Det går trender i film, liksom i allt annat. Något år är trenden kanske fantasifulla filmer som baseras på sagor eller myter. Nästa år är det actionpackade superhjältefilmer som gäller och nåt överraskande år är det kanske istället seriösa livskriser som fångar publikens hjärtan. Och så fortsätter trenden. Har alltid gjort och kommer alltid att göra.
Ibland kan en enda ny framgångsrik film skapa kreativa vågor över hela världen. Som följd skrivs och levereras dialog på samma sätt med liknande teman och dramaturgi oavsett språk och ursprungsland. Oftast är det ganska svårt att förutse filmvågen och var och hur den slår. Det beror på hur världen mår just då. Vad som slår och blir succéer är upp till publiken. Och när något blir succé kopieras det säljande konceptet om och om igen. Ofta glöms hjärtat bort. Ofta finns det inte tid och utrymme för ”dramatiska” livsöden på film eftersom de historierna inte anses vara kommersiella nog. Drama väljs bort av filmproducenter för att istället satsa på lite mer lättsmälta teman som action, komedi och den alltid så populära suspense/crime-genren.
En filmidé föds oftast hos manusförfattaren. Utan manus, ingen filmproduktion. Därför kan filmtrenden anas redan på manusstadiet. När jag i förra veckan mötte upp mina kollegor från hela Europa, blev jag därför positivt överraskad. Temat verkade vara medmänsklighet när vi alla delade med oss av våra tankar kring våra filmprojekt som vi just nu satt och arbetade på. Som om vi alla skyddade en familjemedlem eller någon väldigt kär och viktig person berättade vi försiktigt för varandra om våra projekt. En del manusidéer har en tendens att behandlas just så, lite överdrivet beskyddande. Som sköra och bräckliga varelser som ännu inte har fått fullständigt liv än och som fortfarande utvecklas.
De livsöden som jag fick ta del av var både spännande och engagerande, skriva för att få publiken att stanna upp och tänka till. Alla karaktärer hade någon slags tuff resa framför sig av dramatisk och ifrågasättande karaktär med Livet som huvudperson, på jakt efter något eller någon att tro på.
Livet, ja. Just nu verkar fascinerande livsfrågor vara extra populära att reflektera över om man skriver filmmanus. Så också för mig. Jag undrar lite om det är en slump att det just nu är ett dominerande tema då jag själv jobbar med projekt i samma anda. Jag kan inte minnas att jag någonsin tidigare skrivit på olika material med ett sådant genomgående och sökande tema. Och där processen dessutom gett mig så mycket tillbaka.
Efter alla kreativa möten med andra internationella manusförfattare så känns det därför positivt att vi alla verkar vara lite på samma våglängd när det gäller att fokusera på hjärtat i våra filmer. Som att filmerna vi skriver är viktiga egna liv i miniatyrformat som är till för att engagera. För de modiga små filmerna behövs också i djungeln av lättköpta och utbytbara konceptfilmer.
Det tycker i alla jag.
Alexandra Therese Keining
Regissör, Stockholm
Ledamot av juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012