Inspiration
Att börja på en ny historia, att skriva ett helt nytt manus eller en berättelse är svårt. Var finns inspirationen? Var söker man efter just den eller de speciella idéerna som så småningom kommer bilda fiktiva karaktärer som blir huvudrollerna i ett filmmanus?
Ett frö blir ett träd
Ja, det finns förstås inte ett enda svar. En idé kan komma i en tanke från ingenstans. Ett främmande ansikte på gatan. Från musik. Från ett samtal med en vän eller att tjuvlyssna till bordsgrannarna på restaurangen.
Det där lilla, lilla fröet kan sedan börja skjuta skott när man minst anar det. Långsamt börjar det sedan växa till en envis kvist som kliar och skaver inom en som till slut kräver att man ska börja vårda den. Att man ska lyssna till vad den har legat där och blivit, den där resten från en låt eller meningen som man snappat upp någonstans.
När man sedan börja skissa och testa ingångar och utgångar med olika karaktärer så växer den där grenen så det bara knakar. Ibland går det alldeles för fort och ibland alldeles för sakta tills ett starkt och färdigutvecklat träd har rests genom si sådär en hundra sidor text.
Bara det bästa frö slår rot
Mitt nyårslöfte förra året var att anteckna alla idéer och tankar som jag fick till nya berättelser innan de hann försvinna.
För det är långt ifrån alla idéfrön och skott som stannar hos en. Ibland känns det som om de är små tidsinställda bomber som imploderar och försvinner lika spårlöst som de kom.
Men de bästa, de allra mest envisa berättelserna, de ger ingen ro. De går inte att ignorera eller tänka bort. De finns där när man lägger sig. De väntar på en när man vaknar och släpper inte taget om en förrän de äntligen får komma ner på ett papper i form av ord och repliker.
Unga röster
Just nu befinner jag mig i en sådan fas, den allra första bräckliga starten av skrivprocessen. Jag har släppt mitt försvar och raserat mitt motstånd för rösterna som vägrat släppa mig under det senaste halvåret. Det är unga röster som kommer ut och bildar livsöden på mina papper.
Livsöden som delar både glädje och sorg under den viktigaste tiden i sina liv, den tiden som vi alla har gemensamt och lägger grunden till hur vi hanterar det kommande vuxenlivet. Tyvärr finns det relativt få svenska filmer som berättar om ungas kollision med den första sorgen eller någon annan tung livsfråga.
Och görs detta tenderar det ofta att väga över i påtvingad präktighet eller en övergripande sensmoral. Eller där barn och ungdomar fråntas mänskliga egenskaper och förblir stereotyper. Två teman som jag gärna vill undvika, med betoningen på gärna då det är väldigt lätt att hamna i den fällan.
Vi får väl se hur det går… Spännande, är det i alla fall.
Alexandra Therese Keining
Regissör, Stockholm
Ledamot av juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012