Jonas Ideström är präst och forskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet. Här skriver han den fjärde krönikan om Flimmer, vinnare av Svenska kyrkans filmpris 2012. Mer om filmen här.
Ett möte
Beskedet. Det vita rummet. Kakelplattorna som en mur. Han sitter med ryggen mot muren. Läkaren berättar. En sköterska står som ett vittne med en bricka. Vi kommer allt närmare mannens ansikte. Vet han redan? Doktorn hänvisar till vad han har sagt när mannen vaknat upp. Kommer du ihåg vad jag berättade?
Steg för steg närmar han sig beskedet. Sedan hissen. Där står han sida vid sida med kvinnan med spindelfobi. I hissen ner till entréhallen står de sida vid sida. Han som blivit impotent. Hon som blivit biten av en tarantella. Två traumatiska upplevelser. Två vägskäl.
De tvingas båda möta det de våndas inför. Han sin fru. Hon ensamheten. De förenas av att deras livsprojekt har gått om intet. Han vet. Inte hon. Hon ser hans möte med sin fru. Den röda ballongen.
Hon har ingen aning om vad som faktiskt rör sig i honom. Hon ser inte sorgen, våndan och ångesten. Istället ser hon det hon längtar efter. En färgglad ballong som det står jag älskar dig på.
Ballongen är både banal och vacker. Kärleken kommer att sättas på prov och så står vi också i våra relationer. Med det vi kan dela och det vi inte kan dela. Med våra sköra uttryck för kärlek och längtan. När vi vandrar genom gemensamma rum och drömmar.
Men ibland tvingas vi möta något som förändrar oss. Vi tvingas ta hissen ner i källaren och vi vet inte vad det vi varit med om kommer att göra med oss.
En utmaning
Flimmer visar på livets komplexitet. Det är lätt att haka på populistisk civilisationskritik, eller övertro på våra förmågor. Risken finns att teologin eller kyrkan konstruerar enkla förklaringar.
Men vi är kallade att vara där vi är och att upprätthålla ett språk där skuld, rädslor och längtan får komma till uttryck. Vi är kallade att se livet i sin fullhet.
Hur kan då teologin bidra till att avslöja världen sådan den är? Och vad ställs vi då inför? Står vi ut med evangeliet? Står vi ut med sanningen? Vill och kan vi leva med den? Flimmer kan stärka oss i att våga och fungera som en slags botspegel. Ett raster genom vilket vi kan se på vårt eget. Vad är det vi försöker upprätthålla och vad är det vi döljer?
Och samtidigt nåden. Vi är och förblir taffliga. Våra predikningar kan kännas lika daterade som en VHS-film och vår gemenskap kan vara som sektens. Men i det taffliga kan det heliga bryta igenom. Vad är det egentligen som styr oss? Hur mycket drivs vi av våra behov av att bli sedda och bekräftade?
Flimmer pekar på behovet av en teologi som står i dialog med evangeliet. Ett evangelium som bara får betydelse i mötet med våra liv.
Ett evangelium som ger en bild av livet sådant det faktiskt är men också ger hopp om vad det kan vara eller förvandlas till.
Jonas Ideström
präst och forskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet