Barn och missbruk


I väntan på Jakten ser jag Vinterbergs förra film Submarino från 2010. Den rör sig i samma område som Sebbe och Vegas, om barn som får betala priset för icke-fungerande föräldrar.

Submarino. Foto: Thomas Vinterberg

Dop

Det börjar med ett dop. Två bröder tar hand om sin nya lillebror medan mamman festar. De försöker göra rätt, men det är inte lätt. De snattar välling på affären. De döper, i faderns och andens namn.

Att sonen glöms bort är ett förebud om att det här inte kommer att gå bra. Här finns ingen frälsare, ingen mamma och absolut ingen pappa.  

Arvssynd

Bröderna växer upp och ja, historien upprepar sig. De utvecklar egna missbruk. Den yngre brodern försöker ta hand om sin son, medan han knarkar. Det blir hemskt många, utdragna och plågsamma scener där pappan lämnar sonen för att ”gå på toaletten”.

Den äldre brodern fungerar lite bättre, bor på härbärge med andra udda existenser. Men så fort man anar en strimma medmänsklig värme, blir han sviken och lämnad.

Banalt lidande?

Mikael Larsson. Fotograf: Kervin Tran.

Blir inte riktigt klok på Submarino. Filmen handlar om det svåraste. Ändå har den en distanserad, kylig hållning. Jag blir helt enkelt inte drabbad, vilket känns lite konstigt när den handlar om det den gör.

Kanske kan man beskriva Submarino som en film om det banala lidandet, som bara pågår, utan förändring, utan hopp. 

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *