Hungerspelen – trilogin

Det börjar med att man tänker att man vill uppdatera sig på vad barnen läser. Sen är man fast.  Hungerspelen är ett fenomen som spränger gränserna för ungdoms- och vuxenkultur. Och ja, det är värt det att ta steget från filmen till romantrilogin (Hungerspelen, Fatta eld, Revolt).

Som Lisa Mobrand misstänker i sitt inlägg – Hungerspelen – farligt med för mycket hopp –  är det mer samhällskritiskt finlir i böckerna. Och karaktärerna blir mer komplexa.

Det är synd tycker jag att debatten om filmen/fenomenet i så hög grad handlat om våldet och inte om de frågor som den ställer (jfr med debatten om Natural Born Killers på 90-talet).

Individens frihet?

En av romantrilogins brännande existentiella frågor gäller hur jag som individ kan förhålla mig till den roll jag tilldelats eller erövrat (i spelen/samhället). Vilken frihet har jag egentligen att välja mitt liv? 

Tributerna är offer i ett grymt och cyniskt system. Men de kan paradoxalt nog också bli hjältar som med sina handlingar (t ex genom att visa barmhärtighet mot sina ”medspelare”) kan protestera mot systemet.

Och trots att de är fångade på en arena där spelledaren när som helst kan skicka in eldklot eller muterade vargar (för att det händer för lite) blir överhetens kontroll aldrig total.

Spelet tar aldrig slut

Som ni förstår är spelet inte begränsat till arenan. Hungerspelen utvecklas i de senare delarna till en kamp mellan civilisationer (typ kapitalism kontra kommunism, men det här är välgjort). En kamp där huvudpersonen visserligen tilldelas en ny roll, som frihetssymbol för rebellerna, men där hon fortfarande är långt ifrån fri.

Kampen mellan Huvudstaden och rebellerna är till stor del en kamp om tolkningsföreträdet, hur verkligheten ska framställas. De avgörande slagen sker i TV-rutan och alla illusioner om att rebellerna skulle vara ”godare” och ”sannare” kommer på skam.

Det personliga är politiskt

Och här någonstans blir det politiska personligt och tvärtom. Vad händer med ”jaget” när man under lång tid tvingas spela en roll? I vilken utsträckning kan man bevara någon form av autentisk kärna när ens yttre handlingar står i konflikt med ens inre?

Och hur påverkas vi som människor av att ständigt iscensätta oss själva för andras blickar? För huvudpersonen Katniss blir det en kamp om att förstå vad som är verkligt och inte. I Hungerspelen lyder Pilatusfrågan: ”Real or not real?”

Kärlek

Givetvis finns det också en kärlekshistoria. Som i böckerna varken är liten eller trivial eller särskilt romantisk. Det är befriande tycker jag att varken Katniss eller de två killarna framställs som typer.

Det är svårt det här med kärlek. Extra svårt om man blir filmad dygnet runt i en kamp på liv och död. Men ingen av oss kan älska utan att lida, som Ekelöf skriver. Och den kampen tar Collins på allvar. I mina ögon.

12-åringen ser andra andra saker än jag och det är som det ska.  Hungerspelen öppnar för samtal på olika nivåer om makt, politik, kärlek och identitet.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor