Archive for maj, 2012

Keining från Cannes

Maj 30

Att vara gäst på filmfestivalen i Cannes är en perfekt blandning mellan hårt jobb och fest. Och just det, ja. Film förstås! Det är filmvisningar från arla morgon till sen natt och är det inte visningar så är det screenings eller någon work-in-progress på filmmarknaden.

Film som business

För hur mycket glam och party Cannes än är, så är alla där för samma skäl. Filmare, producenter, distributörer, skådespelare och agenter har alla samma mål. Att sälja in sin produktion via en av världens största filmmarknader – Le Marché du film. Helst över hela världen.

Det roliga är att kvalitén av produktionerna skiljer sig rejält. Det promotas allt från sämsta och billigaste B-filmen till värsta intellektuella uppvisningen i fantastiska filmproduktioner. 

Massakrerade visningar

Förr i tiden, innan mobilerna och surfplattorna, bokade de inbjudna köparna möte med filmskaparna/producenterna/distributörerna direkt efter filmvisningens slut. Nu är inte längre filmvisningarna en njutbar upplevelse av en film som ska säljas på marknaden.

Mobiler ringer, sms, ett och annat högt samtal tillhör vanligheterna när nu köparna måste vara först till kvarn. Vilket innebär att filmen ibland bara har ett par minuter på sig att göra ett bestående intryck. Varje filmskapares mardröm!

Work in progress

Ibland är det inte ens en sammansatt och färdigklippt långfilm som får stort intresse på en gång. Så kallade work-in-progess (korta ofärdiga snuttar av scener från till exempel en långfilm) visas också flitigt och kan skapa ett bra buzz för en film som kanske har premiär först om ett år.

Innan de korta visningarna får man som tittare ofta förmaningen att inte bry sig om varken ljudet, klippningen eller musiken. Vilket så klart är ganska svårt. Film består ju av en harmoniserande helhet. Om det finns tvivel om hur väsentliga element som – ljud, ljus, färg, musik och klipp – är för en film så försvinner de definitivt här!

Svensk film om gatubarn i Kurdistan

Under årets festival fick speciellt en svensk film som visade upp ett par scener från den pågående produktionen stort intresse från internationella köpare. Filmen heter ”Bekas” och regisseras av Karzan Kader.

”Bekas” gjordes först som kortfilm och vann en Oscar (student 2011) och handlar om ett par bröder i irakiska Kurdistan. Med humor och allvar väcker den frågor kring kunskap, kring hur vi lever våra liv och om gatubarns situation i världen.

Filmens producent, Sandra Harms som av Svenska Filminstitutet utsågs till Producer on the Move på årets festival, såg med glädje hur England, Israel, Benelux-länderna, Mellanöstern, Sydkorea och Taiwan snabbare än snabbt förvärvade rättigheterna till långfilmen. Endast efter ett par minuter av färska filmsnuttar! Det bådar verkligen mycket gott.

Alexandra Therese Keining. Foto: Karl-Henrik Edlund

Bekas har svensk premiär 30 november och distribueras av SF. TrustNordisk är ansvariga för den internationella försäljningen. 

Alexandra Therese Keining

regissöre, Stockholm

ledamot av juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012

Filed Under: krönika

Ekumeniskt pris till Vinterberg

Maj 27

Det blev Thomas Vinterberg som kammade hem det ekumeniska priset i Cannes i år med sin film Jagten (The Hunt).

Mads Mikkelsen i Jagten

Juryn gillade skildringen av den nyskilda läraren (Mads Mikkelsen) som får börja jobba på dagis och blir anklagad av ett barn för något som recensenterna inte vill avslöja. Men läskigt är det och ryktena sprids som virus i det lilla samhället.

Så här motiverade juryn sitt val:   

”In The Hunt, Lucas, an inherently good man, becomes the target of a community torn apart by lies, manipulation and betrayal; where he continually fights for his lost friendship, forgiveness and reputation.

Thomas Vinterberg’s direction gives us a strong statement: showing us a new way of looking at modern society where men and children are concerned; things are not always what they seem.”

Fyllig recension i The Guardian för den nyfikne här.

Hedersomnämnande till amerikansk saga

Dessutom gick ett hedersomnämnande till amerikanska  Beasts of the Southern Wild av debuterande regissören Benh Zeitlin. Med följande motivering:

”Beasts of the Southern Wild, a brilliant film debut from Benh Zeitlin illustrates the fundamental issues of freedom, human life and parental love with boundless emotion and true originality. The authenticity of the acting and cinematography are present from beginning to end. A true ode to the meaning of life, love and hope”.

Den sex personer starka juryn leddes  av Charles Martig, Schweiz och hade representanter från Frankrike, Togo, Kanada och Bulgarien.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet

Slutspurt i Cannes

Maj 24

Filmfestivalen i Cannes rullar in på slutvarvet. Till helgen utdelas Guldpalmen. Många har klagat över det gubbtunga startfältet i tävlingssektionen. Och visst är det anmärkningsvärt att inte en enda kvinna anses vara värdig att göra de 22 manliga regissörerna sällskap.

Loach legendarisk

Ken Loach skriver Canneshistoria genom att delta i tävlingssektionen för elfte gången! I år bidrar han med en ny bitterljuv Glasgowkomedi om familjefejd, The Angels Share. Men om Loach här.

Flitige David Cronenberg är här med dystoptisk skildring av New Yorks finansvärld Cosmopolis. Han hade ju även en film en Venedig i höstas, A dangerous method, om herrarna Jung och Freud, som Susanne Wigorts Yngvesson i den ekumeniska juryn  gillade.

Vinterberg nordiskt hopp

Det nordiska hoppet står i år till Thomas Vinterberg med Jakten (ni vet han med Festen 1998 på Zentropa). Med Mads Mikkelsen (surprise!) som misstänkliggjord nyskild man.

Mest nyfiken är jag dock på Michael Hanekes Love, om hur kärleken mellan två åldrande makar sätts på prov.  Haneke framstår som något av en mästare på att skildra subtila maktkamper. Han vann för övrigt här 2009 med Det vita bandet.

Ekumeniska juryn

Det finns en ekumenisk jury även om vi inte har någon svensk representant. (Ifjol fanns vi på plats genom Mikael Mogren.) I år leds den av en katolik, schweizaren Charles Martig, teolog och filmkritiker. I juryn finns också Magali Van Reeth och Jean-Luc Gadreau, båda Frankrike; Kodjo Ayetan, Togo, Marianne Smiley, Kanada samt Bojidar Manov, Bulgaria.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet

Hungerspelen – trilogin

Maj 16

Det börjar med att man tänker att man vill uppdatera sig på vad barnen läser. Sen är man fast.  Hungerspelen är ett fenomen som spränger gränserna för ungdoms- och vuxenkultur. Och ja, det är värt det att ta steget från filmen till romantrilogin (Hungerspelen, Fatta eld, Revolt).

Hungerspelen

Som Lisa Mobrand misstänker i sitt inlägg – Hungerspelen – farligt med för mycket hopp -  är det mer samhällskritiskt finlir i böckerna. Och karaktärerna blir mer komplexa.

Det är synd tycker jag att debatten om filmen/fenomenet i så hög grad handlat om våldet och inte om de frågor som den ställer (jfr med debatten om Natural Born Killers på 90-talet).

Individens frihet?

En av romantrilogins brännande existentiella frågor gäller hur jag som individ kan förhålla mig till den roll jag tilldelats eller erövrat (i spelen/samhället). Vilken frihet har jag egentligen att välja mitt liv? 

Tributerna är offer i ett grymt och cyniskt system. Men de kan paradoxalt nog också bli hjältar som med sina handlingar (t ex genom att visa barmhärtighet mot sina ”medspelare”) kan protestera mot systemet.

Och trots att de är fångade på en arena där spelledaren när som helst kan skicka in eldklot eller muterade vargar (för att det händer för lite) blir överhetens kontroll aldrig total.

Spelet tar aldrig slut

Som ni förstår är spelet inte begränsat till arenan. Hungerspelen utvecklas i de senare delarna till en kamp mellan civilisationer (typ kapitalism kontra kommunism, men det här är välgjort). En kamp där huvudpersonen visserligen tilldelas en ny roll, som frihetssymbol för rebellerna, men där hon fortfarande är långt ifrån fri.

Kampen mellan Huvudstaden och rebellerna är till stor del en kamp om tolkningsföreträdet, hur verkligheten ska framställas. De avgörande slagen sker i TV-rutan och alla illusioner om att rebellerna skulle vara ”godare” och ”sannare” kommer på skam.

Det personliga är politiskt

Och här någonstans blir det politiska personligt och tvärtom. Vad händer med ”jaget” när man under lång tid tvingas spela en roll? I vilken utsträckning kan man bevara någon form av autentisk kärna när ens yttre handlingar står i konflikt med ens inre?

Och hur påverkas vi som människor av att ständigt iscensätta oss själva för andras blickar? För huvudpersonen Katniss blir det en kamp om att förstå vad som är verkligt och inte. I Hungerspelen lyder Pilatusfrågan: ”Real or not real?”

Kärlek

Givetvis finns det också en kärlekshistoria. Som i böckerna varken är liten eller trivial eller särskilt romantisk. Det är befriande tycker jag att varken Katniss eller de två killarna framställs som typer.

Mikael Larsson. Fotograf: Kervin Tran.

Det är svårt det här med kärlek. Extra svårt om man blir filmad dygnet runt i en kamp på liv och död. Men ingen av oss kan älska utan att lida, som Ekelöf skriver. Och den kampen tar Collins på allvar. I mina ögon.

12-åringen ser andra andra saker än jag och det är som det ska.  Hungerspelen öppnar för samtal på olika nivåer om makt, politik, kärlek och identitet.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

 

Filed Under: krönika

Om mod, depression och att trycka på gaspedalen

Maj 11

Foto: Lasse Söderberg


Rosie Millberg var stjärna i dragracing och beskrevs för 30 år sen som Sveriges snabbaste tjej. Men när barnen kom gav hon upp sin karriär. I filmen ”Mammas comeback” får vi vara med om hur Rosie hittar tillbaka till sig själv – med hjälp av sin dotter.

I mitten av april anordnade Stockholms stiftskansli en underbar visning av ”Mammas comeback”.Efter filmen ställdes många frågor, så jag sökte upp producent Stina Gardell för att få svar.

Idé blir film
Rosie hade aldrig berättat för sina barn att hon haft en framgångsrik karriär inom dragracing. Hon lät dem inte se något annat än att hon var mamman som alltid ställde upp. Senare i livet var Rosie djupt deprimerad och vill inte leva längre. Då frågar hennes dotter Sabine när i livet hon mådde bäst. Rosie tar fram fotoalbumen och Sabine får se en sida av sin mamma hon aldrig sett förut. Rosie är cool, snygg och strålar. Idén att göra en film om dragracing föds.
Mor och dotter tar kontakt med Stina Gardell. De presenterar sin idé men Stina Gardell är inte intresserad av att göra en film om dragracing. Hon vill göra en film om Rosie.

Omsorg och acceleration
Under nästan tre år filmas Rosies och Sabines kamp för att få Rosie att sätta sig i fordonet och trycka på gaspedalen. Dragracing handlar om acceleration. Att från stillastående köra en sträcka om ungefär 200-300 meter så fort som möjligt. För att få göra det behövs licens men för det behövs pengar. Sabine bestämmer sig för att skaffa fram det.
Filmen skildrar också Rosie i hennes relation till sonen som är i behov av särskilt stöd. Han flyttar mellan olika boenden och hon är alltid vid hans sida och stöttar och peppar. ”Mammas comeback” är en film om relationen mellan mamma och barn. Relationer som är komplexa, ombytliga och som vi kan känna igen oss i.
Producent Stina Gardell förklarar sin syn på dokumentärfilm,
– Poängen är att förvalta människors berättelser som är tidlösa. Filmerna ska leva kvar. Människor är komplicerade och komplexa och det finns en risk i att vi förenklar varandra.

Dokumentärfilm är kommunikation
Sabine lyckas inte med sitt uppdrag att få fram sponsorer. Så Rosie tar pensionsbesparingarna, 50 000 kr för att betala uppkörningen för licensen. Hon vill slutföra sitt uppdrag på sina egna villkor. Genom filmens mottagande har Rosie fått tillbaka sin stolthet. Hon skäms inte längre för att hon inte slutförde sin karriär utan har fått upprättelse, men filmen har fått kritik för att den inte slutar lyckligt. Stina Gardell säger,
– Vi vet inte, filmen har inget happy end därför att livet inte har något happy end. I dokumentärfilm kan man ha en idé när historien rullar igång men sen blir det ett förlopp och man vet ju inte om det blir ett lyckligt slut. Dokumentärfilm är kommunikation och filmen vill ställa frågor.

2011 vann ”Mammas comeback” Svenska kyrkans filmpris. Prissumman på 50 000 kronor gick oavkortat till Rosie.

Juryns motivering lyder:
”En livsbejakande berättelse om människovärde, integritet och sökande efter mening. En film där tre personers olika styrkor, mod och villkorslösa kärlek inspirerar till att väcka vår inre kraft.”

Beatrice Lönnqvist

Filed Under: Intervju

Efter Bergman 2012

Maj 9

Svenska kyrkan har inte bara ett filmpris och ett ungdomsfilmpris. Vi är också delaktiga i ett manuspris som delas under Bergmanveckan på Fårö 25/6-1/7 .

Priset heter ”Efter Bergman” och tilldelas bästa manus för kort- eller dokumentärfilm med ett produktionsstöd motsvarande 140 000 kr. Idén ska vara ”inspirerad av Ingmar Bergmans filmiska verk, stil eller tematik och vara angelägen för vår tid”.

Priset kom till 2010 med dåvarande biskopen Lennart Koskkinen som drivande kraft från Svenska kyrkan.  Bakom priset står inte mindre än nio parter, däribland Film på Gotland, Stiftelsen Bergmancenter, Visby stift och Svenska kyrkans på nationell nivå.

Tomas Axelson

Tomas Axelson, lektor i religionsvetenskap med medieinriktning och arrangör av Existentiell filmfestival i Falun, representerar Svenska kyrkan i juryn.

Övriga jurymedlemmar är Beata Mannheimer (Filmregion Stockholm-Mälardalen), Paola Ciliberto (Film på Gotland), Jacob Jörgensen (Independent Group), Kuba Rosa (Bergmancenter) och Måns Månsson, regissör, som gjorde den uppmärksammade H:r Landshövding 2008 om Anders Björck).

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

 

Filed Under: Nyhet

Hungerspelen – farligt med för mycket hopp?

Maj 2

The Hunger games (eller Hungerspelen på svenska) ligger just nu högt uppe på biotoppen. Den är en filmatisering av en ungdomsbok av Suzanne Collins (den första i en trilogi) som blivit den stora hypen efter Twilightserien. Men Hungerspelen har en mycket otäckare historia än Twilight att berätta om att vara tonåring.

Framtida dystopi

Hungerspelen

Filmen utspelar sig i ett framtida USA där den rika huvudstaden parasiterar på de fattiga i de 12 distrikten. Som straff för ett uppror som skedde för ca 80 år sedan gentemot Härskaren måste varje distrikt en gång om året skicka en pojke och och flicka mellan 12 och 18år till huvudstaden.

Dessa 24 barn tränas sedan upp för att delta i ett fruktansvärt tv-sänt gladiatorspel där endast ett barn kan överleva. Detta program, Hungerspelen, är den stora händelsen för huvudstadens dekadenta innevånare.

Man satsar på vinnare, sponsrar den man tror på och så vidare och till sist står endast en vinnare kvar, den som överlevt genom att döda andra och undvika att själv dödas.

Katniss från distrikt 12

Huvudpersonen Katniss är en tuff 16-åring från distrikt 12 som tar sin lillasysters plats när hon väljs ut till spelen. Hon skickas med pojken Peeta till huvudstaden.

Ungdomarna kallas tributer, den klassiska romerska termen för en tvångsskatt. Tyvärr översätts det som ”spelare” av den svenska filmöversättaren, vilket tar bort mycket av poängen.

Filmen innehåller en liten kärlekshistoria där Katniss slits mellan känslorna för Peeta och sin (pojk)vän Gale hemma i distriktet. Men kärlekshistorien är en parentes i förhållande till den brutala huvudhandlingen, att överleva spelen men ändå behålla sin mänsklighet.

Bröd och skådespel

Samma tema, ungdomar som tvingas slåss till döden i underhållningssyfte, finns också i den japanska filmen Battle Royal, men skillnaden här är att böckerna om Hungerspelen innehåller en moralisk diskussion om förtryckarsystemet och dess offer, medan Battle Royal främst är en satirisk actionfilm.

Det är kanske också här filmen Hunger games verkligen är givande, men samtidigt också skapar många frågor. Själva temat: vårt beroende av ”bröd och skådespel”, om barn som ständigt offras för sina förfäders synder och hur människovärdet sätts på prov när det gäller överlevnad, är givetvis inte nytt men genomförs väl i filmen.

Dock efterlämnar det en besk eftersmak att väldigt lite efter första halvan av filmen handlar om Katniss moraliska funderingar, utan mer om att skapa spänning.

Dekadens

Vi ges tidigt i filmen en klar bild av huvudstadens dekadens. De klär sig i ett löjligt mode och ägnar all sin tid åt lyxkonsumtion. Som en bjärt konstrast framställs distrikt 12 som en fattig gruvbygd där människor måste idka byteshandel för att överleva.

Katniss första prioritet är att rädda sin syster undan spelen och överleva, men hon ges också tid i början att kritisera strukturen och diskutera sätt att övervinna förtrycket. Men när själva striden börjar blir det action framför allt, och med det följer genrens endimensionella skildrande av de olika deltagarna i spelet.

Vi får skrivet på näsan vilka barn vi förväntas heja på samt vilka som är ”onda”, vilket väcker frågan varför empati skall begränsas till de vi känner och inte utsträckas till de andra barnen, som lika mycket som Katniss och Peeta är offer för förtryckarregimen?

Och även om blodet och slafset inte skildras lika utstuderat som de flesta actionfilmer är det ändå extra obehagligt att se barn slå ihjäl varandra på film.

Metaironi?

Jag har ännu bara läst delar av den första boken, men känner att Katniss känslor inför det maskineri hon blir en del av slätas över en smula i filmen. Behändigt nog behöver inte Katniss döda så många på egen hand, det gör det lätt att sympatisera med henne, men det gör också att filmmakarna undviker det verkliga dilemmat; Om man överlever hungerspelen har man mångas blod på sina händer.

Metaironin i att vi som ser filmen förfasar oss över människor som roas av barn som slår ihjäl varandra, och samtidigt dras med i actionsekvenserna då vi ser dessa barn slå ihjäl varandra, den är nog tyvärr mer oavsiktlig än genomtänkt.

Ändå ger filmen mycket, särskilt i de scener då den vågar ta ett steg tillbaka och diskutera frågan hur man förhåller sig till ett förtryckarsystem som kräver dessa barn som tribut.

Nyckelscen

Nyckelscenen i filmen är ett samtal mellan Hungerspelens producent och Härskaren. Producenten väljer att satsa på den rebelliska Katniss som favorit i serien eftersom han menar att hon ger folk hopp. Det kan bli farligt, säger Härskaren. Lite hopp är bra. Men mycket hopp är farligt!

Poängen med spelen är ju främst att skapa en illusion av att de förtryckta kan påverka sin tillvaro litegrann utan att status quo rubbas. Därför innebär Katniss ovilja att spela med i mediespelets regler en fara, hon kan vara den som rubbar den känsliga balansen och får människor att göra uppror.

Lisa Mobrand

Eftersom filmen spelat in mycket pengar och fått bra kritik kan vi nog förvänta oss en filmatisering också av Catching fire och Mockingjay, något jag ser mycket fram emot. För då kan vi kanske i filmform få ett svar på några av de livsfrågor som väcks av första filmen:

Varför är de förtryckta solidariska mot förtryckarstrukturen? Och, inte minst, hur kan hoppet gå från att vara ett sätt att skapa lojalitet till att bli ett instrument för förändring?

Lisa Mobrand

Militärpastor livgardet

Stockholm

Filed Under: Recension