Archive for oktober, 2012

Leipzig Filmfestival: ”Reclaim the Vision”

Okt 31

Jag är en av fyra medlemmar i den internationella ekumeniska juryn i årets filmfestival i Leipzig som genomförs för 55 året i rad. Juryn leds av Thomas Bohne, en katolik som varit aktiv präst i det forna östtyskland.

Han var ögonvittne mitt i händelsernas centrum 1989 och kunde berätta om den stora omvälvningen av det kluvna Europa som fick sin startpunkt här, med Leipzig i en nyckelroll. Det var här och i Dresden som den tändande gnistan genom ett stort folkligt mod tog sig konkret uttryck måndag 9 oktober 1989.

Ekumenisk jury i Leipzig 2012

Bohne som senare tjänstgjort som kaplan i Afghanistan berättade om den rädsla alla kände inför demonstrationen mot DDR-regimen denna avgörande måndag. Överallt fanns soldater, vapen och militärfordon, och efteråt har man fått reda på att samtliga sjukhus hade extra beredskap för att ta emot skadade och sårade från den förmodade blodiga konfrontationen mellan militär och demonstranter.

Hade det bara varit 2000 demonstranter eller 7000, så hade kanske också ett klartecken kommit till attack, likt den kinesiska regimens attack med blodig utgång på himmelska fridens torg några år tidigare. Men nu strömmade 75 000 människor ut på gatorna i Leipzig och det kom aldrig någon order från högre ort om eldgivning, berättar Thomas Bonhne. 

Upproret spred sig under några få veckor och eldade på rivandet av muren i Berlin en månad senare 9 november 1989. ”Vi förstår än idag inte hur det över huvudtaget gick till att det kunde bli så. Det var för oss ett mirakel”.  Bohne berättade att kyrkan blev en mycket viktig plats som en fri mötesplats för många människor som var engagerade i revolten mot regimen under dessa höstmånader.

Johanna Haberer, teolog vid universitetet i Erlangen och också medlem i årets jury, säger till mig att det är därför alla i Tyskland pratar om ”hjältarna i Leipzig”.Ett särskilt nyinstiftat pris kommer att delas ut detta år under filmfestivalen till minne av Leipzigs roll 1989. Det sker i en ceremoni i den stora protestantiska Nikolajkyrkan fredag 2 november.

Bernadette Meier, som den tredje medlemmen i den ekumeniska juryn understryker att Leipzig därför inte bara ska förknippas med Johann Sebastian

Tomas Axelson

Bach, utan är en i högsta grad samtidsaktuell stad  i dagens Tyskland, med ett dynamiskt kulturliv. Det är också en av städerna i det forna östtyskland som växer och lockar till sig konstnärer och unga som ser en framtid i staden.

Tomas Axelson

fjärde och sista medlem i den ekumeniska juryn vid den 55:e internationella filmfestivalen i Leipzig.

Filed Under: krönika

Stockholms Filmfestival 2012

Okt 25

Den 7-18 November är det dags för Stockholms Filmfestival! Härligt!

Som alltid är det ett starkt utbud av dramatiska öden och i år verkar vikten ligga tungt på den lilla individens maktlöshet. Årets tema är just Makt – relationsmässigt, politiskt och i samhället. Här följer ett litet axplock av filmer som illustrerar årets tema som jag personligen inte vill missa!

Beast of The Southern Wild

Fantasi och verklighet blandas om vartannat i debutregissören Behn Zeitlins hyllade långfilm!

Havsytan når nya nivåer, vilda djur återuppväcks från de döda och världen är på väg att gå under i denna saga om en sexåring vid namn Hushpuppy, som bor med sin pappa vid världens ände. När han drabbas av en mystisk sjukdom ger sig den unga flickan ut på jakt efter sin försvunna mamma.

CAMP 14: TOTAL CONTROL ZONE

Om överlevnad och människans ofattbara inre styrka. 1983 föddes Shin Dong-Huyk i ett nordkoreanskt dödsläger. Han blev en politisk fånge från dag ett som vid sex års ålder tvingades arbeta, ständigt hungrig och med risk för både tortyr och plötsligt våld. Vid 23 års ålder lyckades han fly till en värld han inte ens visste fanns.

Bekas

2010 fick den rosade kortfilmsförlagan av Bekas Stockholms filmfestivals hedersomnämnande och nu är det alltså dags för världspremiären av långfilmsversionen på årets filmfestival. Karzan Kader står för både manus och regi i sin långfilmsdebut Bekas, ett äventyr som utspelar sig i ett 1990-talets irakiska Kurdistan. Kurderna är hårt ansatta av Saddam Husseins regim och det är en svår levnadssituation för de civila.

Middle of Nowhere

En annorlunda fängelsestory som med hjälp av lysande skådespelarinsatser sprider värme och hopp. Regissören Ava DuVernay har skapat en indiepärla som porträtterar hur en ung kvinna upprätthåller, upptäcker och vidareutvecklar bilden av sig själv när hon går genom svårigheter.

Night of Silence

Drömlikt kammarspelsdrama som belönades med Kristallbjörnen på filmfestivalen i Berlin.

Efter ett bröllop förflyttas vi till brudkammaren, där en nygift 13-åring skräms ihjäl av tanken att fullfölja äktenskapet med sin betydligt äldre make. Men när det mot natten lider verkar det alltmer som att oron är gemensam och kan föra dem samman.

Paraden

I fokus ser vi den serbiske bröllopsplaneraren Mirko, som kämpar för att genomföra Belgrads första Prideparad.

Serbiske regissören Srdjan Dragojevic har vunnit Bronshästen för Bästa film på Stockholms filmfestival för både De flammande byarna 1996 och Rane 1998. Med avstamp i verklighetens rubriker om våldsamma demonstrationer mot homosexuella gör han nu storartad comeback med en genreöverskridande berättelse, och konfronterar samtidigt sitt lands komplicerade historia. Paraden har med över 550 000 biobesökare blivit en oerhörd succé i hemtrakterna.

Alexandra Therese Keining. Foto: Karl-Henrik Edlund

Dessutom får Jan Troell, nu senast aktuell med Dom över dömd man, ta emot ett Lifetime Achievement Award. Skådespelaren William Defoe för Stockholm Achievement Award för sina fantastiska skådespelarinsatser under åren och franske regissören Jaques Audiard blir Årets Visionär för hans film Rust and Bone.

Gå in på festivalens hemsida på www.stockholmfilmfestival.se för mer information om visningar, biljetter och tider!

Alexandra Therese Keining

Regissör, Stockholm

Ledamot av juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012

Filed Under: Nyhet

Köksbordet som en bild av det goda

Okt 21

En av mina favoritscener i filmen ”The Giants” som i våras fick Svenska kyrkans ungdomsfilmspris är en scen runt ett köksbord. Filmen handlar om tre pojkar som lever utan vuxna, hus och mat. De lever i och av skogen.

Så kommer det sig att deras väg korsas av en vänlig kvinna som tar med dem hem. Hon bjuder dem till bords och serverar bröd, marmelad och något varmt att dricka. Pojkarna har det mysigt där runt bordet, de skrattar och mår gott. Det är som om de rustas inför den kalla och ovissa verklighet som väntar på dem. För mig är den scenen en gestaltning av det goda.

En bit av det himmelska om man så vill. Naturligtvis förstärkt av kontrasten mot den smutsiga och otrevliga värld som pojkarna vanligtvis rör sig i. Men det är en scen som andas hopp och försoning. En glimt av det goda i det svåra.

Så när jag sitter på bussen och läser de sista sidorna i Linn Ullmans nya roman ”Det underbara” är det scenen från ”The Giants” som kommer för mig. Ullmans berättelse har inget i övrigt gemensamt med filmens.

Beatrice Lönnqvist. Foto: Björn Lönnqvist.

Men bokens slutscen utspelar sig kring ett köksbord där det som finns i förråden serveras. Personerna runt bordet känner inte varandra men deras öden har korsats på grund av en svår och uppslitande händelse.

Men när de sitter runt köksbordet skapats ett lugn, en bit av det himmelska. Scenen ger en glimt av att försoning är möjlig och att det finns en öppning i det svåra.

Filmen är värd att se bara för denna scen och boken kan läsas bara för att få njuta av de sista sidorna.

Beatrice Lönnqvist

komminister Botkyrka församling

ordförande för Svenska kyrkans Ungdomsfilmpris 2012

Filed Under: krönika

Flimmers civilisationskritik

Okt 18

Fem snabba om Flimmer:

  • En absurd och ironisk blick på människans intighet och ständiga tillkortakommanden
  • En milt humoristisk skildring av individens kamp för mål och mening i en värld full av vanmakt, dysfunktionella organisatoriska supportfunktioner och längtan efter ömhet
  • En ung manlig regissörs betraktelse över existerande mansroller, maskulinitetens pågående nedmontering och mäns uppenbara brist på autenticitet och fungerande livsorientering
  • En mångbottnat försonad skildring av längtan efter kärlek i trånga korridorer och åtsittande trikåer
  • En subversivt civilisationskritisk betraktelse av det senmoderna samhällets kommunikationsteknologiska revolution ur ett regionalt näringslivspolitiskt glesbygdsperspektiv

Teologins uppgift

Flimmer

Det mest grundläggande budskapet kyrkan och teologin har att gestalta är frågan om hopp, upprättelse och befrielse. Och alla berättelser som på olika sätt laborerar med dessa dimensioner är värda att bearbeta och gå i dialog med.

Filmen Flimmer är retoriskt mångtydig och ställer viktiga frågor om livsuppgift och mening. Men den bör också utsättas för kritisk analys om hur den behandlar dessa frågor.

Man brukar säga att meningsfulla och starka filmer ofta behandlar en komplex livsproblematik utan falska Happy Ends. Däremot är det viktigt med något som filmvetare kallar ”tillfredsställande” slut, där en narrativ vändpunkt i konstruktiv riktning i berättelsen anas och pekar framåt.

Civilisationskritik

Jag vill sätta in Flimmer i ett sammanhang av en rad yngre manliga regissörer som allvarligt – och humoristiskt – problematiserar det senmoderna samhället och för vilka detta samhälle är byggt.

Farväl Falkenberg, Man tänker sitt, Play, Storm, Hata Göteborg med flera har en koppling till Flimmer. Civilisationen bärs upp och försvaras av kvinnor i dessa filmer, medan mannen i vanmakt söker sig till någon slags omstart, via vildmark och våld. 

Sociologer talar också om en existerande ung generation män som kan beskrivas som ’framtida losers’ på den framväxande arbetsmarknaden: lågutbildade, arbetslösa och boende i glesbygd. Detta kan kombineras med det religionspsykologer talar om som det ’sårade självet’, vilket innebär en narcissistisk störning som skapar ökad känslighet för inbillad eller verklig kränkning.

Det kan i sin tur leda till attacker på det samtida samhället, stenkastning mot brandkårsutryckningar i Stockholmsförorter eller våld mot politiskt aktiva ungdomar som står för multikulturalitet och feminism.

Samhällsbärande kvinnor

Ser man Flimmer i det här perspektivet växer en annan bild av civilisationen fram. Kulturen och samhället är inte längre något som bärs upp av män. De traditionella stereotyperna om kvinnor och män har kastats om så att det istället är kvinnorna som befolkar sjukvårdscentraler, kontor, köpcentrum, kvartersfester, bussar.

Det vill säga att nu är det kvinnorna som är grundpelare i det goda civilsamhället. Inför detta tycks många män stå främmande. De ställer sig offside, chillar och softar, men går då och då till attack.

Befriande våld?

Att närma sig frågor om populärkulturella klichéer om våld som befrielse och hopp är en stor och komplex utmaning. Vi ser ju en stark filmisk trend med starka kvinnliga fiktiva gestalter som använder sig av upprättande och befriande våld i till exempel Kill Bill, Resident Evil eller Millenniumtrilogin.

Både film och teologi hanterar återkommande frågan om livskraft och dess motsats. Här finns en viktig beröringspunkt mellan Flimmer (och filmberättande generellt) och teologier om ”det spruckna lerkärlet”, med dess budskap om hopp, upprättelse och befrielse.  

Tomas Axelson

Lektor i religionsvetenskap, Falun

Filed Under: krönika

”Äta sova dö”

Okt 16

Gabriela Pichlers långfilmsdebut ”Äta sova dö” är inget man bör missa. Den rosade filmen ska i nästa vecka visas i riksdagen för de folkvalda eftersom filmen ger en effektiv bild av ekonomikrisen i Sverige. Bravo!

Med hjälp av varma och mänskliga porträtt av arbetslösheten personifierad lyckas Pichler både underhålla och beröra.

Huvudpersonen, den unga Raša, jobbar med att packa sallad. Samvaron i fabriken är balanserad. Trygg och familjär. När hon får sparken från jobbet bryts den lugna tillvaron i livet. Allting förändras för Raša på väldigt kort tid.

