället.
”Att välja kärlek är att vara del av en motståndsrörelse” har jag sagt i vigseltal ibland. Och i dessa båda filmer blir det tydligt.
Att välja kärlek betyder något för världen, både när det gäller de nära relationerna och i förhållande till alla människor vi möter.
Sara Blom
präst i Svenska kyrkan, leder Tankesmedjan Areopagen