Lisa Mobrand är fältpastor på Livgärdet i Stockholm. Här skriver hon den tredje krönikan om Flimmer, vinnaren av Svenska kyrkans filmpris 2012. Mer om filmen här.
Rädsla
Flimmer är en film om teknikrädsla. Det är ett tacksamt tema, eftersom många upplever en frustration över att inte behärska eller förstå den tekniska utvecklingen.
I ett samhälle där mycket vilar på teknik, är det lätt att fråga sig var människan tagit vägen, och hur vi ska få plats med våra relationer. Men filmen förespråkar inget ensidigt avståndstagande från tekniken som sådan. Det är en alltför billig poäng.
Teknikfientlighet
Vår romantiska teknikfientlighet till trots, är det verkligen bristen på torrdass, levande ljus och primitiva levnadsförhållanden som står i vägen för vår förmåga att kommunicera med varandra? Är det inte lätt att skylla på teknikstrul när det egentligen är hos oss själv oförmågan ligger?
Vi törs inte öppna oss, vara ärliga och förklara vad som egentligen är fel. Vi sätta upp tekniken som en sköld istället för ett hjälpmedel. Vi använder diagnoser för att kunna fjärma oss från att ta ansvar och delta i samhället.
Murarna mellan oss
Kanske vi kan se filmen som ett sätt att problematisera hur vi sätter upp murar emellan oss. Det är inte datorerna som havererar som är det riktiga problemet i filmen utan hur människorna bemöter varandra, bland annat när de söker hjälpa med tekniska problem. Om vi felsöker på rätt ställe, kan också tekniken bli ett sätt att föra oss närmre varandra.
Kanske kan filmen användas som ett diskussionsunderlag för hur teknik kan bli en möjlighet, och hur människor som öppnar sig för varandra inte behöver gömma sig bakom undanflykter och diagnoser.
Flimret i mitt eget liv
Filmen kan också vara ett sätt att diskutera vilket flimmer som plågar oss i vårt liv.
Vad distraherar mig från att finna fokus och frid? Är det brustna relationer, egen skuld, andra människor som tynger mig med ansvar jag inte kan hantera? Är jag själv en person som skapar flimmer i andras liv?
Lisa Mobrand
Fältpastor Livgardet