I Ridley Scotts senaste film tar han oss med på en storslagen resa i framtiden. Ett gäng vetenskapsmän har hittat en gammal stjärnkarta som de ger sig tusan på att försöka följa till punkt och pricka.
Alle man ombord på rymdskeppet Prometheus med Noomi Rapace i spetsen för att försöka hitta liv ”out there” i bästa sciencefiction anda. Inte bara vilket liv som helst, utan helst det liv som kan förklara människans ursprung.
Och varför den kraft som skapade människan till sist övergav henne utan förklaring.
Ridley Scotts filmspråk är storslaget, han är bäst i sin genre på att skrämmas i klaustrofobiska miljöer. Men mest intressant är det existentiella temat som ofta löper som en röd tråd genom hans filmer, som också utgör premisserna av Prometheus. Och kanske är det frågan om vårt ursprung och vad eller vem som skapade oss som lyser klarast här av alla hans filmer.
För varje liten tråd som når en möjlig lösning, föds en ny och så fortsätter det kring tankarna om till exempel tro vs vetenskap och så vidare. För det mesta funkar den existentiella motorn sådär, men ibland glimmar det till. Det är den stora behållningen av storyn samt den visuella upplevelsen som Prometheus bjuder på.
Det är i sina bästa stunder väldigt intressant, men också skickligt av Scott att hålla balansen mellan livsfrågorna och ett antal slemmiga aliens. Detta med tanke på att han gör en film för en ny otålig generation som aldrig hade orkat traggla sig igenom de fördjupande karaktärsskildringar som de gamla Aliens-filmerna erbjöd.
En prequel till Aliens vet jag inte om jag vill kalla Prometheus. Noomi Rapace är ingen Ripley, men låt mig återkomma när uppföljaren till Prometheus kommer!
Prometheus går på en biograf nära dig och släpps på dvd i höst.
Alexandra Therese Keining
Regissör, Stockholm
Ledamot av juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012