De fina scenerna mellan Raša och hennes pappa skildras med värme och kärlek. Tillsammans är de två karaktärer som ger filmen tyngd och knivskarp genuinitet.

Med både humor och en stor dos realism som speglar samhällets hårda spelregler, berättar regissören Gabriela Pichler om ett Sverige som sällan visas på film. Långt ifrån glamouren i Snabba Cash eller de hetsiga klippen i Hamilton.  Scenerna när Raša går på olika övningar för att söka jobb är fyllda med berättarlust och en charmig glimt i ögat.

I ett klassamhälle som kräver sina offer, är nu plötsligt Raša och hennes pappa i farozonen. Men tack vare en härlig personkemi mellan Raša och alla de olika sorters människor som vi får möta i byn samt filmens starka klang av mänsklig solidaritet, så blir Pichlers skildring aldrig melodramatisk.

Det är sällan svensk film vågar visa en rättvis bild av det moderna Sverige som inte utspelas i Stockholm eller Norrland. Ett extra plus för den skånska landsbygden i sin absolut sämsta form!

 

Alexandra Therese Keining

Regissör, Stockholm

Ledamot av juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012

Filed Under: Okategoriserad

Taffliga män talar om det svåra

Okt 15

Mikael Ringlander är initiativtagare till Svenska kyrkans filmpris och har lett juryarbetet sedan starten 2002. Här skriver om han mäns tafatthet i Flimmer, vinnare av Svenska kyrkans filmpris 2012.

Flimmer

Tala om det

Ola får ström genom kroppen. Han försöker men vågar inte tala med sin hustru om att han blivit steril. Han ser barn leka och man fattar hur ont det gör. 

Han vet att han måste tala om det, men bördan blir bara tyngre när svärföräldrarna kommer på besök. I sin frustration lägger han golv i rasande fart. Men den sista plankan går inte! De har skaffat hus, de har jobb, de ska bli en familj. Men sista plankan fattas!

Ola brottas med hur det kunde ske och ställer arbetskamraten till svars. Då lättar spänningen något, han får berätta.  Scenen på sjukhuset griper också tag. Läkaren lämnar Ola ensam med sin vetskap. Läkaren säger att det finns hjälp att få, men uppenbarligen inte hos honom.  Även denna man har svårt att tala om det. Han lägger över allt i knäet på Ola. Han får gå till biblioteket och se en informations video fylld av klyschor. 

Samme läkare är lika tafflig med Olas arbetskamrat som kommer för sina allergiska besvär.  Kollegan hänvisas till en grupp som läkaren inte vet något om. Båda männen blir utlämnade utan egentlig vägledning om var de skall vända sig med sin oro och ångest. Filmen visar hur män på olika sätt brottas med sina liv. Den innehåller mycket som kan ge upphov till samtal om mansbilden idag.

Utmaningen

Filmens unga regissör verkar inte vilja bli som föräldragenerationen. Han ser hur män har svårt att hantera relationer, hitta sin plats i tillvaron och filmen ger inte mycket hopp om att det skall blir bättre.

Det är mycket som rasar. En utmaning till kyrkan gäller hur man kan se hoppfullt på framtiden.  Människorna i filmen lider, känner sig otillräckliga. Vad gör kyrkan för och med oss när vi känner oss otillräckliga? När vi är hämmade, rädda, oroliga, har ångest, när vi inte får uppskattning, blir hunsade?  På vilket sätt hjälper kyrkan oss att finna grundtrygghet? 

Filmen aktualiserar några av vår tids stora frågor. Vad är kyrkans och teologins svar på dessa utmaningar?

Mikael Ringlander

Stiftsadjunkt för kulturfrågor och projektledare för Se människan, Göteborg

Filed Under: krönika

Stockholms judiska filmfestival öppnar ikväll

Okt 13

Ikväll öppnar Stockholms judiska filmfestival och i år firar man 20-årsjubileum. Man öppnar på Park med en världspremiär, stumfilmen A Child in the Ghetto med nyskriven musik av Alexander Freudenthal och Hans Nyman. Freudenthal Klezmer Band spelar också till minglet.

Söndag till tisdag håller man till på biograf Zita. Bland årets filmer kan nämnas Kaddish for a friend, om Ali som växer upp i ett palestinskt flyktingläger men utvandrar till Berlinförort. Där får han jobba hårt för att bli förlåten av ”fienden”. Konflikten mellan israeler behandlas behandlas också i familjedramat The Queen has no Crown. In Darkness handlar om antihjälten Leopold Socha som hjälper judar undan förintelsen. Men det bjuds också på komedi, som i Let my people go. Och mycket annat.

Finalen blir på Bio Mauritz på Filmhuset, där man visar den första antisemitiska filmen Pettersson och Bendel som hyllades i Nazityskland och tillhörde Goebbels favoriter. Man visar filmen för att ge en bild av det samhällsklimat som rådde före och efter kriget. Innan filmen läser skådespelaren Basia Frydman ur protokollet från riksdagsdebatten om ”judefrågan” 1939.

Många godbitar med andra ord. Väl värt ett besök!

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet

Parada i Belgrad

Okt 10

Parada

Då har det alltså hänt igen. Gay pride festivalen i Belgrad stoppas för att myndigheterna inte tycker sig kunna garantera säkerheten.

Det ger ny, om än oönskad, aktualitet till Srdjan Dragojevic film Parada (Serbien, Kroatien, Makedonien, Slovenien 2011). Tidigare i år hade jag förmånen att vara med och ge filmen ett hedersomnämnande när jag satt i den ekumeniska juryn i Berlin.

Filmen handlar om just det omöjliga i att få till en Pridefestival i Belgrad och regissören spinner en i god mening lekfull komedi där HBTQ-aktivister och forna krigsherrar ingår en osannolik allians, för kärlekens skull.

Regissören tillhörde de gladaste vinnarna den dagen i februari och det betydde särskilt mycket att få ett erkännande från en ekumenisk jury. Han sa att han skulle faxa motiveringen till och jag undrar om han fick något svar. Absolut en film att hålla utkik efter. Läs mer om filmen och motiveringen i inlägget från Berlinalen.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet

Kulturstipendium till Ängelen

Okt 4

Idag var det dags att avslöja årets mottagare av Svenska kyrkans kulturstipendium. Sjätte året för min del och det är alltid en förmån att få se vad som rör sig i kultursverige.

Vilka frågor är viktiga just nu och hur ska dom tacklas? Tematiskt var det många ansökningar om barn och ungas utsatthet. Bland konstformerna var det extra många ansökningar om film, såväl kortfilm, dokumentär som långfilm. 

I år blev det 5 stipendiater som fick 100 000 kr var. Ett gick till en filmskapare. Nämligen till Teresa Glad från animationssveriges Mecka, Eksjö.

Kärleksängel

Teresa Glad vill göra en anmierade kortfilm om ung kärlek.  Huvudpersonen är en ung man som får för sig att en kvinna i hans omgivning är en ängel. Filmen är både en berättelse om hur förblindad man kan bli av kärlek och om människans längtan efter andlighet och mirakel. Kortintervju med Teresa här.

För Svenska kyrkans del är det första gången vi ger ett kulturstipendium till animerad film (Beslutet tas av Nämnden för utbildning, forskning och kultur, under kyrkomötet). Blev alldeles lyckliga i beredningsgruppen när vi såg några av hennes tidigare produktioner, kolla in Glädjetjuven till exempel. Lekfullt, allvarligt, känsligt och snyggt! Något att hålla utkik efter!  (Filmexperten i beredningsgruppen? Åsa Ström Broman, studentpräst i Norrköping.)

Boystories på Fotografiska
För den som vill se vad det kan bli kulturstipendiaterna kan man bege sig till Fotografiska muséet i Stockholm. Ikväll hade en av fjolårets stipendiater, fotografen Johan Willner , vernissage på utställningen ”Boy Stories”. Där undersöker han människans förhållandet till minnet. Vad är egentligen sant om våra liv och hur påverkar det oss? 

Willner kan vara intressant också för cineaster eftersom han har ett utpräglat filmiskt förhållningssätt i sitt skapande, alltså att han arbetar med statister och rekvisita och iscensätter sina bilder. Utställningen Boy Stories pågår till den 18/11.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Filed Under: Nyhet

Närhetslängtan och Frankensteins monster

Okt 3

Sara Blom är präst i Svenska kyrkan och medarbetare i Tankesmedjan Areopagen. Här skriver hon om närhetslängtan och teknikrädsla med utgångspunkt i två scener ur Flimmer, vinnare av Svenska kyrkans filmpris 2012.

