Filmen börjar skrämmande. Det är dov musik och spröda, döda pinnar nästan som döda torra kroppsdelar.
En av huvudpersonerna, Eli klär ut sig till ett träd och firar att ungdomen är över. Helvetet är över och det nya kan ta sin början. Eli säger att han alltid identifierat sig med ett träd som kan och ska stympas.
Eli är pojktanten, både man och kvinna. Både ock. Inte antingen eller. Berättelsen om Eli är skrämmande. Det är en berättelse om utanförskap och den rymmer både våld, övergrepp och hopplöshet. Det är en berättelse om att inte få vara sig själv utan att stympas.
Filmen visar en verklighet som är skitig och kall och som säger att i vår verklighet får man inte avvika från normen. Det tycker jag är skrämmande och därför tycker jag att filmen är obehaglig. Pojktanten är svårtillgänglig därför att den skildrar utsattheten och utanförskapet så effektivt.
Det är också därför alla behöver se den och fundera över den. Filmen har ingen tydlig berättarstruktur och det öppnar upp för många tolkningar och symboler.
Jag tänker till exempel att slutscenen är en dopfest, där det nya livet firas och välkomnas. Kanske tolkar jag den så för att jag är präglad av dopets år i Svenska kyrkan, Stockholms stift eller för att jag inte står ut med olyckliga slut.
Se Pojktanten och upptäck vad du själv tycker!
Beatrice Lönnqvist
Ester Martin Bergsmarks Pojktanten fick pris som bästa dokumentär vid Göteborgs filmfestival.