Här kommer den första krönikan om Flimmer, en frukt av ett längre Tala film – tala liv samtal på Sigtunastiftelsen. Idag är det etikforskaren och frilansskribenten Susanne Wigorts Yngvesson som skriver. För ramhandling och prismotivering till Flimmer, se tidigare inlägg.
Ljuset
Det elektriska ljuset inne på företaget är obekvämt, flimrande, oskönt. Alla är uttryckslösa och tafatta i den högteknologiska vita blekheten. Det är ett ljus där människor avslöjas med sina skavanker och där skuldkänslor blottas.
Vissa scener är jobbiga att se just därför att personernas ansikten blir så fåniga eller nakna i detta ljus. Komiken i scenerna förstärker utsattheten. Filmen ger en känsla av Roy Andersson som möter Björn Runge.
Tarantellan
Scenen med tarantellan, städerskan och låtsaspsykologen kommer tillbaka. Det finns en förutsebarhet i upplägget som skapar ett hot över situationen. Spänningen förstärks av att vi som tittare får se vad som utspelar sig utanför rummet, den annalkande katastrofen.
Mannen tar fram burken och släpper ut Sauron, ondskan, och har därmed makt över kvinnan med sin fobi, som krampaktigt håller i sin handväska –accessoaren med kvinnans viktiga tillhörigheter: läppstift, nycklar och pengar.
I Sagan om ringen är ju spindelhonan det människoätande monstret som man måste förbi om man ska nå ondskans hjärta. I Flimmers disiga, gråbruna, miljö har det högteknologiska samhället utplånat spåren av natur i en slags ursprunglig bemärkelse.
Natur kontra teknik
Tarantellan symboliserar den exotiska naturen som människan vill behärska, men som behöver omgärdas av teknologins skyddsnät – det elektriska ljuset för att synas, den maskinproducerade burken där ”naturen” hålls fången.
När ljuset slocknar tar kaoskrafterna och ”naturen” vid och spindeln stinger sitt offer som paralyseras av rädsla. Firman där de arbetar blir i sin omgivande miljö en burkliknande plats, likt spindelns fångenskap, som är placerad mitt i en bedårande natur.
Människorna väver in sig i trygghet, i kokonger i slutet av filmen, kanske som en återgång till ett slags urdrifter symboliserat av sex, barn och vildhet (vd:n och chefen som bränner ner Unicom).
Skulden
Det finns en genomgående skuldproblematik hos alla huvudsakliga karaktärer: rädsla för att göra bort sig, skulden att inte leverera, stereotypa könsroller där framför allt männen är fångna. Människorna begränsas av sina oförmågor och sin inkompetens i förhållande till allt det de förväntas prestera.
Men det finns några scener där möten uppstår i öppenhet för det svaga och bristfälliga, som scenen när vd:n berättar för eknomen Kenneth att han också har blivit mobbad och när han gav sin stora förälskelse en ring av saffran som var mer dyrbart än guld.
Befrielse i mötet
De är patetiska, men mötena blir jämlika därför att de öppnar sig bortom sina roller av vd/underställd chef, man/kvinna.
Det är en teologi om befrielse mitt i livet där mänskliga möten i varje stund kan lyfta människor ur skuld och skam. Om man väljer att se personligheterna istället för att sätta dumstrut på deras huvuden.
Detta är en existentiell erfarenhet som finns överallt där människor och makt skapar hierarkiska relationer. I situationer när det oväntade sker bryter nya möjligheter igenom.
En vändpunkt för den hunsade Kenneth är när han skäller tillbaka på en ettrig hund i bussen. En vändpunkt för elektrikern blir när han inser att det inte är han som bär skulden till olyckan. En vändpunkt i relationen mellan vd:n och Kenneth blir när luftpistolen träffar målningen av pappan, patriarken och patronen, i pannan.
Utmaningen
Kenneth gör av misstag det som vd:n har drömt om men inte vågat – att göra upp med eller att symboliskt döda pappan. Teologins kraft och utmaning är att hitta sådana vändpunkter så att människor kan tro att deras värde inte finns i det de presterar eller inte presterar, utan i att de är människor i en värld som är krävande att leva i.
Detta budskap är teologins utmaning också in mot kyrkan, som liksom andra kan förväxla värdet av prestationer med värdet av livet som sådant.
Susanne Wigorts Yngvesson
Lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm
Svenska kyrkans representant i ekumeniska juryn i Venedigs filmfestival 2011