Tarja och Kenneth

Ingen vill ha mig

Tarja och Kenneth i Flimmer

Inga meddelanden

det kanske är bluff, ensamma människor som utnyttjas, betalar, hoppas

nej, det är mig, det är mig ingen vill ha

och varför skulle någon vilja det, vem skulle vilja det, inte jag

men tänk om

du har ett nytt meddelande

Tarja

Hon lät varm, glad, fri

Kanske kan hon baka piroger

Och vi kan ta färjan till Finland och hälsa på hennes syster

Då kan vi dansa, och äta smörgåsbord

Och vi kan kosta på oss en fin hytt, med riktig dubbelsäng

Jag kan ta med mig ljus som present, om jag packar de försiktigt, kanske i sån där bubbelplast.

Tallbarrsdoft kanske, det är ju svenskt

Fast de har väl tall i Finland också

Vad finns det för svenska doft som inte är finsk?

Tarja

Vi kan gå till kinarestaurangen, beställa tre små rätter, prata, byta telefonnummer

Jag tar på mig min blå skjorta och fönar håret. Då är jag mest lik Ted Danson

Honom gillade hon ju

Tarja

Tarja och Kenneth

Kenneth och Tarja

Frankensteins monster

En av karaktärerna i filmen, elektrikern, går på sina barns uppsättning av Frankensteins monster i skolan. Det blir för mycket. Pjäsen påminner honom om det pris som hans vän och kollega fått betala för teknikuppgraderingen. 40000 volt genom kroppen och nu kan han inte få barn. Av teknik och ström blir det inte liv utan ett monster.

Är scenen med skolpjäsen en nyckelscen eller bara en humoristisk blinkning? Man kan uppfatta filmen som att den ställer en rad frågor: Vad ska vi göra av all teknik? Hur ska vi överblicka konsekvenserna eller beräkna riskerna? Har vi egentligen skapat ett monster i tron att vi gjort världen bättre?

Jag värjer mig mot denna teknikfientliga tolkning. Den finns där som ett alternativ att ta ställning till, men filmen rymmer så mycket mer. Hade Backberga verkligen varit en bättre plats utan UNICOM och 4G-master?

Jag anser att man inte kan dra all teknik över en kam. Lika lite som man kan dra all media, all kultur, all politik eller all religion över en kam. Varken genom att vara fientligt inställd eller genom att vara oreflekterat positiv till all teknik. Teknik är både kärnvapenmissiler och vattenrening. Teknik är allt det där som vi tycker olika om, fosterdiagnostik, genmodifierad gröda och den ständiga uppkopplingen.

Frågan är väl, som alltid, var gränsen går, vilken teknik vill vi ha, vad får den kosta, och vem har och ska ha makten i sin hand att avgöra?

Se det mörka

Flimmer målar livet i dystert färglösa toner. Livet är tomt och innehållslöst, utan mening. Varje dag är den andra lik, och om det händer något oväntat – så inte är det bra. Människan är i grunden ensam och utlämnad.

I denna svartsyn kan jag känna igen mig själv och mitt liv. I mina mörkaste stunder är det just så illa. Hopplöshet och vanmakt dränker mig.

Den första utmaningen till kyrkan, till oss alla som människor är att våga se den bottenlösa ångest som alltför ofta finns alltför nära alltför många. Att orka se och bekräfta hur livet ofta är.

Tala om hoppet

Den stora utmaningen är att samtala om hopp och mening på ett sätt som är relevant och autentiskt. Att erbjuda rum och sammanhang för sådana samtal. Att förkunna och förmedla evangelium som verkligen är ett glädjens budskap in i våra livssituationer. Att bidra till kraft och inspiration för att röra oss i den riktning vi verkligen önskar, för det gemensamma goda.

När läkaren talar med elektrikern som fått 40000 Volt genom kroppen och blivit steril säger han: ”Du ska vara glad att du lever och kan gå”. Men Y har inte vunnit något, han har bara förlorat. Läkarens ord är inte till någon hjälp. De är bara sten på börda.

Sara blom. Foto: Malin Kwick

Kanske kan inte kyrkan överlämna Svaret eller Lösningen in i människors liv som ett färdigt paket. Gör vi det misslyckas vi på samma sätt som läkaren.

Utmaningen är att dela det mörka och det ljusa, också i våra egna liv. Och tillsammans med varandra och med evangeliet söka och utforska hopp och mening.

Sara Blom

präst i Svenska kyrkan,
medarbetare i Tankesmedjan Areopagen
Filed Under: krönika